minnen från tullen

LUNCH-PICNIC I DET GRÖNA PÅ LÅNGHOLMEN TISDAGEN 25 MAJ 2011 KL. 12.30, NÄRA MORS STUGA

Det här förslaget vänder sig till alla som gick i Högalids folkskola, gick på Rixi och Källgården, höll till i Malten och i Kåken.

Skall vi tillsammans uppleva lite av Lågholmens fina atmosfär med lite ost, fågel och vin?
Eller något annat, du bestämmer själv. Den 25:e maj, en tisdag, våren är här, sommaren har just börjat, allt det fina är kvar, hela sommaren. Vi tar med oss egen picnic-korg och dricka alldeles som det passar en själv. Vi får inte glömma filten, gräset kan vara lite fuktigt och kallt. Tänk att sitta i vårvärmen och berätta minnen för varandra. Om plugget, Sprallen, Malten, Rixi, Källgården och La porta. Listan är oändlig när man funderar lite. Vi kanske visar lite bilder vi hittat på vinden hemma. Bilder som kanske ”togs” vi tiden vi låg i gräset här senast, i mitt fall i slutet av 50 talet.  Jag tycker detta vore hel trevligt och jag hoppas att många har möjlighet att komma.

Hls/Bosse
Bo Nordstrand
070-721 02 38

PS.  Att blogga är ett modernt fenomen, en publik dagbok kan man väl säga att bloggning är, en dagbok på nätet. En blogg kan man använda många sätt. Man kan blogga om det som var och det man minns. Gösta Eliasson, Stickan Sandström och undertecknad har börjat skriva om det vi minns i en blogg jag kallat, mal i garderoben. Här har vi skrivit lite om det vi minns från 40-50 talen i Tullen.
Vi har upptäckt att vi minns lite olika saker. Tillsammans minns vi mer, vi har en pusselbit var och det skriver vi sedan om. Här finns det möjlighet att knåpa ner egna minnen från Tullen som sedan kan publiceras på bloggen. Det finns mycket att berätta om man funderar lite. Du kan titta på det vi knåpat ihop på  http://maligarderoben.blogg.se/ det vore kul om fler kunde minnas. DS.

Sist men inte minst, vänligen meddela mig om du är intresserad av att komma den 25:e eller bara skriva i bloggen. Hör av dig
Mejl: [email protected] eller ring på nallen 0707210238

Hur det började
Året är 1957. Många ungdomar från de stora ungdomskullarna från slutet av 30-talet och de första åren av 40-talet har gått ut folkskolan i Högalid.    En del pluggar vidare  på yrkesskolor och läroverk av olika slag. En del har lyckats fått ett jobb efter plugget och andra söker med ljus och lykta  efter ett kneg.

Vi var ett gäng ungdomar från Högalidsparken som nyligen skaffat oss mopeder och träffades på kvällarna och snackade om moppar, tjejer och det mesta som hörde ungdomen till i vår ålder. Tätt som oftast drog vi en repa med mopparna runt kvarteren i Högalid, Tanto, Ligna, Långholmen och Reimers.

Nere vid Bergsundsstrand och Lindvallsplan brukade vi träffa likasinnade ungdomar. Från Heleneborgsområdet dök det också upp ett litet gäng. En hel del tjejer bidrog till att stämning var oftast på topp när vi träffades.

Mopederna på modet var av märket Puch, Victoria (Vicky), Monark, Crescent och Kreidler. Flera försedda med Sachs-motorer. Det som gjorde dem populära var att de var så lätta att trimma. Ofta räckte det med att slipa bort en strypplugg i cylindern för att man skulle nå en hastighet av 50-55 km/h.

Oftast var vi 10-15 moppar som drog runt och det lät som en bisvärm när vi kom körande till mångas missnöje. Jag minns särskilt en episod från en vacker sommarmorgon på Skeppsbron. Vi hade varit runt på Djurgården, Gärdet och Östermalm och var på väg hem till Södermalm. Nu var det slafen som gällde för vi var ordentligt trötta. Inte en bil så långt ögat kunde se på Skeppsbron. När vi hade passerat Slottet och närmade oss Slussen får vi syn på en byling, utrustad med sabel, batong och pistol, som kom knallande mot oss.

Han klev med bestämda steg ut i gatan för att stoppa oss. Det var precis som i barnvisan: ”Polisen som mitt i gatan står”. Ibland snackas det ju om vissa snutars IQ och den här polismannens måste legat runt 55. Hur skulle han kunna stoppa 16 mopeder som stormar fram i 50 knyck? Alltnog, han stod bredbent med högerhanden rest som en fotbollsdomare som visar rött kort. Vi tittade alla på varandra och garvade. Som på ett givet kommando delade vi upp oss i två grupper och susade förbi den stackars pliten. Jag vände mig om och kollade om han skulle gör något. Döm om min förvåning när han står med ryggen mot oss men med huvudet vridet i 180 grader spanande efter oss. Kar’n måste ha varit akrobat. Bye Bye, mr. Policeman. Jag gissar att han var mycket missnöjd.

Ungdomsrevolutionen
Med så många killar med samma intresse uppstår ju snabbt någon form av samhörighet. Flera av oss hade sett Marlon Brandos genombrottsfilm Vild ungdom (The Wild One)från 1953.

För många ungdomar gav det en bild av ungdomsgäng som aldrig existerat förut. Klädseln och uppträdandet och det släpiga snacket blev till en inspiration och förebild för den unga generationen. Personligen tror jag den här filmen var början till den ungdomsrevolution som uppstod i mitten av 50-talet och som världen aldrig tidigare skådat. I kombination med genombrottet för rock & rollmusiken och idoler som Marlon Brando och James Dean m fl, skapade man en ungdomsstil som gick hem hos ungdomar och som fick föräldrarna att två sina händer. När sedan  de amerikanska raggarbilarna dök upp var lyckan fullständig för många.

Marlon Brandos klädsel i filmen gjorde att svarta skinnjackor var det vanligaste plagget för oss som körde moped. Något ljushuvud kom på att en populär men ganska löjlig  keps kunde stukas om så att den liknade Marlons skärmmössa från filmen. Sagt och gjort.  Kepsen blev faktiskt ganska ball efter behandling.  Nästa förslag från någon var att vi skulle märka våra skinnjackor på något sätt så att vi tillhörde samma gäng när vi var ute och åkte. Vi var alla överens om att ett stort märke på ryggen kunde vara en kul grej. Ingen av oss var särskilt haj på teckning och vi kom fram till att en enkel symbol nog var bäst. Förslag som: stjärna, utropstecken, kryss eller ”Jolly Roger” var några symboler som diskuterades.  Förslaget om piratflaggan gillades skarpt av en del men förkastades då ingen var särskilt duktig på att rita en dödskalle och korslagda benknotor. Dessutom tyckte tjejerna att förslaget inte var någon höjdare precis och till och med enbart löjligt. Till slut enades vi om att ett stort X på ryggen var bästa förslaget. X-gänget var fött!

Tjejerna i gänget var inte särskilt intresserade av mopeder. Bildjournalen och filmidoler var mer intressant. Begreppet popstjärnor hade ingen kommit på ännu. Ett gemensamt gryende intresse bland oss alla var dock den nya musikstilen kallad Rock N’ Roll.

Min första kontakt med denna musikform som har följt mig genom livet kom till på ett ganska lustigt sätt. Våren 1956 deltog jag i konfirmationsundervisningen i Högalids församlingshem. Det var ju mer eller mindre obligatoriskt om man ville ha en ny svid för att imponera på tjejer och visa att man blivit vuxen och slutat folkskolan. Med andra ord: det låg mycket i potten!
Vid en av de sista lektionerna strax för konfirmationen, var prällen (Johan Movinger) försenad. Efter att ha väntat en halvtimme var det någon som upptäckte att en av tjejerna hade med sig en vevgrammofon. Någon frågade henne om hon hade några skivor med sig som vi kunde spela medans vi väntade. Hon svarade att hon hade bara en skiva som hon precis hade köpt. Vi misstänkte att det var en skiva om en valp i ett fönster eller om den lilla anden som till himlen for.

Döm om vår förvåning när hon förklarade att det var ledmotivet till filmen Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle). Jag hade aldrig hört talas om rullen och visste inte heller vilket låt som spelades i filmen. Det var ju inte så vanligt att Sveriges radio spelade populärmusik på den tiden.

Hon vevade upp grammofonen och lade på plattan på tallriken. Bill Haley & His Comets stampade in (We’re Gonna) Rock Around the Clock. Det verkade som om jag var den ende som inte hört låten förut.

20-talet tjejer och lika många killar vevade igång med en uppvisning i bugg och det blev fullt ös. Wow! Vilken musik!
Det var bland det häftigaste jag hört och sedan dess har jag varit en rock n’ roll freak. Plötsligt, mitt i låten, slås dörrarna upp och in kommer den försenade prästen, med håret i oordning och med ögon som visade tecken på ett begynnande vansinne. Stroken var nära. Han skrek: Vem spelar djävulens musik i herrens hus? Ut allihop, försvinn och kom tillbaka nästa vecka! Jag kom hem lite tidigare den kvällen.

Maltfabriken

Under sommaren började vi snacka om att vi borde ha något ställe att hålla till på när vädret började bli sämre och det började mörkna om kvällarna. Några började snacka om att det fanns en gammal maltfabrik som låg längst ut på Reimersholme. Fabriken hade inte använts på många år och var helt igenbommad. En hade varit och rekat där (jag minns inte vem) och trodde att man skulle kunna bryta upp ett igenbommat fönster och på så sätt kanske kunna öppna en dörr.

Vi drog iväg till Malten och kollade runt. Det visade sig att någon annan kommit på samma idé. Ett fönster var uppbrutet och vi kunde lätt öppna en dörr. Vi var noga att stänga efter oss så att ingen upptäckte att vi tagit oss in i lokalerna. Det var rätt skrämmande att gå på upptäcktsfärd i lokalerna. De flesta maskinerna var borttagna men man hade lämnat en hel del maskinstativ som innehöll cylindrar med stora och vassa stålpinnar. Mycket av produktionen måste ha fraktats genom de olika våningarna eftersom det fanns stora hål i bjälklagen och inga skyddsräcken fanns uppsatta.

Det var helt klart livsfarligt att förflytta sig i lokalerna utan ficklampa. Eftersom det inte fanns någon fungerande elektricitet och alla fönster var förbommade med grova fönsterluckor var det alltid kolsvart i lokalerna.  Trots detta tog vi oss runt i lokalerna och högst upp i huset hittade vi ett litet förrådsrum på c:a 5 x 5 m och med ett snett tak med synliga takstolar. Vid en vägg var takhöjden så hög att vi kunde placera en sängbotten mellan ett par takstolar. Vid den motstående väggen var takhöjden c:a 1m.

Lokalen var precis vad vi var ute efter. De närmaste kvällarna började vi rensa lokalen på diverse bråte och rengjorde så gott vi kunde. Vi lyckades komma över några strumplampor, en varmvindskamin, ett primuskök, ett bord och några sängar. Vidare skaffade vi en del färgburkar, penslar och rollar.

Vi målade väggarna vita och på den enda tegelväggen målade vi ett gigantiskt X. Nu var vi hemma. Någon lyckades fixa en vevgrammofon och lyckan var fullständig när Gene Vincent & His Blue Caps kunde dra igång Be-Bop-A-Lula och Bluejean Bop. Så många ’stenkakor’ hade vi inte att lyssna till 
och de vi spelade mest var Tommy Steele, Don Lang, Johnnie Ray & Guy Mitchell. Vi hade säkert en del andra obskyra artister som jag dock har glömt namnet på.

Vi tog för vana att alltid vara några stycken personer när vi gick till och från lokalen. Detta för att ingen skulle råka illa ut i den mörka trappan som hade många fällor. Vi ett tillfälle gick jag först nerför trapporna och hade lite för bråttom. Killen med ficklampan gick en halv trappa efter mig och jag gick praktiskt taget i mörkret. Innan jag visste ordet av hade jag trampat fel och och föll handlöst framåt. Jag slog i ett galler som hejdade fallet och jag lyckades klamramig fast i ett vinkeljärn som utgjorde en ram till en öppning i gallret. Grabbarna bakom mig fattade snabbt situationen drog snabbt upp mig från hålet där jag fallit.

Dagen efter när vi var på väg upp ville jag utforska det hål jag fallit i. Det här var mitt på dagen så ett visst ljus sipprade in i lokalen och det var lätt att se var jag fallit. Jag fick en chock. Om jag inte fått tag i den vinkeljärnsram som jag höll mig fast i hade jag fallit ett par meter rakt ner på en cylindrisk vals som var full av 2 dm långa spetsiga stålpinnar. Valsen hade förmodlingen tjänstgjort som en slags karda för maltprodukter för vidare transport till något maskineri. Hade jag överlevt hade jag förmodligen blivit invalid för resten av livet. Snacka om änglavakt!

Hösten flöt fram utan allvarligare incidenter och vi hade hur trevligt som helst med många fester, mycket musik och annat trevligt.

En sen kväll strax före jul när vi hade brassat lite käk och sitter och käkar varm korv, knackade det på dörren till lokalen. Alla frös mer eller mindre till is. Att släcka ner belysningen var inte att tänka på eftersom man såg genom dörrspringorna att det lyste i rummet. Jaha, det var alltså dags för ett besök från polisen. Det var vad som flög genom de flestas hjärnor. Vad skulle vi få för straff?   Det vara bara att ta tjuren vid hornen och öppna dörren. Med förvåning såg vi två män stå utanför och inte klädda i uniform. Hade de skickat civila poliser på oss?

Till vår lättnad så visade det sig att det var två herrar, Brandt och Videmyr, från barnavårdsnämndens nattpatrull. De var mycket trevliga och visade stor förståelse för vår situation. Man tyckte dock att Malten var ett för farligt ställe för oss ungdomar att vistas på. Speciellt om brand skulle utbryta. Då kunde vi bli fångade i en fälla. De båda ville att vi skulle träffas igen på en trevligare plats nästa gång. Vi beslöt att träffa dem på Tantogården vid Ringvägen den 7 januari.

Slutet för Maltfabriken
Hela gänget mötte upp på Tantogården vid utsatt datum. Vi hade ett trivsamt och konstruktivt möte med herrar Brandt och Videmyr. De båda lovade att använda barnavårdsnämndens resurser för att hitta en lämplig lokal till oss. En temporär lokal utlovades som första alternativ. Sedan skulle man söka vidare efter en permanent lösning på vår situation. Mötet varade några timmar och vi skildes åt i bästa samförstånd.

Morgonen därpå lyssnade jag på nyheterna och fick höra att en stor brand brutit ut på Reimers föregående kväll. Det lät som om det hade brunnit i en lagerlokal av något slag och jag trodde att det brunnit hos Vin & Spritcentralen. Döm om min förvåning när jag läste löpsedlarna på kvällen hem från jobbet. Så här såg det ut på Aftonbladets löp den 8 januari 1958:

Fabriksbrand i natt på Reimersholme

Lågorna slog snart ut genom taket och syntes över stora delar av Stockholm.

Det s.k. malthuset längst ute på Reimersholme förstördes av en brand natten till onsdagen. Det fyra våningar höga tegelhuset, som innehöll lagerlokaler för flera firmor, var övertänt när brandkåren anlände strax före midnatt. Vid 1-tiden var elden under kontroll och den intilliggande bebyggelsen - träkåkar och höghus - utom fara.

Svårsläckt brand i Reimersholmes malthus

Malthuset på Reimersholme var i morse klätt i ett impone­rande ispansar efter explosionsbranden i natt. Brandmän från fem stationer var i arbete med elden som avslutade ett av brandkårens arbetsammaste dygn på länge.

Ännu vid 7-tiden i morse höll brandkåren på med efter­släckningen i det gamla malthuset på Reimersholme, som här­jades vid en explosionsartad brand i natt. Brandmännen från fem stationer fick ett fruktansvärt arbete i den hårda vinden och kölden. Vattnet sprutade från spruckna slangledningar och brandmännens uniformer förvandlades snabbt till Is. Hur elden uppstått, vet man inte. Huset stod tomt. Det brukar vara tillhåll för lösdrivare och skinnknuttegäng, enligt polisen i Maria.

Eftersläckningen efter branden i det s k malthuset på Reimersholme, som eldhärjades natten till onsdagen, kunde avslutas kl 18 på onsda­gen. Man har ännu ingen upp­fattning om vad som orsakat bran­den eller om värdet av det brunna. Förutom tillfälliga logerare har byggnaden sedan ganska länge varit tillhåll för "knuttar och spättor", och se­nast på måndagskvällen uppe­höll sig ett flertal ungdomar i byggnaden. Malthuset ägs av Sundsvallsbanken och Enskilda banken.

Spättor och knuttar skall höras om brand
Utredningen av branden i det gamla mälteriet på Reimersholme natten till onsdagen kommer att bli tidsödande.

Vi skall höra ett 20-tal per­soner, bland dem skinnknuttar och spättor, som brukade hålla till i den gamla byggnaden, omtalar förste kriminalassistent Torsten Settergren i polisens brandkommission.

Vi skall också höra några män som brukade logera i byggnaden. Dess­förinnan är det omöjligt att uttala sig om hur elden uppstått.

Enskilda bankens jurist, jur kand Bengt Westerling, förklarade på tors­dagen att byggnaden var försäkrad, till fulla värdet. Han ansåg det tro­ligt att byggnaden kommer att rivas, Byggnaden ägs av Sundsvallbanken och Enskilda banken.

Livet efter branden
Katastrof!! Alla våra pinaler hade gått upp i rök. Som tur var hade ingen människa skadats. Just detta scenario hade Brandt & Videmyr diskuterat med oss första gången vi sågs. Vårt rum låg högst upp i byggnaden och det fanns bara en utgång till trappan. Alla fönster var igenspikade och vi hade inte haft en chans att klara oss om vi hade varit i lokalen när branden bröt ut. Vilken röta att vi var på möte samtidigt som branden bröt ut. Eller var det därför som detta skedde?  Många utanför vår krets visste om att vi skulle till Tantogården.

Samtliga som hade varit på mötet blev kallade till polisen för förhör. Vi blev ganska hårt ansatta av förhörsledaren om vad som kunde ligga bakom branden. Hade vi varit där före mötet och i sådant fall tänt något ljus, ev rengjort varmluftskaminen, tänt primusköket eller rökt i största allmänhet? Svaret på alla frågor blev nej eftersom alla varit på respektive arbetsplats eller i plugget. De försökte snärja oss med massa frågor om kompisar utanför gänget var avundsjuka på oss, eller om vi var osams med några andra grupperingar i området. Man insåg till sist att vi var de enda som förlorat på branden så vi hörde inget mer från polisen.

Förutom att vi förlorat alla våra prylar var vi dessutom husvilla. Att sitta och hänga nere på Rixi var inget vidare alternativ. Dessutom så avskydde tjejerna i gänget det fiket.  Det var dessutom vinter så det fanns inte direkt en massa aktiviteter att pyssla med.

Våra vänner från Nattpatrullen låg dock inte på latsidan. Efter ett tag tog de kontakt med oss och presenterade ett förslag till temporär lösning. Man hade lyckats ordna en lokal på Högalidsgatan som vi kunde få disponera två kvällar i veckan. Huset, som lokalen fanns i, var ett gammalt kafé som hette ”Lasse i Parken” och normalt var öppet från april till oktober. I övrigt stängt på vintern. Där kunde vi husera fritt utan någon tillsyn från barnavårdsnämnden. Enda villkoret var att lokalen skulle vara i samma skick när vi lämnade den som när vi kom dit.

Vi accepterade entusiastiskt förslaget. Vi ordnade en massa spel, tidningar, kaffekokare och en grammofon. Vi spelade turneringar av olika slag, dansade, berättade historier och försökte visa oss på styva linan i största allmänhet.

Men i första hand spelade vi mycket musik och försökte lära oss att bugga precis som dansarna i filmen Rock Around the Clock, Bill Haleys första film om Rock n’ Roll och som blev oerhört poppis bland undom i Sverige i vår ålder.  Låtar som: See You Later, Alligator, Shake Rattle & Roll och Rip It Up var oerhört populära.

Andra artister som spelades mycket var Freddie Bell & The Bell Boys med Giddy Up a Ding Dong som den största hiten. Men artisten nr 1 var nu lastbilschauffören från Memphis, Tennessee: Elvis Presley. Hound Dog och Don’t Be Cruel snurrade mest på skivtallriken .

När Elvis sedan släppte Jailhouse Rock var lyckan fullständig. Det visade sig senare att det skulle bli fantastiskt med alla nya rockstjärnor som skulle slå igenom i Sverige under 1958, eller vad sägs om följande artister:  Jerry Lee Lewis, Little Richard, Bobby Darin, Paul Anka, Fats Domino, Everly Brothers, Ricky Nelson, Kalin Twins, Connie Francis m fl.

En kväll i mitten av mars knackar det på dörren till lokalen vi befinner oss i. Den här gången kände vi oss lite kaxigare eftersom vi inte hade gjort något olagligt. Liksom på Malten var det två för oss okända figurer som dök upp. Det visade sig vara Ture Gerdes med vidhängande fotograf från Aftonbladet. Än gång hade Harry ”Myran” Videmyr slagit ett slag för X-gänget. Han hade kontaktat Aftonbladet och övertygat tidningen att det fanns en möjlighet till ett ”scoop” genom att göra ett besök hos X-gänget i deras ”tillhåll” på Högalidsgatan.

Vi blev intervjuade och fotograferade efter alla konstens regler och den här artikeln publicerades den 29 mars:

”Ruskig liga” i ruckel, var hygglig ungdom med varmkorv och skivspelning på träffprogram

Det gick rykten om en ungdomsliga av värsta slag som hade sitt tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme. En vinterkväll trevade sig Nattpatrullens assistenter fram genom det gamla spökhuset med stora hål i golven. På översta våningen öppnade man en dörr och där satt det ”förfärliga” X-gänget och åt varm korv och spisade skivor. Idel trevliga ungdomar som gillade att sköta sig själva.

På bilden har Barbro Wirestam just besegrat Leif Lindbom i en ishockeymatch under gängets jubel.

Frihetsälskande X-gänget: Vi vill råda oss själva…

Han verkar tuff värre södergrabben som är X-gängets ledare där han står i skinnjacka med huvudet framkört och en cigarrett vårdslöst vippande i ena mungipan mot bakgrunden av ett mystiskt och hotfullt "X" målat på vitt fält.

Han är bas för ett av de tonårsgäng på Söder som i brist på lokaler och förståelse sticker sig undan var de kan för att vara ihop och känna samhörighet.

Härom kvällen träffade vi X­-gänget i en liten träkåk vid Höga­lidsgatan strax intill Västerbron. Arton ungdomar, flickor och pojkar på 15-17 år, höll till i en vindskupa. De ägnade sig åt att spisa plattor, tävla i sällskapsspel eller bara prata. Trivdes som man gör när det råder samhörighet.

Bara en pose
Den tuffe X-ledaren tog cigarretten ur mungipar. Den var otänd. Tuffheten var bara en skämtsam pose. 16-årige Lars Stödberg, yrkeskoleelev för att bli byggnadssnickare, röker inte. Han är axelbred och stark. Men det visar han bara som elitgrabb i en gymnastikklubb.

Lars hade tänkt gå på händerna för TV-Agneta i programmet Stora famnen i lördags och sämre kavaljer kunde hon fått. Men det fick räcka med att en av klubbkamraterna ställde upp. Eller rättare sagt ner. Och blev tvåa.

X-gänget har även en sekreterare, Monica Wirestam, medan Tommy Johansson, 17-årig svetsare hos Bröderna Hedlund, sköter finanserna. Medlemmarna satsar en krona i veckan.

Tommy har nu 105 kr i kassan. Man sparar till pinaler för egen klubblokal. Om man får tag på någon. Var finna den på Söder?

Förorternas ungdom har det bättre ställt. Där finns ungdoms­gårdar och även andra lokaler säger Lars.

För många äldre
Men ungdomsgårdarna har inte särskilt god klang i det här gänget.

Där finns för mycket äldre funktionärer som övervakar allt man gör, säger någon. Vi vill sköta oss själva utan uppsikt ...

Vindskupan får man disponera två kvällar i veckan genom bar­navårdsnämndens fritidsavdelning. Där kan X-gänget råda sig självt, men - det går inte upp mot vårt lilla krypin i maltfabriken…

Som ett spökhus
Det är en ganska spännande historia med X-gängets tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme.

I vintras rapporterades till barnavårdsnämndens nattpatrull att det försiggick något mystiskt i

Malthuset. Tydligen var det tillhåll för ungdomsligor av värsta sort. - Var försiktiga när ni undersöker!

Försiktig nödgades man vara. Den gamla övergivna fabriken var ett spökhus fullt med fällor. När nattpatrullen började leta sig in dess skrymslen en mörk kväll i december, märktes inga livstecken. Man snavade i gammalt bråte och var nära att störta genom förrädiska hål i golvet.

Där satt 20 ungdomar
Plötsligt hittade man en dörr och öppnade. Där i ett litet fönsterlöst rum på översta våningen var gänget samlat.

Nattpatrullens assistenter blinkade mot en fotogenlampas lyse och tittade sig omkring. Ett tjugotal ungdomar satt kring en vevgrammofon och åt korv, lagad på ett Primuskök i en kokvrå. Den ruffiga lokalen var pyntad med målningar, girlanger och. hopsnickrade möbler. Ytterkläderna hängde snyggt i ett hörn, alla hade tagit av sig skorna för att inte skräpa ner.

Nattpatrullens folk vet hur man skall ta ungdomar. Snart var det kontakt. Man kom överens om att träffas på en ungdomsgård för att prata om gänget och eventuellt skaffa en mindre brand- och hälso­farlig lokal,

Mötet kom till stånd kvällen den 7 januari. Man möttes i Tantogårdens lokaler på Ringvägen. X-gänget visade ett fint förenings­mässigt uppträdande. Man enades om fortsatt kontakt.

Allt strök med
Sent samma kväll bröt elden lös i det gamla malthuset. Hela övre delen brändes av, Brandmännen hade ett riskabelt jobb i den stränga kylan.

X-gängets krypin strök med och alla dess tillhörigheter. Värdet av grejorna de samlat där uppskattas till minst tusenlappen.

Kriminalpolisen har gjort en utred­ning om branden alltsedan dess men inte kommit till klarhet om brandorsaken. Man håller för troligt att någon varit vårdslös med eld.

X-gängets medlemmar har hörts och även andra personer som brukat hålla till sporadiskt i det gamla rucklet. Men X-ungdomarna hade alibi i form av träffen på Tantogården. De var dessutom de enda som förlorade på branden. Bankerna som äger malthuset fick ut för­säkring på skadorna på kåken.

I ljust minne
Kyffet i maltfabriken är bevarat i ljust minne hos X-gänget trots allt. - Vi kände oss fria där, skaffa­de grejor själva och snyggade upp…

Man drömmer om den idealiska lokalen. Där de kan vara helt ostörda och själva inte störa någon. Sen spelar det mindre roll hur den är beskaffad.

Rädda om eget
Det är spännande att själva ordna med inredning och skaffa de grejor som behövs och som man helst vill ha, Då är man ju också mera rädd om allting, säger de.

Inte alla ungdomar vill alltså sätta sig vid dukat bord i form av präktigt inredda ungdomsgårdar och betryggande uppsikt.

Vilket inte hindrar att X-gänget nu gillar kontakten med ungdomsvårdarna som en mörk vinterkväll hittade deras gömsle i det ruckliga spökhuset på Reimersholme.

X-gängets stöttepelare Tommy Johansson och Lars Stödberg lyssnar på rock-skivor tillsammans med Margareta Himberg och Yvonne Elkström.

TV-framträdande hos Karin Sohlman i programmet Vi Unga
Artikeln i Aftonbladet ledde till att vi blev ungdomsstjärnor i TV för en dag. Vi blev inbjudna till

ungdomsprogrammet Vi Unga, det enda ungdomsprogrammet som visades på TV vid den här tiden. Programmet, det första i sitt slag, försökte fånga upp hur ungdomar upplevde sin situation i samhället, intressen och hur man kunde roa sig på olika sätt.

Karin Sohlman Falck var regissör, programledare och TV-producent på SVT. Hon var programledare för SVT:s första ungdomsprogram Lördagsträffen som följdes av Källarklubben och Vi Unga.

Programmet hade alltid en kändis med som huvudnummer, i vårt fall var det Maj-Britt Wilkens, kanske mest känd för att hon varit gift med Sammy Davis Jr. Vid det här tillfället var hon inbjuden till programmet för att hon var stor stjärna i filmen De unga lejonen (The Young Lions) där bl a Marlon Brando och Dean Martin medverkade.

Vi var ungefär 10 stycken från X-gänget som medverkade i programmet om jag minns rätt. Vår bas, som då var Lasse Stödberg, fick det flesta frågorna. Lasse var också elitgymnast i föreningen Kransen och var lite av en kändis. Han skulle senare resa jorden runt med gymnastikakrobaterna Veteranerna som var en mycket framgångsrik och humoristisk grupp.

Själv fick jag en fråga av Karin, eftersom jag var kassör i gänget. På hennes fråga om vår ekonomi talade jag om att medlemmarna betalade 1 krona i veckan och att kassan hade en behållning av 105 kronor. (Det töntiga svaret är väl orsaken till att jag kommer ihåg det ordagrant.)

Efter programmet skulle naturligtvis alla ha Maj-Britts autograf. Maj-Britt saknade dock en penna  att skriva med och den enda som hade en reservoarpenna var jag. Sprillans ny dessutom. Naturligtvis erbjöd jag mig att låna ut den till henne. Jag väntade tålmodigt på att få tillbaka den tills alla hade fått sina autografer. Maj-Britt stoppade sedan ned min penna i sin handväska och säger Hej då.  Jag står och gapar en stund innan jag vågar ta mod till mig och påpekar försiktigt att pennan faktiskt var min. Hon tittar förvånat på mig och rodnar sedan så man knappt såg hennes fräknar. Hon ber om ursäkt och ger tillbaka min penna och säger sedan på engelska: You’re such a sweet kid. Det uttalandet levde jag länge på. Dessutom var jag den enda i gänget som fick snacka med hollywoodstjärnan.

Arvodet vi fick var 20 kronor per skalle. En förmögenhet på den tiden. Men bästa av allt var att man fick vara kändis i Högalid några dagar. Snacka om fåfänga!

Kåken

Kåken sedd från sjösidan

Lite senare på våren blir vi kontaktade av en herre från Skid- och Friluftsfrämjandet. En ungdomsintendent som hette Christer Uggla. Vi undrade vad det var för en gök, men vi kom överens om att ställa upp på en träff med honom. Han visade sig vara en mycket trevlig man som visade sig väl insatt i ungdomens situation på 50-talet. Han beskrev Skid- och Friluftsfrämjandet verksamhet i stort för oss och i synnerhet sin egen verksamhet inom organisationen. Den gick ut på att försöka hjälpa föreningslös ungdom till en vettig verksamhet på fritiden. Han berättade vidare att han var villig att försöka hjälpa oss att lösa vår lokalsituation om vi i vår tur var villiga att ställa upp med egna arbetsinsatser. Självklart tände vi på förslaget.

Han berättade vidare att han skulle kunna begära ett anslag för att kunna köpa in en billig barack om vi kunde hitta någon plats att ställa upp den på. Vi berättade om vårt intresse att försöka hålla oss kvar i Bergsundsområdet och helst då på Reimersholme. Han lovade undersöka möjligheterna med de lokala företagarna och markägarna i området.

Klärre & Co. (= Karlssons Klister)
Efter en relativt kort tid återkom Christer Uggla till oss med information om att han trodde sig ha hittat en lokal på Reimers. Han hade varit i kontakt med Svenska Jästbolaget och Klärre och Co. som tillverkade Karlssons Klister. Det senare företaget är känt över hela Sverige för sin reklamslogan

Det illustrerades av en bild på en åsna som basunerade ut sin slogan i en pratbubbla.

Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna!

Ugglas information lät väldigt spännande och han hade dessutom bestämt ett möte mellan oss och bolagens representanter.  Vi träffades i Klärres stora husbåt på Reimersholme. Olow Klärre började med att berätta lite om företagets historia. Bl a om hur den berömda reklamen kom till och hur åsnan kom in i bilden. Uttrycket Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna, där en åsna anspelade på det gamla talesättet "dum som en åsna" visade sig vara ett genidrag. Detta för att man använde sig av en livs levande åsna. Sloganen användes första gången vid en reklamkupp på 1920-talet där man hade försett en åsna med stora skyltar med denna text och såg till att den blev filmad när SF filmade vaktparaden på Norrbro i Stockholm. Åsnan kom sen med i en journalfilm som visades på biograferna runt om i Sverige och klistret blev snabbt ett populärt lim på marknaden, känt som ett billigt, lättanvänt och snabbtorkande ofärgat universallim för främst enklare limuppgifter inom hushåll, hobby, skolor och kontor. Sloganen användes i marknadsföringen av klistret i många årtionden, ända in på 1970-talet. Åsnan, som hette Tempo, gick normalt och betade på fabriksområdet mellan reklamuppdragen. Det är dock synd att säga att den inte gjorde något väsen av sig. Första gången man passerade fabriksområdet höll man på att hoppa ur skorna när man hörde åsnan. Det var ett bröl som lät som om någon pumpade upp vatten med hjälp av en gammal rostig och gnisslande brunnspump. Ljudet var fruktansvärt högt och jag kan än idag inte förstå hur grannarna kunde stå ut med oljudet.

Under mötet framkom det att företaget hade utsatts för en del busstreck och man trodde att det var X-gänget som stod bakom dessa. Nu stämde det inte som tur var.  Man trodde att man skulle kunna få slut på busandet om man kunde erbjuda ungdomarna någonstans att hålla till och slösa sin energi på något som intresserade dem. Jästbolaget hade på sin tomt en gammal lagerbarack som hyrdes av Klärre-bolaget. Jästbolaget hade inget emot att låta oss disponera marken under förutsättning att Klärre upplät baracken till oss.  Endast ett förbehåll fanns. Om vi på något sätt misskötte oss skulle vi omedelbart avhysas.

Vi ställde oss positiva till förslaget att flytta in i baracken som hyresgäster. Någon hyra behövde vi inte betala, men däremot måste vi betala den el vi förbrukade. Baracken var i stort behov av upprustning och för att få den i beboeligt skick krävde bolagen att vi själva rustade upp den. Man lovade att ställa upp med allt material och färg som behövdes för restaureringen. Vidare lovade man att dra in elektricitet i lokalen. Mötet avslutades med att Klärres produktionschef Pierrou tog upp en liten sliten anteckningsbok som innhöll en massa roliga vitsar som han hört under åren. Han var en fantastisk historieberättare och det var hur kul som helst att lyssna till honom.

Upprustning av kåken
Efter mötet vilade man inte på hanen. Vi var laddade till tänderna och Klärre & Co. höll vad man lovat. Man levererade virke av olika slag, tretexskivor och målarfärg mm. I gänget hade vi fem man som jobbade i byggsvängen och resten av oss var inte heller tappade bakom en vagn precis. Vi började med att riva det gamla taket och installera nya takreglar, ny isolering och täckte taket med nya brädor. Avslutningsvis lade vi på ny takpapp enligt konstens alla regler.

När taket var klart satte vi igen en dörröppning eftersom vi ville ha endast en ingång på kåken. Murkna brädor byttes ut och vi sågade upp ett stort hål i väggen för ett panoramafönster i den del av kåken som skulle bli samlingsrum.

Under jobbets gång upptäckte vi att en del golvreglar var genomruttna och det var bara att bryta upp en del av golvet och sätta in nya friska reglar. Tack vare våra skickliga ”byggubbar” gick allt som en dans och jobbet blev utfört på ett korrekt sätt. Det fanns inte en chans att någon bygginspektör hade kunnat slå ned på det gjorda jobbet.

Efter ett tag dök en elektriker upp och installerade el i kåken. När belysningen var indragen kunde vi börja jobba på kvällarna också. När man kom hem från jobbet kastade man i sig morsans käk och sedan bar det av till kåken. Nu kunde man dessutom jobba till rockmusik. Elvis, Jerry Lee Lewis, Little Richard och Neil Sedaka var några artister som spelades på högsta volym.  På senare tid hade det också börjat dyka upp svenska artister på rockscenen. Rock-Ragge, Little Gerhard, Boris och Stickan Lundbeck hjälpte till att bestämma arbetstakten.

Vi spikade upp tretexskivor på väggarna och tjejerna spacklade och målade av hjärtans lust. Nya fönster och foder sattes in och slutligen målades hela kåken på utsidan med Falu rödfärg. Det var bråda dagar eftersom vi skulle ha invigning i oktober månad.

En av killarna, boende på Reimersholme, lyckades tigga till sig en soffa från några grannar, några företag skänkte bord och stolar samt köksskåp. En elektrisk kokplatta införskaffades och porslin och bestick tog vi med oss hemifrån. I kåken fanns också en jättelik kamin som vi hade rustat upp och som gav ypperlig värme under kalla dagar och som gav ett mycket hemtrevligt intryck. En radio skänktes också vilket gjorde att vi kunde ratta in Radio Luxemburg . Det var den enda radiostationen som sände musik som det gick att lyssna på, dvs. rock n’ roll.

Artikelförfattaren i spisartagen framför kaminen

Den 27 september kunde man läsa följande i Aftonbladet:

Södergäng fick önskelokal Reportage i AB gav uppslag

Det här reportaget i Aftonbladet gav oss kontakt med söderungdomarna, säger intendent Christer Uggla i Skid- och friluftsfrämjandet.

Hur har det gått med X-gänget - de pigga söderung­domarna som blev husvilla i vintras när den gamla malt­fabriken på Reimersholme brann?

Det har gått fint för dem. De har fått en förträfflig lo­kal som de nu själva inreder med liv och lust.

Skid- och friluftsfrämjandet har här gjort en av sina insatser för föreningslös ungdom,

Ett reportage i Aftonbladet om detta södergäng gav oss impulsen att ta kontakt, säger främ­jandets ungdomsintendent Christer Uggla. Intrycket som reportaget gett förstärktes: Friska ungdomar som ville uträtta något själva för sin trevnad.

Vi lyckades spåra upp en bra ba­rack hos en byggnadsfirma och utverkade 500 kr av barnavårds­nämnden för inköpet. När vi sedan såg oss om på Reimersholme efter en lämplig plats träffade vi på en barack idealiskt placerad. Ge­nom tillmötesgående från dir. Bo Westerberg i Svenska jästbolaget och dir. Olow Klärre har ungdomsgänget fått ta hand om denna barack att inreda den efter eget gottfinnande. Det arbetet är nu i full gång på kvällarna. Om en må­nad är det klart för invigningsfest.

Den andra baracken kommer väl till pass för ännu ett gäng föreningslös ungdom som vi har kontakt med, säger Christer Uggla.

Och så var det dags för invigning. Vi hade bjudit in alla höjdare som hjälpt oss under resans gång.

I Aftonbladet fredagen den 24 okt. 1958 kunde man läsa följande artikel:

Så här löser man ett ungdomsproblem. Tonårsgäng fick drömlokal på Söder
Här ska ni få höra hur man med god vilja och några rejäla handtag löser ett ungdomsproblem.

Tommy Johansson, tonårig bas för X-gänget, reste sig vid 9-tiden i går kväll för att inviga gängets nya lokal på Reimersholme. Han vände sig till några äldre inbjudna och sa: - Tack vare er har vi nu tak över huvudet. Utan er hjälp hade vi fått gå på gatorna och strosa.

Tommy hade bara delvis rätt. Han och de andra ungdomarna i gänget har gjort mesta jobbet själva för sin lokal. Ända sedan i maj har de gnott kvällar och söndagar för att hyfsa den gamla baracken vid sjökanten.

Nu är den stilig till det yttre och läcker inne. En drömlokal för ett ungdomsgäng som vill och kan klara sig självt.

Men det är sant att de haft hjälp. På tårtan som flickorna bjuder gästerna finns åtta namn utsirade: Brandt, Vide­myr. Uggla, Westerberg, Klärre, Westholm, Pierrou.

Det var sju. - och det åttonde? Jag blir något paff när jag anteck­nar: Del är ju mitt eget ...

Tårtan berättar
Tårtan berättar på sitt sätt. Wi­demyr och Brandt från barna­vårdsnämndens nattpatrull hittade en ruggig kväll i vintras ett ung­domsgäng i ett prång i en fabriks­ruin på Reimersholme. De fick ve­ta:

Vi har ingen annanstans att ta vägen!

Strax därpå brann fabriken av någon nattlogerares oförsiktighet. Gänget var helt hemlöst, Videmyr och Brandt gjorde vad de kunde. Aftonbladet besökte gänget i en vindskupa och gjorde ett repor­tage om dess problem.

Artikeln väckte uppmärksamhet och gav eko i TV. Skidfrämjandets Christer Uggla spårade upp en gammal barack hos Jästbolaget på Reimersholme intill "Karlssons klister", Klärre och Co.

Den goda hjälpen
Jästbolaget spenderade tomten, Klärre klarade hyran och lugnade folket i grannskapet, när det blev bekant att man skulle få ett gäng ungdomar inpå livet. Flera andra firmor kom med på ett hörn, Bec­kers skänkte all behövlig färg, Åhlén & Holm bidrog med en el­grammofon, etc.

En ung timmerman, Björn Alm, tog ledningen för bygget. Så blev det fart. Nu har ungdomarna sin kula precis som de drömt om.

Grannsämjan
Grannarna omkring, förut så betänksamma, är nu på god fot med gänget. En av dem har skänkt en trevlig sittsoffa till hörnet för skivspisningen.

Man visar ömsesidig hänsyn. Pojkarna slår av motorerna på sina hojar i god tid och drar dem tyst förbi de' närmaste bostads­husen.

Så blev det tårta till sist för detta södergäng - efter all pann­kaka i början.

Tack för hjälpen Björn, säger X-gängets bas Tommy Johansson (t.v.) till timmermannen Björn Alm. Gängets söta flickor ser beundrande ut.

Ja, då hade vi till sist lyckats med vårt mål. Där ser man vad man kan åstadkomma med entusiasm och ett gäng som hela tiden drar åt samma håll.

På senare tid har det dykt upp en filmsnutt som glimtvis visar hur vi river taket på kåken och lite andra jobb. Fantastisk kul att den här filmen finns bevarad.  Vidare finns ett inslag som visar förödelsen efter branden på Malten. Filmaren har även fått med ett inslag från ”Lasse i parken”.

Där får man bl. a se hur duktiga vi var på att bugga till rock n ’ roll.

Till sist, X-gänget hängde ihop fram till 1961 då flera av oss ryckte in i lumpen. En del började fundera på att bilda familj och många nya intressen gjorde att vi skildes åt. 1962 återbördades kåken till Klärre & Co.

Det utmärkande för gänget var den fina sammanhållningen och det mycket goda kamratskapet.

Trots att vi utmålades som en ”ruskig liga”, kan man säga med facit i hand, att det i verkligheten var ett gäng blivande entreprenörer.  Många medlemmar blev egna företagare, några blev direktörer och andra hamnade i ledande ställning i någon form. På det hela taget kan man säga att det gick bra för oss 40-talister.

Bredäng i augusti 2010    Tommy Jidesund

Kaféer. Se filen ölkaféer på Söder i mappen bildgalleri gamla Söder.
21:an låg ganska centralt i sta´n, faktiskt.
Spårvagn nr. 3 hade ändstation på Pålsundsgatan (runt hörnet) och gick via Slussen, Tegelbacken, Odenplan till Haga. 10:ans trick stannade på Brännis vid Långholmsgatan och gick via Slussen, Norrmalmstorg, Stureplan till Värtan. Tidigare gick 10:an Långholmsgatan-Heleneborg-Varvsgatan-Hornsgatan. Vid ändstationen på Brännis låg, mycket strategiskt café Anders och vid Borgargatan låg Systemet. Det fanns 10-12 caféer i Högalid har jag räknat ut. Runt 21:an låg 3:an i hörnet Pålsundsgatan/Heleneborg. Jag tror det kallades Jonas också.
Skitiga Duken(mitt emot Högalidsparken) och Ölhallen(vid Västerbron). Runt Hornsplan fanns Tjoget på Långholmsgatan 20 (lokalen ännu kvar 2009), Brocafét i slutet av dåvarande Hornsgatan (nr 149 tror jag) och Horn (mellan Lignagatan och Varvsgatan). På Varvsgatan låg fiket i hörnan där alla Dihlströmare gick, Café Varvet och runt hörnet Café Sven.

Gubbhuset i Ligna kallades för Dillis.
Det var ett hem för alla fattiga o arbetslösa stackare som levde under vedervärdiga förhållanden där. Det var döpt efter en fabrikör Dihlström som hade en fabrik på Stora Glasbruksgatan i mitten av 1800-talet men som inte hade det minsta med fattigvård att göra. Fru Pettersson hette ägarinnan till ett fik vid Bergsundsgatan/Brännis som hette La Porta. Där ligger nu en krog som heter Moldau.
Hon serverade starköl (av märket Pripps) i smyg, vilket var förbjudet men uppskattat av oss grabbar. Hon var känd för sitt skitiga förkläde som man kunde koka soppa på och för sin kroppshydda: hon mätte 1,55 både på bredden o höjden. Hon tog också ordentligt betalt för starkölen naturligtvis.
Någon lustigkurre frågade käringen vad Pripps betydde. Hon visste inte så klart. Då slog han till med Pengarna Räcker Inte På Petterssons Sylta. Han blev nobbad.
Fiket hette La Porta och Gösta Eliasson jobbade där under 60-talet. Här måste jag parentetiskt berätta om Mager, jag minns inte hans riktiga namn, men tror det var Henry Svensson. Han bodde hos morsan ovanför fiket och ägde Tullens fetaste katt, 20 kg. Mager var inte särskilt begåvad men hade en specialitet, nämligen att utdela ”danska skallar”, vilket en del grabbar utnyttjade. När Mager var litet halvfull och utan drift till mer dricka, skramlade polarna till ett kvarter mot att han skallade en buckla i ett stuprör. Det lyckades för det mesta!
Plåtisen som jobbade granne med fiket hade en trägubbe hängande i stupröret, som reklam. Han hade bytt nedre delen av plåtröret mot gjutjärn, vilket inte Mager visste. Mager satsade för fullt, det sjöng till i röret (ett dovt ettstruket A). Mager svimmade o fick bäras upp till morsan. När han vaknade inkasserade han kovan som grabbarna gett till morsan och gick o köpte sin Renat.

Pappa Viktor ”bodde” på Ölhallen vissa vintrar då han var arbetslös. Anledningen var att han, som var med i facket, stämplade sin bok på AK (arbetslöshets-komissionen). Han fick då skotta snö för att få understöd(i form av pengar). (Detta borde praktiseras nu i stället för att en massa slashasar dräller runt o gör ingenting och får betalt för det!). Han såg till att han fick trakten runt fiket och höll alla tillfartsvägar och trapor till hallen snö- och halkfria. Som tack fick han fri pilsner/fika.
Morsan ringde dit o tala om när arbetsdagen var slut o att middag var serverad.

Vid Ringvägen/Hornsgatan låg Hundtvåan (förkortning av hundratvåan) eftersom det var husnumret. Längre ner bredvid bion Strix, i samma kåk som Bysis fanns ett fik till som hette Uven. Dessa låg litet för långt bort för oss.

I hörnet av Bergsundsgatan/Högalidsgatan låg också ett café där vi senare huserade med vår Fibra Klubb. Det hette Tvåan (Bergsundsgatan 2).

Det mest uppseendeväckande med den syltan var väl, att en lustigkurre som bodde 4 trappor ovanför entrén fyllde en påse med vatten och släppte den i skallen på vaktisen som stod utanför dörren till fiket och nobbat honom för fylla. På den tiden serverades mat o mackor, pilsner o kaffe på fiken till vettiga priser. Man öppnade kl. 6 på morgonen o stängde 1800 på kvällen. Nu är det tunnsått med den typen av matställen.
De flesta gästerna var hantverkare/knegare och många både började o avslutade sin dag på fiket. Det blev en social inrättning där man mötte sina kompisar. Ofta fixade man jobb åt varandra och behövde man hjälp, fanns alltid någon att tillgå. Men det är klart, många var osäkra kort (läs: väldigt törstiga). Men i nyktert tillstånd var de mycket duktiga yrkesmän. Berra Ersson, till exempel, var en duktig elektriker men var överförtjust i kluck-kluck och började dagen med ett par flaskor dessertvin. Plastkapsylerna var perfekta att proppa rören med, påstod han. När han firade från jobbet brukade han vara vakt på gatan åt plåtslagarna när de skottade snö, det jobbet krävde inget större intellekt. Han kallades Högalids elektriska takskottare

Vid våra träffar i Högalidsgänget har Gösta påmint om några fik till.
På Verkstadgatan 14 låg Mälaren, som jag inte har något minne av. Där finns nu en pizzeria. Arne Ahlboms farsa hade livsmedelsaffär där tidigare. På Högalidsgatan mitt emot Tobaksspinnargatan fanns Lasse i Parken som bara var öppet sommartid. Numera är det öppet året om tror jag och det serveras något vegetariskt hopkok. Ett kul inslag nu för tiden är levande jazzmusik från en scen i parken. Kåken är sned o vind men charmig, jag undrar vad det har varit förr.

Efter denna långa utvikning återgår jag till kommunikationerna.
Jag avslutar så småningom detta kapitel med krogarna i trakten.

Bussar o spårvagnar.
Spårvagn nr. 4 var en ringlinje som gick runt hela sta´n, det fanns flera hållplatser vid Tullen. Vagnparken bestod i början av motorvagn + ett eller flera släp av den gamla typen. Främre plattformen på varje släp var rök-kupe´, med öppna dörrar. Föraren skötte det hela med en ”vev” som reglerade farten. Bromsen var en typ av ”svänghjul”. Han bytte spår med ett ”spett” o öppnade då den främre doran. Vintertid var det kallt o djävligt, han hade ofta både pälsmössa o kraghandskar. Konduktör fanns i varje vagn som tog pröjs via en liten lucka i dörren till plattformarna. Han hade en sorts ”myntbössa” med hål för olika mynt och knäppte fram växel. Sätena i konstläder var ganska bekväma, före min tid var det pinnsoffor i trä. Ringlinjen delades upp i två linjer och blev då 4:an och 8:an. I samband med det kom det nya vagnar, så kallade mustanger, med hydraulisk dörrstängning. På så sätt omöjliggjorde man att vi kunde ”hänga utanför”.
Mustang nr.1 vid Åsögatan
Det var populärt vid högtrafik men livsfarligt. Likaså att hoppa på i farten som var rätt frekvent. Vi kutade längs med vagnen, högg tag i handtaget och svingade oss ombord. En vinter praktiserades det tricket av en grabb från Borgargatan men han halkade i snömodden och ena spiran blev manglad i småbitar. Doktorn lyckades inte få ihop alla benbitar utan han amputerades och fick leva med träben. Hans öknamn var givet: Pusslet.

Trådbussar är ett fenomen som inte finns längre annat än utomlands.
Två byglar i ett fjädrande rep greppade om eltrådarna i luften. De bussar som gick vid Tullen var 36:an som hade rutten Duvnäsgatan (i Sofia) till centrum via Hornsgatan/Västerbron/Fridhemsplan och nr. 30 som gick från Reimersholm till centrum (Vasagatan/Kungsgatan och Stureplan).
Till och med på Drottninggatan var det dubbelriktad trafik med dessa stora bussar. Rune Persson från 21:an var chaffis på 42:an. Den första avgiften jag minns var 15 öre för enkel resa. Fast stor del av året hojjade man ju. Farsan o morsan tjacka´ en Union åt mig hos Andersson & Olsson vid Borgargatan. Den var gul o röd men utan växlar, det hade blivit för dyrt.
Det var tunnsått med privatbilar, brorsan köpte en 7-sitsig Buick i mitten av 50-talet som han raggade med. Fritz Nordwall i 46:an hade en gammal T-Ford, det var väl allt, förutom en o annan Ford Anglia med eker-hjul.
Bror Leif hade en 125 kubiks MC ett tag och min dåvarande fästmö Ulla skaffade en typ av Vespa, en Lambretta för att lättare ta sig ut till landstället i Tullinge. Jag fick låna båda vid olika tillfällen och lyckades med konststycket att köra omkull två gånger (utan att skada mig allvarligt). Min karriär som Mc-förare var över.
Min första bil var en ljusblå VW bubbla som jag tjacka av pralen för 1000 bagis när han bytte till SAAB. Min andra bil var av samma märke, fast gul och med kromade stötfångare. Jag köpte faktiskt en ny, tredje Volka, mörkblå. Det var fantastiska bilar, jag fick in Anita, bas o dragspel, förstärkare utan problem. Jag minns att vi kunde trycka in Astrid, Anitas kompis, i kärran också. Men hon var smal som ett spjällsnöre. Fönsterputsar prylarna låg i ”bagageutrymmet” fram, där det också fanns en bensindriven motorvärmare av märket Ebersprächer. Stegen satt nästan jämt på taket, den var för jobbig att flytta varje dag.
Bilen startade i alla väder o gick sällan sönder.

Krogar
Mitt första minne av en ”krogsväng” är från Söderport (vid Liljeholmsbron).
Krogen finns ännu kvar men är numera pub.
En krogsväng tog vi innan kvällens dansövningar och bestod i två 6:or Renat o en lättgrogg, cirka 15 cl. Kostnaden var 4 kronor 36 öre. Det var ”mattvång”, vilket innebar att man måste käka vare sig man ville eller inte. Det var samma krubb som åkte ut o in eftersom de flesta var mest intresserade av borsten men ibland hade vi ett ”matoffer” i sällskap, det vill säga någon kompis som inte hade pengar till käk. För att slippa kuta i väg o ställa sig i kön utanför på nytt, brukade vi byta bord.
Det funkade om det var mycket folk och vi fick en annan servitris, då tog vi två svängar på samma bysa.
Lägsta ålder för spritservering var 21 år (dåvarande myndighetsålder) men vi hade tumme med tjejerna som serverade och krånglade oss in från 18 år, lätt. Söderport var vårt stamhak Nummer två var Örnen på Brännis/Ansgariegatan. Det var en gammal krog, jag har inga uppgifter om stället men den revs troligen på 50-talet o i stället byggdes punkthus i gult tegel. Min gissning är att den var en vägkrog vid Hornskroken som ledde ner mot Södertullen och över flottbron för vidare befordran Fittja o Södertälje.
På bilden syns apotekare Wirwachs Malmgård i fonden, taget från Brännkyrkagatan österut.
Efter tre svängar var vi lagom knalla. Örnen var som sagt nummer två i ordningen, den sista krogen, om vi pallade, var Södergård vid dåvarande Adolf Fredriks Torg (nuvarande Mariatorget). Den hade, förutom 3:an, en så kallad 2:a klass krog en trappa upp. Så där hade vi dubbla chanser ifall något sket sig.
Drar mig till minnes att Örnen hade det också, ett litet rum med 5-6 bord. På 2:an var det vita dukar på borden. Jag kommer osökt att tänka på 60-talets unga, arga västerradikaler som sjöng: ”bourgeoisien, stora, feta svin – kaviar o champagne, rena, vita dukar. Vi ska pinka i erat vin, vi ska hänga upp er i era……?”. Gänget satt på Örnens 2:a när vi hörde en röst fråga om han fick slå sig ned.
Det var min pappa Viktor. Grabbarna kände ju farsan så det var klart dom sade ja, fast jag kände mig rätt billig. Servitrisen kom och frågade farsan litet skämtsamt om alla var hans söner. ”Närå, bara en, men killarna har lovat bjuda på en sväng”. Det är klart vi bjöd, inte för att han skulle hålla morsgumman utanför, det gjorde alla farsor utan för att han var juste mot oss. Det blev ju bara någon krona per skalle. Det visade sig att Viktor på detta eleganta vis bytte bord också, vilken gubbe! Södergård liknade dagens ”Grållan”, Grå Kvarn som är Bajens krog nr 1. Vid sidan av Den gröne jägaren, då. Grållan ligger på Tjärhovsgatan, Jägaren på Götgatan snett emot teatern Göta Lejon. Samma stuk hade också ”Pottan” eller Port Artur på Blekingegatan. Jättestora halvrunda fönster med spröjsar som inramade en väldig mathall, vilket stim och surr det var där inne! Men vi kände oss som fisken i vattnet. Pottan öppnade 1904 och döptes om 1969 till Pelikan, ett namn som en krog vid Slussen tidigare haft. 100-årsjubileum 2004.Maria Kyrka, Brunnsbacken, Pelikan, Järngraven 1919.

Rixi.
var gängets kondis som låg i huset bakom spårvagn nr 8 (vid skuggan).
På tomten framför reklamskylten låg Margarinbolaget med en mur mot Långholmsgatan.
Ägaren hette Sjöborg o var rätt hyvens. Där spelade vi jukebox à 25 öre, drack grogg i smyg, snackade skit, umgicks helt enkelt. Visste man inte var folk höll till var Rixi en bra utgångspunkt. Ibland ruttnade ägaren på buslivet o slängde ut oss men oftast blev vi tagna till nåder så småningom. Jag träffade honom efter många år på en 50-årsfest i Saltsjöbaden när jag lirade med Thore Callmars band. Han trodde inte sina ögon när han såg mig i bandet men uttryckte samtidigt glädje över att ”någon lyckats av busgänget från Högalid”.

Fibra Klubb.
I vår tidiga ungdom fanns inte många ungdomsgårdar. Jag minns bara en som vi kallade Urakajpagården i Aspudden, men det var sent 50-tal. Jag spelade där med Jerry Bergströms orkester. Vi kände väl att vi ville ha större frihet än vad Rixi erbjöd. Då kom något ljushuvud på att vi skulle fråga pastor Movinger eller Malmberg. Nästan alla grabbar hade konfirmerat sig för någon av prällarna i Högalid. En av dom främsta anledningarna till det var att man som regel fick en ny svid och en klocka. Det var liksom kutym. Min första klocka var av märket Tissot med blå urtavla. Movinger var populärast för att han tog grabbarna på en resa till Köpenhamn.Nåväl, kyrkan ägde fastigheten Bergsundsgatan 2 där ett ölkafé tidigare legat. Det var ombyggt till lägenheter och i en av dessa fick vi ha vår klubb. Vi köpte in läsk, målade o fixade, skaffade bord o stolar. Tjejerna grejade gardiner o dukar samt städprylar osv. Kyrkoherden kom på inspektion och var nöjd med vad han såg, vi skötte ruljangsen ganska bra tror jag. Gösta Eliasson hade målat en fånge bakom galler på väggen samt en racket med texten ”bibelton”. Bilden kanske påminde om en zebra men eftersom våra tankar bara hade en inriktning på den tiden och associerade till området under bältet på brudarna, blev det ett ”ljudhärmande” namn. Fibra klubb fick det heta, våra klerikala vänner hajjade ingenting utan tyckte att vi enbart var kreativa ungdomar. Vi höll nog på med kortspel, musik och träffar i ett par år innan vi växte ur den kostymen. Jag tror vi var pionjärer på området, faktiskt. Jag har lagt in foton här o var som jag laddat ner från Stockholmskällan på nätet.
Emellertid finns många fler på en CD som heter Söder i våra hjärtan. Fotona i den låter sig inte laddas ner men kan skrivas ut. CD:n finns på Stadsmuseum vid Slussen, den rekommenderas på det varmaste. Förutom foton finns kartor men framför allt Rotemansarkivet med alla som bott på Söder mellan 1870-1930, plus massvis med historia o annan info.

Jag har gått igenom cirka 2000 foton och antecknar som berör vår stadsdel. Ska göra en lista med rubriker i fallande ordning.

Rubrik: Stigs minnen-Foton i Söder CD-lista.

Stig Sandström Maj 2010

För några år sedan gjorde jag ett nostalgiskt återbesök till Högalidsberget nedanför muren vid Högalidskyrkan. Det var ett strålande vårväder och det vimlade av ungar som klängde och klättrade i bergskrevorna. Jag trodde väl inte i min vildaste fantasi att det skulle finnas så mycket ungar samlade på en plats, men det var väl ungefär så här det såg ut när vi lekte här på 40 talet. Nedanför berget gick en medelålders dam som försökte hålla ungarna under uppsikt, det visade sig vara fritidsgårdens lekledare som med fasa i blicken tvingades se ungarnas vilda framfart på bergets avsatser. Men rätt som det var ställde sig en av grabbarna på en avsats och ropade ” hets – brännarna kommer ! ” . Grabbarna sprang sen som om de hade ( passande nog ) eld i baken, och försvann för ett ögonblick över lilla muren som avgränsar till församlingens aktivitetslokaler. Lekledaren som hade rutin på dessa lekar sprang efter och samlade in ungarna snabbt och prydligt. Jag tyckte mig se att ungarna såg lättade ut när lekledaren förklarade att det bara var ett falskt alarm.

Denna händelse fick mig att minnas gängkrigen som vi själva var inblandade i 57 år tidigare.

Våra fiender var inte bara Brännis, det var även Lundagänget med lundaRoffe i spetsen samt Lindvallarna som trots sitt avlägsna läge ibland kom över till oss och muckade gräl.

Reimersholmarna som var lite mer civiliserade höll sig utanför. Nu skall man inte tro att dessa gängkrig var några blodiga tilldragelser. De flesta av oss hade väl på bio sett Robin Hood och hans vapendragare broder Thuck. ( eller hette han John ? ) när dessa hjältar pucklar på varandra med sina långa käppar. Nu kom julens utkastade granar  väl till pass.

En grabb som jag minns mycket väl var Raye Johansson( så småningom fakir i teaterklubben)

Han var en hängiven Högalidare, men en dag när vi hade en mindre uppgörelse i trappan ner till Varvsgatan gick han över till Brännarna ! Detta resulterade i att vi pucklar på varandra ganska ordentligt, men när jag får ett litet övertag viskar han till mig ” pst- jag är bara spion.

Då tog den striden slut. Ett annat minne är när vi några Högalidare i samlad tropp beger oss till Långholmsparken. Där hade Lindvallarna inrättat ett läger i de gamla bunkrarna ovanför stenbrottet. Detta hände 1947, så det var bara ett par år efter att detta taggtrådsingärdade område var mobiliserat av den Svenska krigsmakten för att försvara eller spränga Västerbron

Nåväl, här blir jag tillfångatagen och inkastad i en bunker. Inte nog med det, grabbarna tände eld på en filmrulle ( sen blåste man ut elden med en enorm rökutveckling som följd )

varefter man kastade in denna rökbomb till mig i bunkern. Jag fick panik och sprang med alla mina krafter mot dörren som Lindvallarna lyckligtvis ej hunnit barikadera. Man kan ju så här i efterhand undra vad som hänt om dörren måste ha öppnats inåt ? Dessa händelser hörde dock till ovanligheten, oftast stod vi i varsitt gathörn och hytte nävarna symboliskt i luften.

Gösta Eliasson i Bammarboda den 7/5 2010.

Låg från början under skanstullsbron men flyttades i början av 50 talet till Långholmen, närmare bestämt under Västerbron. På långholmen hade det till och från funnits tivolin från 1915. Tivolit som nu kallades sprallen var kommunalägt och permanent vilket  innebar att båda dansbanorna ( Stora under Västerbron och den lilla närmare kanalen ) slapp rivas under vintersäsongen. Stora dansbanan gästades ibland av storbandsorkestrar och på lilla dansbanan spelade Tore Callmer med sin trio gammeldansmusik.
Övriga attraktioner var slänggungan ( karusell ) Ville man prova sin styrka så fanns det en anordning där man med en slägga skulle slå upp ett klot på en stolpe där det sa pling om man nådde enda upp.
Det traditionella pokerhjulet stod mitt i smeten och besöktes ofta av Kalle munter som redan nu betraktades som ett original i Hornstull. Han nådde knappt upp till pokerbordets glasskiva, men han hördes desto mer när han förlorade.
Det fanns också pornografiska inslag, nakenposering kallades det. Det gick till på följande sätt. När tältet var fullt med gubbar släcktes lamporna  och man hörde  ett lätt rasslande uppe på scenen. Lamporna tänds, och där står hon som gud skapat henne lutad mot en stol. Ett uppskattande sorl hörs från gubbarna, men när lamporna åter släcks hörs ett uppgivet stön från publiken. Nu rasslar det återigen på scenen och lamporna tänds. Där är hon igen, men nu i en ny blickstilla pose`sittande på stolen. Dessvärre hade hon nog trosor på sig.
Inträdet till denna begivenhet kostade en bagis, smågrabbarna fick offra både knän och byxor när de kröp under tältduken för att få en flukt på denna Venusgudinna. Lagen i denna tid tillät inga rörliga poseringar.
En annan begivenhet var världens starkaste man ( å hans brorsa) Jag kommer inte ihåg vad de kallade sig. Men deras specialite´var att räta ut hästskor plus lite annat buskisbetonad skåpmat. I slutet av 1990 talet såg jag dessa herrar i ett tv program där de intervjuades från sin stuga någonstans i Hälsingland. Spisen var igengrodd och odiskad porslin stod travat nästan upp till taket.
Fakiren Johansson var en annan attraktion, han stack nålar genom tungan och kinden, han både åt och låg på glas. Vår egen fakir Raye Johansson på teaterklubben i Högalidsbergen hade förmodligen gått i lära hos denna självplågande artist.
1957 hade Sprallenepoken gått i graven. Under alla år som tivolin varit uppställda på långis så hade både fångar på kronohäktet och båtklubbarna klagat på oljud och förstörelse.
Spiken i kistan var när Heleneborgs båtklubbs föreningsstuga samt ett antal båtar blev nerbrända.
Så här i efterhand kan konstateras att människan är ett lättroat släkte !

Jag citerar ” båtklubbarna på långholmen ” Heleneborgs båtklubb HBK
Som klubbhus och kansli användes idrottspaviljongen vid bollplanen. Denna brann dock ner vid en stor eldsvåda 1956 då samtidigt 13 båtar blev lågornas rov. Man satte omedelbart igång med att planera ett nytt klubbhus som stod färdigt 1959 med samlingslokal , kök och kansli. Som vanligt ett resultat av medlemmarnas trägna arbete.
Bekymret med skadegörelse på båtarna kvarstod även sedan man 1949 fått tillstånd att sätta upp staket och grindar kring bryggorna. Det fick sin kulmen under den kommunala parkdansen med tivoli vid bollplanen i början av 1950 talet, med åtföljande nerskräpning , stölder och skrän. Det gick så långt att även fångarna klagade. 1957 avskaffades parkdansen.

Källa: Långholmen den gröna ön.
Källan nämner inte med ett enda ord att denna parkdans kallades Sprallen ! Tivolin har dock funnits av och till ända sen 1915.

Själv var jag på kollon åren 1945 och 1946. Från första året kommer jag inte ihåg ett skvatt !

För att komma till Barnens Ö åkte man tåg från östra station till Norrtälje. Därifrån åkte man med ångbåten Norrtälje till ångbåtsbryggan som låg i närheten av det stora badet. Stugorna bestod bl.a av tre stycken hyfsat stora trähus som benämndes storstugan – mellanstugan och gammelstugan. På tåget upp till Norrtälje gick magister Sture som var gymnastiklärare i Maria  skola och anvisade unge för unge i vilken stuga och i vilken sovsal man skulle inkvarteras. Första året fick jag ligga i övre gammel, andra året fick jag bo  på nedre gammel. Jag tror det fanns plats för 8-10 ungar i varje sovsal.

Det första vi fick göra när vi kom fram var att i samlad trupp gå till bondgården som låg nästgårds. Där fick vi fylla kuddvar  och madrass med halm. Hit fick man så småningom återvända när kudden på grund av alla kuddkrig blivit för tunn.

På barnens Ö fanns flera kolonier. Granne med stugorna låg Östergården som var en tjejkoloni . Att det fanns 30 tjejer inom ett stenkasts avstånd kunde man med det ungdomliga förståndet föga utnyttja. Föreståndaren på stugorna hette Sunnerdahl. Han hade två barn, Christer som var i min ålder och Katarina som var ett par år äldre.  Familjen bodde i en liten lägenhet i nedre storstugan.

Christer var inte sen att utnyttja sin position som son till föreståndaren, ibland växte hornen ut i hans panna. Det föreföll för oss andra ungar att han hade fri tillgång till godis som han i sina allra sämsta stunder slängde ut på andra sidan staketet på landsvägen. För den godissugne var det lätt att falla för frestelsen att klättra över staketet och plocka upp godsakerna. Här på stugorna rådde sträng disciplin, att klättra över staketet innebar någon form av straff – det kunde vara utegångsförbud eller i bästa fall badförbud. Beroende på vilket humör Christer hade för tillfället så kunde man bli anmäld för rymningsförsök. Att plocka upp godiset var således någon form av rysk roulett .

Förutom de tre sovstugorna fanns det här på kolonin en matsal med stort kök. Catering var i denna tid inte uppfunnet, maten lagades av ett par tanter från trakten, om någon frågar mig hur maten smakade, blir svaret – vet ej ! Jag vägrade kategoriskt att äta lagad mat, det gällde inte bara kollo, så var det i hela min barndomstid. ( pannkaka undantaget )

Lite längre ner på koloniområdet fanns hemlighuset, där kunde vi sitta fyra i bredd på varsitt hål och längta hem. I samma hus fanns en pissoar, den var så listigt inrättad så man kunde stå på varsin sida om ett ganska högt plank. Detta renderade att grabbarna som i den här åldern kunde kissa långt även försökte att kissa högt, när det lyckades var det inte roligt för den som stod på den andra sidan.

Sommaren 1946 blev jag av magister Sture anvisad att sova med sängvätarna på nedre gammel. Orsaken var att jag året innan  gjort stort i byxan. Detta var hans hämnd. Jag hade dock inga problem med denna  sovplats, jag fick varje lördag en rund mintchoklad i staniol.

Jag har hela tiden trott att det var för att jag bäddade så bra, men först nu har det gått upp för mig att det var för att jag inte kissade i sängen.

Hygien och tandborstning sköttes på baksidan av det hus som emellanåt användes som teaterlokal. På lördagarna fick de äldre grabbarna uppdraget att ordna någon form av underhållning, jag tror att det som i skolan kallades för roliga timmen.

Skuggfilm var nog det som oftast förevisades, det tillgick på så sätt att ett lakan spändes upp på scenen, en stark lampa riktades mot lakanet. Bakom lakanet kunde sen aktörerna spela upp dramatiska och blodiga scener, oftast i sjukhusmiljö. Här kunde man få se en tjock gubbe liggande på en brits, in kommer en kirurg med en stor kniv som han på ett konstfullt sätt sprättar upp gubbens mage med ( i bakgrunden utom synhåll står en grabb och häller vatten i en hink för att illustrera hur blodet skvalar ) Ur gubbens mage plockar sen kirurgen ut både bollar – hästskor och dockor !

Bortanför fotbollsplanen fanns en lergrop. I denna grop kunde man ofta se Per Olof Troberg sitta och modulera små bilar. Så småningom blev han känd som Picko i bilsport och bilbudsbranschen .

Trots att koloniområdet var en strandtomt så gick det inte att bada här, stranden var helt igenväxt av rörvass. En gång i veckan kom en simlärare som hette Sterne, då samlades alla ungar som inte kunde simma under den stora eken som växte nedanför storstugan. Torrsimning kallades det. Det fungerade alldeles utmärkt. Bada fick vi göra på andra sidan ön i en skyddad vik, för att komma dit fick vi gå över natursköna kohagar och lövskogsdungar. Magister Sture som samlade på fjärilar bad de äldre grabbarna fånga de mera ovanliga exemplaren, vilket innebar en eller annat dyk  i en komocka. Det var i den här viken  man tog simmärken av de lägre valörerna. Jag tog järn och brons. Mitt minne från den här badviken var att det var så förbaskat kallt. Simmärken av de högre valörerna togs på den stora badplatsen där det fanns hopptorn. På 2010 talet fick jag av Bengt Grisell  reda på att denna badplats uppkallats till Sterneborg efter den legendariske simläraren Sterne. Det var också på denna badplats som man en gång i veckan fick gå för att tvaga sig. Efter intvålningen fick man springa ner till bryggan, där stod magister Sture som såg till att man blev ordentligt doppad. Hur kul det än var på kollo så tror jag att de flesta hade någon form av hemlängtan. Dagen före hemresan gick de flesta och nynnade på melodin

Idag är det sista dan-idag är det sista dan
Imorgon far vi hem till stan
Och käkar en banan

Vad vi sjöng 1945 då det inte fanns några bananer kommer jag inte ihåg.

I god tid före hemresan hade de flesta av de äldre grabbarna gjort en vindsnurra, det var en propeller som satt på en rundstav på en spik. Under tågresans gång sträckte man ut snurran utanför kupefönstret. En del snurror roterade så snabbt så de började ryka, då blev man rädd och släppte snurran. Hur många små eldsvådor dessa leksaker orsakade vill vi inte veta.

1944 fick vi en ny kvällstidning i Stockholm, Expressen blev tidningens namn. Farsan som tidigare läst Aftonbladet och AT blev nu en trogen Expressenläsare. Tidningen blev  en stor glädje även för mig. Tidningens näst sista sida var fullspäckad med serier, där fanns  riddaren Olle Bull – Knallhatten – Dagobert – Dick Tracy och många andra. Olle Bull, det var nog tack vare honom som man lärde sig läsa. När jag kom hem från kollot 1946 hade farsan bundit in alla seriesidor som jag missat under sommaren till en stor bok. Jag måste ha blivit överlycklig.

Gösta Eliasson / Bammarboda i April 2010.

__________________

Bengt Grisell berättar ocm Stugorna

Jag var på Stugorna 1950, -51,-52 samt 54. Grannkolonin hette Östergården (inte Parkudden) Jag är regelbundet där ett par gånger om året. Numera är mycket rivet men stugorna finns kvar. Jag går nästan alltid till Stugornas badplats och tar ett "minnesdopp" om vädret tilåter. Jag (och Arne Rising) träffade Christer Sunnerdal för ett par år sedan, han bor på Lidingö men har tyvärr inte mycket att komma med i form av fotografier etc. Jag har dock filmat  (video) Stugorna tidigt åttiotal då allt var som på femtiotalet. Benny "Apa" Gustafsson smög in på ena gaveln av toa på Stugorna, skulle tro det var 1954, och gick på plankan i mitten till andra kortsidan där det var två personaltoaletten. Han gjorde kanske tyvärr något väsen och blev avslöjad. Sunnerdal kallade samman hela kolonin framför matsalen och steg upp på trappan och höll Benny i ena örat och berättade vad han gjort.Han avslutade det hela med att säga "om någon vill se ett arsle så kan han komma in på mitt kontor och få se mitt". Snacka om konstiga sexuella preferenser! Man får ju komma ihåg att Benny då var 14 år och en av de äldsta på kollot. Vi som var tolv hade kanske inte samma utvecklade intresse ännu som Benny. Jag har en känsla av att man endast i speciella fall fick komma till kollo efter man fyllt tolv år. Benny var säkerligen ett sådant fall som bodde på Folkskolegatan 7 hos sin farmor eller mormor. Benny dog i december 1986. Jag var på kollo också redan 1947 (Eknäs nära Enköping samt Steninge Barnkoloni 1948. Skulle gärna vilja träffa någon som var på dessa kolonier idag. Har träffat förståndarinnan på Steninge förra året. Skall besöka föreståndareinnan på Eknäs i vår. Dessa två föreståndarinnor var endast kring 20 år då de var föreståndare på kolonierna. Barnen var endast ca 20 och mellan 5 och 7 år.

Bengt Grisell

När sommarlovet kom kunde man ansöka om att få åka på kollo. Det fanns för oss som gick i Högalids folkskola, två varianter. Stugorna uppe på Väddö eller Sanda som ligger utanför Strängnäs. Man fick inte välja koloni. Sanda var det bra stället enligt vad alla sa. Hur man nu kunde veta det, hade man en sommar varit en koloni, fick man alltid komma tillbaka till samma kollo. Det förutsågs förmodligen att man trivdes där man hade varit tidigare, eftersom man hade ansökt igen. Kollo vistelsen varade i 2 månader, man åkte bara någon dag efter skolavslutningen i början av juni för att sedan komma hem i mitten av augusti. Det var ungar från bägge skolorna Högalids Folkskola och  Maria Folkskola
Jag var på Sanda, det bästa kolonin, somrarna 1953, 1954 och 1955. Avresedagen samlades man vid Centralstation på Vasagatan får att ta tåget till Strängnäs. Morsan hade ordnat matsäck, resan var ju lång. Tåget gjorde ett stopp, i Södertälje. På perrongen i Södertälje kunde man köpa kringlor. Södertälje heter ju kringelstan, berömt för sina kringlor på den tiden. En kringla kostade 25 öre och var ett måste för matsäcken var ju redan uppäten när vi passerade Tumba. Väl framme i Strängnäs väntade bussar som tog oss till Sanda. Sanda ligger ca 7 km utanför Strängnäs. Resan gick över den smala bron över Mälaren när man rundat rådhuset vid torget, sedan via Aborrberget. Efter att passerat det gamla tegelbruket och handelsboden i Sanda var vi framme vid kolonin. Husen som i skrivande stund ser lika dana ut utvändigt i dag som på 50 talet. Det var en stor huvudbyggnad i två våningar som innehöll fyra sovsalar, tvagningsrum samt en lägenhet som föreståndaren bodde i. Inga toaletter fanns i detta hus. I ett separat hus var det en stor matsal med kök. Övriga byggnader var: en stor lekstuga, en länga där kökspersonalen bodde ock till sist dasset.

Sovsalarna, var fyra till antalet två på varje plan och rymde 20 sängar var. Mellan sovsalarna, på varje plan, fanns ett rum där majen bodde. En sommar arbetande lärare som bla. hade till uppgift att hålla reda på oss ungar så vi höll oss i sängarna efter läggdags. Förutom sängarna 10 på var sida, fanns i kortändan av rummet en vedeldad kamin och framför den en gulemaljerad pisshink. Bredvid varje sängen fanns en liten hurts där man förvarade sina ägodelar. Sängkläderna bestod av över och underlakan, kudde och en röd filt med ett par svarta dekorationsränder på samt märkta med MSK, som stod för Maria skolkoloni. Vi sa förstås att det betydde "Majens stora ..."
Matsalen, när det var dags att äta ringdes det i välling klockan, en stor skeppsklocka i brons med kläpp och rep som kökspersonalen drog i på bestämda tider för mat. Till frukost var det alltid gröt och ost smörgås. Det fanns två sorters gröt, inte samtidigt. Det var havregrynsgröt eller rågmjölsgröt. På gröten fick man lingonsylt eller sirap. Smörgåsen var på Wasa mjölkbröd med en ostskiva på. Mat på andra tider bestod av husmanskost som genomgående var ganska bra.

Lekstugan, ett stort hus, ca 35 kvm, högt i tak med takbjälkarna synliga. Ett av mandomsproven på kollot var gå på dessa takbjälkar, läskigt som sjutton. Lekstugan användes för pingis och regniga dagar. Jag har dock inget minne av att det regnade.

Dasset, var av typen flersitsig torrtoalett. Två fyrsitsiga rum med ingång på var sida om dasset. Man kunde alltså sitta och konversera med andra nödiga som gjorde stort. Det var bara personalen som hade en ensitsig toa. Toaletterna budades av "bonden Jansson". Man hämtade tunnorna från en mittgång från dassets gavel. Här smög sig en nyfiken Olle in i mittgången för att kolla in rumpan på en av tjejerna i kökspersonalen, underifrån. Olle avslöjades dock. Som straff fick Olle gå, en hel vecka, med en skylt hängande runt halsen som det stod "DASSHARE" på. Inga gredelina kuvert här inte.

Indianbyarna, Vi byggde kojor som vi ibland fick övernatta i. Bestod av granar som bands ihop i toppen ungefär som ett indiantält, dessa kläddes med wellpapp ova det ett lager vitmossa och ovan på det granris. På golvet lades ut ormbunkar. Det luktade verkligen gott, ormbunkar. Kojan höll ungefär en sommar och var inte helt regntäta. Vi hade två indianbyar, Varg byn och Tiger byn. Byarna låg alltid i fejd med varandra och det smiddes hela tiden sattyg.

Aktiviteter, som ordnades av koloni personalen var bland annat en olympiad, med många olika grenar, som löpte över hela sommaren. En fotbolls turnering med ligaspel, allsvenskan. Varma dagar ringdes det i vällingklockan vid matsalen som förkunnade att nu är det bad. Vid badstranden fanns en rökbastu, brygga och en byggnad där man hände av sig kläderna. Vid badet kunde man ta simborgarmärket och kandidaten. Simborgar märket fick man om man klarade att simma 200 meter.

Pissruskor, sängvätare som av nervositet eller hemlängtan blötte ner i sängen. Vilket blev väl aldrig klarlagt. En pissruska hade en fördel mot andra. Man fick nämligen en kvällsmacka. Mackan hade ett tunt lager med salt och idén var förstås att saltet skulle binda vätska i kroppen och hålla lakanen torra. Det funkade dålig och pissruskan gjorde det han behövde i sängen ändå.

Parisare, några av grabbarna hade ett utvecklat affärssinne. En liten business, man sålde Parisare. En Parisare bestod av två stycken Mariekex, mellan dessa lade man en klick av Findus jordgubbsmarmelad i pappburk. En parisare kostade 5 eller 10 öre. Som försäljare av Parisare måste man se upp och ha koll på sin hurts, annars såg svartmyrorna till att man gick i konkurs. Många år senare tvingades Findus att upphöra med försäljningen av denna goda marmelad. Anledningen var att den inte var gjord på jordgubbar, utan av äpplen smaksatta med jordgubbssmak.

Lokalderby, en gång varje sommar spelades en fotbolls match mot grabbarna som bodde i byn Sanda. Det var en match mot bönderna. Vi var lika förhoppningsfulla varje år, vi var alltid fast övertygade att vi skulle sopa backen med bönderna, som i förhandssnacket inte kunde och begrep någonting. Dom var ju för djävulen bönder.
Sedan när matchen kom igång var det samma visa som året innan. Deras lag var bestod av stabila grabbar i våran ålder  vana vi kroppsarbete vid tegelbruk och på åker. Killarna från byn spöade oss varje år. Vi var ju dåligt tränade, man får ju inga muskler av en tio pirra på skolgården. Men vi förstod aldrig hur det gick till, vi var ju egentligen bäst.

Snattra, tillverkning av snatterpinnar skedde bakom vedboden. Det var flera som var duktiga på att snattra. Snatterpinnar gjordes i tre olika längder, två av varje längd, ca 6,8 och 10 centimeter långa och ca 2,5 cm breda 5mm tjocka. En uppsättning för varje hand. Pinnarna skulle brännas i  nedre ändan för att få ett bättre ljud. Att snattra låter ungefär som kastanjetter och spelades i takt med musik eller sång. Dom flesta kunde bara snattra med ena handen,  jag kunde med båda.

Bestraffning, någon fysisk bestraffning förekom aldrig. Däremot kunde man få kökshandräckning som straff om man gjort något sattyg. Om man vistats utanför kolonins område utan lov kunde man få skala potatis till middagen några dagar, vilket var skit trist.

Hygienen, lämnade en del att önska. Det fanns ingen tvättmöjlighet för händer vid dasset. Att man skulle tvätta händerna efter toalett besöken, den frågan var det ingen som drev vad jag minns. Jag har heller inget minne av att vi borstade tänderna, tvättade håret eller duschade regelbundet. En av grabbarna hade hårbotten helt täckt av mjäll vilket en lärare uppmärksammade. Då fick vi tvätta håret allihopa, fast bara den gången. Övrig hygien bestod av bad i Mälaren ett par tre gånger i veckan vid bra väder. Samt rökbastu någon gång. Rökbastun bestod av ett skjul med centimeterstora springor i vägarna, stor koppar gryta, som tidigare använts för tvätt. Under gryta eldade man, skorstensröret var avtaget så att röken gick ut i skjulet. När grytan var varm hälldes det i vatten och man gick sedan in i det varma, fuktiga och rökiga skjulet . Det hostades flitigt av röken. Att man inte blev koldioxid förgiftad är en gåta. Men det rensade luftrören och man kände sig fräsch efteråt när man fått hoppa i Mälaren.

Kollopaketet, rekorden, det fanns en massa rekord på kolonin. Det var viktigt att inneha ett sådant. Det behövde inte vara något märkvärdigt, bara något man var bättre på en andra. Så for man fick kontakt med morsan, var det bara pengar och paket man ville ha. Morsan hoppades på att man längtade hem. Men icke, det var ett paket man vill ha. Kollopaketet. Ett paket som var större något paket som någon annan nånsin fått. Kommer inte ihåg om jag fick något paket, i varje fall var det inte något kollopaket. Däremot hoppade jag 3,40 i längd, längre än någon annan kolonin. Det fick duga som rekord.

Persikan, en av grabbarna fick paket av sina föräldrar. Grabben hade vänligheten att låta mig smaka på godsakerna han fått. Bland annat hade han fått något som såg ut som ett hårigt  äpple. Jag hade aldrig sett ett ludet buller tidigare. Fick veta att det inte var något äpple utan att det var något som heter persika. Det var första gången jag fick smaka på en sådan. Tack skall han ha om jag inte sa det 1954.

____________

Arne Lindqvist skriver:

Hej Bosse

Det är riktigt att jag var både på Sanda och Stugorna. På Sanda var jag 1945 eller 46.
Då var jag 5-6 år gammal och vad jag minns var alla ungar  5-8 år gamla.
Att jag fick komma på kolloni för skolåldern kann bero på att min pappa då var gengasförgiftad och var på vilohem. Resan dit och hem gick med båten Mariefred. Jag minns tydligt hur jag sitter i aktersalongen med en stor Svensk flagga utanför - någon pekar ut kungshatt uppe på ett berg.
Vid framkomsten till ångbåtsbryggan lade jag märke till en räls som slutade där - förmodlingen fraktades tegel från tegelbruket på den.
Minna minnen från Sanda är inte många - en som jag då tyckte jättestor gran med grenar ned till marken där man kunde krypa in som i en koja. Det otrevligaste var badning i tvättstugan nere vid vattnet - hård skrubbning med borste + svidande tvål i ögonen. 
Vid resan hem är det starkaste minnet Våsterbrons lyktor tända som ett pärlband över himelen - på den tiden började stockholm där.

När jag läser dinna minnen från Sanda på "minnen från tullen" (bra och kul idé) undrar jag när verksamheten gick från småbarnskolloni till den du var på.

Hälsningar Arne

Under denna rubrik tänkte jag samla ihop minnen om vad vi pysslade med på fritiden. Gympa var det väl bara Rolf Björk och syster Ingvor som utövade.

Övriga viftade med armar och ben i skolan.

Rolf har lovat att bidra med tiden i Högalidspojkarna/flickorna.

Någon form av gympa förekom säkert i Högalid men jag har inget minne av det.

På Södra Latin däremot, hade vi en gymnastiklärare som hette Montan. Gubben var egentligen militär (kapten i något vapenslag) och det märktes.

Vi delades upp i grupper à 6-7 grabbar och lärde oss avlämning före varje pass,

precis som i lumpen senare.

Vi måste svara ”ja (nej), kapten” vid tilltal och fan vet om vi inte gjorde ställningssteg också.

Han var gammal fäktare med florett som specialare, han hade ett par på sitt rum med en knopp i änden för att inte skada någon.

Om någon gjort jäkelskap blev han ombedd att ”hämta svärdet”.

Därefter kommenderade gubben framåt, nedåt böj och utdelade ett rapp i häcken. Det sved som tusan o en röd rand påminde illdådaren att hålla sig på mattan i fortsättningen. Ibland frågade gubben om det gjorde ont.

Svarade man ja var saken utagerad.

En o annan ”tuffing” svarade nej, vilket renderade honom ett nytt rapp.

I stort sett var gubben bra, vi fick lira handboll, hoppa stav, så kallade fria aktiviteter, men tidvis också gympa i traditionell mening.

Han var förtjust i övningar på bom och kommenderade ”fatta” (tag i bommen).

Ofta med tillägget: När en Södra Latinare fattar, ska det bli märken i bommarna.

Jag gillade handboll och var mestadels målvakt, främst för att det var minst ansträngande. Jag stod i klasslaget och vid några tillfällen även i skollaget.

I stavhopp svingade vi oss över allt från 1.40 till 2 meter.

”Staven” var en gammal, tung träpåk som mätte 3 meter.

Vid en idrottsdag på Zinken landade jag så tokigt att jag bröt vänster handled.

Det var slutet på min stavhopparkarriär.

Jag vet inte om kulspel platsar under rubriken men det var en populär gren i min barndom. Den utövades oftast på våra gårdar. När man uppnått en hyfsad nivå var det Högalidsparken som gällde.

Långkrock var väl vanligast. När man krockat motståndarens kula vann man den. Det var tidsödande och man vann väldigt litet.

Pyramid kom väl härnäst i hierarkin. 10 kulor i en ”pyrra” krävde rätt stort avstånd annars blev det för lätt. Sprängdes hela pyrran vann man rubbet men å andra sidan rullade det in ganska många ”lulor” så det brukade gå ihop sig.

Om bara de översta kulorna rasade så vann man dem.

Det gick också bra att göra en ”snikpyrra” om fyra kulor.

De små pyramiderna kallade ”judepyrra”.

Streck gick ut på att den som kom närmast ett uppritat streck vann de övriga som låg framför strecket. De som hamnade bakom tillföll ”banken”. Jag tror att man hade en kula var att kasta men reglerna var diffusa och orsakade ofta ett visst rabalder.

Grop var samma som streck fast man grävde ett litet hål i stället och de kulor man lyckades pilla ner i gropen vann man.

När vi spelade med dank användes en blank järnkula som ofta var större än de övriga kulorna. De var dyrare i inköp och därmed värdefullare.

Fast man var tvungen att fråga först för en dank sänkte ju en pyrra utan bedövning. De flesta grabbar hade en kulpåse som vårdades ömt. Jag tror att många sydde dem i syslöjden i plugget.

Tjejerna hoppade hage eller hoppade rep när vi grabbar lirade kula, de var sällan med i kulspelet, varför har jag inte en aning om. Hagarna ser likadana ut i dag med tio numrerade rutor i rad där 4 o 5 och 7 o 8 låg bredvid varandra och sista ”rutan” var en cirkel.

Det fanns också en kvadratisk variant med nio rutor.

De hade en sten som skulle skjutsas ut i rutorna och plockas upp på återvägen från cirkeln, där man vände. De hoppade på ett ben så det gällde att hålla balansen. När man passerade en hage kunde det hända att man petade till en brud i röven så hon stod på öronen men sedan var det bäst att kuta.

Ränna lirade vi på trottoaren utanför porten.

Det finns ännu rännor i trottoaren som leder ut vatten från stuprören till rännstenen. Vi kastade en tennisboll som skulle studsa tillbaka från kanten och fångas i en lyra. Avståndet brukade vara 6-7 trottoarstenar.

Den som tog flest lyror vann.

Våra första hockeymatcher utspelades vid Pålsundskanalen. Vi skottade själva en bana på isen och använde då lock till fisklådor som vi fick av handlare Ekheden i 21:an. Med annat spillvirke från samma källa byggde vi mål.

Målvakten hade skydd gjorda av jutesäckar. Hjälmar, specialhandskar o tandskydd fanns inte på kartan.

Vi höll oftast till vid/underVarvsbron.

De första grillorna var av typen som skruvades fast i pjäxorna med en nyckel.

Några lyckliga grabbar fick riktiga ”rör” i julklapp.

På kanalen höll vi till ganska länge men det fanns möjlighet att lira på Zinken, men bara vissa tider. På Zinken kunde man se bandy också, vilket hände då o då ihop med brorsan, Reimers var vårt gäng.

Fast mest blev det ”fri åkning” vilket innebar att vi jagade brudar per skridsko.

Övningarna på kanalen skördade några offer vill jag minnas, fast inte ur vårt gäng. Isarna bar ju inte alltid, så det var i princip livsfarligt vid töväder o innan isen lagt sig. Ibland förirrade vi oss till Trekanten, insjön i Gröndal, där det blev is först men där också isen smälte snabbast.

Här hölls traditionsenligt tävlingen ”årets första bad”, fy satan vad kallt det var. Man var uppe innan man kommit i.

Fotbollen var mest poppis. De första trevande stegen togs nog i Högalidsparken men det var knepigt att få till planer o mål där, mest beroende på ”parktanterna” som övervakade ordningen o inte tillät bollspel bland småglin i klätterställningar, rutschbanor o gungor. Pingis kunde vi dock lira. En kul variant var rundpingis. Vi kutade runt bordet o den som missade blev utslagen, till slut var det bara två kvar som lirade om vinsten.

Efter parken var det nog ”kaninburen” som gällde. Det var en grusplan inhägnad med Gunnebo stängsel i hörnan av Bergsundsgatan och Högalidsgatan.

Dammigt o jävligt var det men det var bara att traska över till Långis eller Reimers o ta sig ett dopp – inga problem.

Fast fotboll kunde vi lira var som helst där det fanns gräs eller grus.

I Tantolunden finns än i dag en stor grusplan där vi lirade ibland. Stadens tjänare förlade en ”festival för bögar o flator” där i några år. HBT-gänget fått en annan plats numera.

Här i Tanto fanns även en hoppbacke för skidhoppning, numera är den riven.

Jag gjorde ett försök i den, flaxade som en kråka några meter och slog i marken

så att det sjöng i snöhögarna, sedan var det sluthoppat för min del.

En ofta frekventerad plats för fotboll var ”fångarnas plan”.

Den låg, som namnet anger, bredvid fängelset fast utanför murarna. Medan övriga planer var litet mindre så var denna ”full-size” varför vi ofta lirade långsida mot långsida när vi var mindre.

Ibland hände det att vi fick lira mot ett lag av interner som hade en viss frigång.

Det stod några sömniga plitar nedanför centralvakten och låtsades vakta killarna. Flera av dem kände vi då de bodde vid Hornstull eller i alla fall på Söder.

En klassisk match var den då Salle kom smygande i halvtid. Salle var en småtjuv som bodde i Tanto. Han var helt harmlös i nyktert tillstånd o hade faktiskt ett hjärta av guld. Men på fyllan gjorde han en massa dumheter som renderade honom ”en volta” då o då.

Han hade varit på permis från kåken men kom tillbaka några timmar för sent och riskerade ”durken” (isoleringen).

Runt om vakten fanns en stor trädgård där vi ”pallade” ibland. Vi distraherade plitarna genom att fejka fruktstöld under äppelträden o bland jordgubbarna.

Plitarna hasade sig motvilligt iväg för att avvisa oss och då plankade Salle in på kåken. Han var nog den ende som gjorde sig besvär med att ta sig in på fängelset, alla andra försökte ta sig därifrån.

Iskanor förekom både i Tanto o Högalidsparken och hade som huvudsyfte att tafsa på brudarna. Vi åkte på brädbitar, gamla mattor, wellpapp, ja allt som gled hyfsat. Kanan i Högis var bäst därför att den var brantast o längst med en lång svepande kurva ner mot Borgargatan som slutkläm.

Men även vid Lorensbergsgatan hade vi kanor som slutade vid Söder Mälarstrand som vid den tiden hade rätt gles trafik.

Ibland fixade vi till kanor i Långholmsparken och Tanto också men Högalid var mest centralt.

Brännboll vill jag minnas att vi spelade på 21:ans gård till en början. Vi slog inte så hårt så den räckte till för det mesta. Men när vi började slå iväg bollen till gårdarna som tillhörde nr 48 och 50 på Högalidsgatan, tvingades vi byta arena. En gång stod jag för nära utslagsplatsen och fick lyrträet i skallen med påföljd att ögonbrynet sprack. Det blev ”iltransport” med 3:ans spårvagn till Ringvägen och närbelägna Samaritens barnsjukhus mitt emot Zinken.

Doktorn sydde sex stygn, satte på gasbinda o ett plåster – klart!

Grabbarna lirade fortfarande brännboll när jag kom tillbaka, ordet sjukhuskö var inte uppfunnet.

När jag skriver detta tänker jag givetvis på vilken skillnad det är mot nutid.

Bara vår fantasi kunde sätta stopp för vad vi kunde hitta på. Och det mesta var gratis utom då skridskor, skidor och en fotboll exempelvis.

Nuförtiden är allting så jädra tillrättalagt och kostar oftast massor av pengar.

Om barnen ska bada i dag, måste föräldrarna åka till en utom/inomhuspool eller ett äventyrsbad, ibland kanske till en badplats.

Våra första stapplande simtag, om man kan säga så, tog många av oss i ”plaskdammen” i Högalidsparken. Det var en stor, grund pöl med gröna bänkar vid sidan där morsorna kunde sitta o sticka och sladdra med grannkäringar medan ättlingarna stänkte vatten på allt o alla.

I en mycket strategiskt placerad kiosk bredvid parken kunde vi tjacka godis om vi inte blött ner för många sura tanter. Bredvid ”tjorren” låg en telefonkiosk minns jag och en ”pissmoj” med svängdörr, men ungarna pissade oftast i plaskdammen tror jag. Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd.

Ungarna vid Tullen samlades sommartid vid Lindvalls plan vid 9-blecket där den så kallade Parkleken fixat en buss som gick till Flatenbadet i Skarpnäck.

Det första vi lärde oss var att simma, annars blev det bara skvalp i strandkanten under uppsikt av en ledare.

Alla hade med sig baddräkt, handduk och en mugg som var avsedd för mjölk till vilket serverades ”släta bullar”.

Vi stod uppradade i fållor som kor o skramlade med muggarna.

Möjlighet att lira boll fanns också så klart. Vi åkte hem vid två/tretiden, alltid via Tantogatan som hade två stora gupp så ungarna for som vantar i luften.

Nästa anhalt var ”dambadet” på Långholmen, en liten vik omgiven av klippor och små gräsplättar på den norra sidan. Där fanns det bommar som hindrade ungarna att vada ut för långt, det var faktiskt sandstrand också.

Där höll morsor med småglin till. I närheten låg ”flottarna” där varvet lagrade allehanda flytetyg som inte användes.

Flottarna var nästa steg i badhierarkin, det var sommarens motsvarighet till vinterns ”jumpa på isflak”. Med dagens ögon var stället livsfarligt med stockar o flottar fulla med spik, kedjor och trasiga vajrar, men kul var det.

Jumpade gjorde vi utanför varvet i kanalen eller på Årstavikens isar. En vinter jumpade några grabbar i rännan på Riddarfjärden. En båt passerade, varvid grabbarnas flak blev liggande bland issörja o småflak som inte gick att jumpa på. Brandkåren tillkallades, killarna blev räddade o hamnade i Expressen med foto, de blev veckans hjältar i Hornstull.

Nakenbadet låg i mitten på ön, nedanför Fasta Paviljongen, fast utanför murarna förstås. Det var stenigt o bökigt men hade en kulvert att dyka ifrån.

Det låg liksom i en gryta och hade sol hela dagen.

Jag vet inte hur det hade kommit sig men här badade bara killar/gubbar nakna. Många hojade hit efter jobbet o vaskade sig sommartid.

Västerbrons betongfundament där brospannen var fästa var livligt frekventerat när vi blev äldre. Bra plats att dyka ifrån och det var bråddjupt.

Det gick att ta sig över till Kungsholmen inuti spannen som innehöll rör och ledningar. Servicepersonalen glömde ibland att låsa luckorna.

Stränderna/klipporna vid Årstaviken använde vi som badplats senare i livet, ofta kombinerat med några friska starköl eller en 75:a Renat. Många intog lunchmackorna där i stället för på fiket. Men en del överraskningar fick vi.

Nästan varje vår eller sommar ”flöt det upp” gubbar i dubbel bemärkelse.

Jag minns speciellt ”Jätten”, en kille på 1,55 som körde slagg. Det var ett skitigt jobb och han brukade tvätta sig i sjön efter jobbet.

När vi tog ett dopp fick en av oss syn på något mystiskt under bryggan. Det visade sig vara Jätten som stod rätt upp o ned i vattnet med bara flinten ovanför ytan. Han var ju död så klart men vi drog upp honom på berget och ringde snuten. Konstaplarna kom, morsade och frågade varför vi ringt.

Hela gänget (inklusive Jätten)låg utsträckta i solen på berget.

”Vi har problem med Jätten för han har slutat röka”.

?

Det tog någon minut innan sheriffen fattade den bisarra humorn, men då var de tvungna att garva och såg till att Jätten fick skjuts till bårhuset.

Vintertid var det Liljeholmsbadet som gällde, den flytande pråmen i Årstaviken mitt emot Gröndal. Många av oss hade inte varmvatten eller dusch hemma.

Nästan varje lördag träffades ett blandat gäng på fiket för vidare befordran badet. Oftast var vi iförda ett par pilsner, en liten virre eller annat drickbart.

Vi borstade varandra på ryggen, tog en bastu och ljög i godan ro.

Övriga dagar i veckan fick man ”kattvaska sig” som farsan sade, det vill säga använda det lilla handfatet på muggen hemma.

Någon gång förirrade vi oss till Medis, som Forsgrenska badet kallades.

För min del hände det sedan jag börjat på Södra Latin som låg nästgårds.

Sammanfattningsvis kan jag säga att hygienen var god trots knackiga förutsättningar att bada o duscha i bostaden.

Femkort, poker och kasino får väl räknas in i sportkategorin.

Dessa spel utövades hemma hos någon av oss som hade gott om plats.

Vi var ofta hos Beckman, Raye Bergström o Rune Gustis.

Vi spelade om mycket blygsamma belopp sett med dagens mått. 5 eller 10 öres femkortspoker med knektöppning och följa färg var vanligast.

Krypkasino förekom ibland, på senare år stopp då alla satsade en hundring. Den som fick 12 kort kvar åkte ut, resten lirade vidare tills en slutlig vinnare tog hem hela potten, vars storlek givetvis berodde på antalet spelare.

Tjugoett höll jag på att glömma, det var ett riktigt hasardspel med många tjuv- och rackarknep. Min favorit var att ”mörka” o köpa ett eller två kort, sedan var det upp till banken att ”straffa”. Pappa Viktor var en god läromästare i denna eminenta sportgren, mammas protester till trots.

Under 50 och 60 talen fanns det en snubbe som hette Olle Nygren, Varg Olle kallad, som var svensk mästare i speedway. Han blev en ikon för ungdomar som skaffade gamla hojar, strippade dem från alla onödiga tillbehör och satte på nya styren och så vidare. Men då vi inte kunde hålla speeden upp i kurvorna blev det för det mesta en typ av motorcross i parkerna.

Käringarna skrek som stuckna grisar när vi for fram mellan bergknallar och lekande ungar, och undra på det!

Minigolf ägnade vi oss åt på en bana under Västerbron strax ovanför Sprallen,

Den drevs i regi av Reimers fotbollsklubb tror jag eller någon Högalidsklubb.

Högalids allt i allo och gårdskarl skötte fotarbetet.

Banan blomstrade några år under tivolitiden men försvann sedan.

Här tänker jag nämna något som inte är en sportgren, men näst intill i alla fall.

Det är inget man minns med stolthet men var dock ganska oskyldigt, vi visste inte bättre på den tiden.

I Långholmsparken fanns det på somrarna ambulerande glassförsäljare med en låda (kylbox) på magen. Två stycken, Rödtotten och Pelle, återkom varje sommar och båda var bögar. Vi insåg nog redan då att det inte var en tillfällighet.

Kombinationen glass, park, småpojkar var ju uppenbar.

I grund o botten var dessa två ganska harmlösa typer och vi anmälde aldrig dem till polisen och de aldrig oss, vi levde i en namnlös symbios.

Någon i gänget distraherade glassgubben med löften om himmelska fröjder (som aldrig blev av) resten försåg sig med glassar ur lådan och ibland också med 5 eller 10 spänn till röka. Det märkliga var att de gick på samma mina varje år.

När vi mötte dem på gatan morsade vi på varandra som kompisar, no hard feelings. Det fanns andra exemplar också men de hade inget att erbjuda i gengäld så de avspisades ganska bryskt, dock aldrig handgripligen vad jag minns.

Sånt var livet vid Tullen, jag har bergis glömt en massa men Högalidsgänget får hjälpa mig att fylla i eventuella luckor.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att vi hade ganska mycket att stå i och definitivt inte var sysslolösa under fritiden. Dessutom hade alla sitt skolarbete att tänka på precis som dagens ungdom, yrkesskola för en del, den var bra men sossarna skrotade den i sann socialistisk anda.

Alla fick ett jobb efter skolan, tror jag.

Vi hade också tid att odla specialintressen, musik för min del.

Jag har en känsla av att dagens ungdom har en torftigare och mer detaljstyrd fritid men jag kan ha fel, det kanske bara är nostalgi.

Uttran i mars 2010.

I Högalid fanns det 2 pantbanker som man kunde gå till när avlöningen var slut. Pantbanken eller stampen som det kallades var en inrättning där man i princip lånade pengar av sig själv mot en viss ränta. Jag tror att den belånade värdesaken fick sitta en månad, hade man då inte råd att lösa ut den så kunde man sätta om, då fick man mot straffränta  en månad till. Ville man inte lösa ut värdeföremålet, kunde man sälja pantkvittot. En del av det guld som idag finns i vår familjs ägo kommer från inköpta pantkvitton.
Sveriges första RI FI FI kupp utfördes mot pantbanken Långholmsgatan 25. Hörnhuset skulle rivas så de flesta lägenheterna var utrymda. Inbrottstjuvarna som enligt ryktet var från Hornstull hade från lägenheten som låg ovanför pantbanken tagit hål i golvet, och på en stege klättrat ner till pantbanken. Inbrottet klarades aldrig upp.

 SVANBERGS pantbank låg på Långholmsgatan 3 1 tr. Pantbanken hade 2 anställda. Jag minns dem som om det vore igår, den ene var lång och mörk, den andre var kort och rödlätt. De hade korta svarta rockar. Alltid när man kom dit så stod den långe bakom den korte. Jag stampade ibland på min Certinaklocka, jag fick 25 bagis och den kostade 30 att lösa ut.
På Heleneborgsgatan bodde en känd och duktig dragspelare som hade det lite si och så med sina finanser. Han var stamkund med sitt dragspel hos Svanberg så det gick lite slentrian i belåningarna. En dag när han fått en helgspelning och dragspelet var belånat gick han upp till Svanbergs och bad att få låna dragspelet över helgen, det gick bra om han löste eller lämnade tillbaka dragspelet efter helgen. Tiden gick å dragspelet åkte ut och in. Utan bedräglig baktanke när dragspelaren behövde både pengar och dragspel, så lade han ett par tegelstenar i dragspelslådan och belånade ånyo och löste sedermera ut lådan. Sanningshalten i denna historia kan diskuteras, men en sak är säker, världen är bra liten, nu bor jag granne med Svanbergs sondotter Caroline !

Gösta Eliasson

Den stora smällen

Blev namnet på denna fruktansvärda explosion som fick varenda människa på Reimersholme att vakna natten mellan den 26-27 februari 1946.

Explosionen hördes och märktes i hela Högalid och tryckvågen som blåste ut vartenda fönster på Reimersholme krossade även de stora skyltfönstren på biografen Flamman vid Hornsplan.

Vad händer ? är det bombanfall ? är det krig ? ja frågorna är många denna natt.
Chocken är förödande. Ingen sover mer den här natten. Explosionen kom från spritfabriken på Reimersholm och orsakades av : Det fanns en byggnad på fabrikens område där man tillverkade kroton för denatuering av sprit. Med röken från denna kroton tillverkning följde det alltid med en del ångor och gaser. Detta var vid normal väderlek inga problem. Men den här natten smällde det emellertid till och det  blev mycket kallt  i Stockholm. Kontrasten mellan det varma gasbemängda ångmolnet och den kalla luften utanför gjorde att det bildades ett slags tak som hindrade röken från att sprida sig. Dessutom var det vindstilla. Röken som nu inte kunde stiga uppåt trycktes istället ner till marknivå där det spred ut sig. Det växte och växte och så småningom trängde en del av gaserna in i den smidesverkstad som fanns på fabriksområdet. Där hade man tidigare på dagen arbetat vid ässjan och där fanns fortfarande kol som låg och glödde. Mer behövdes inte för att gasen skulle explodera. Explosionen fortplantade sig och smidesverkstaden flög i luften och flera av byggnaderna raserades.

Som ett under skadades inga människor.

Källa:  Reimersholme en ö i förvandling – utgiven av HSB år 1980.

Min klasskamrat i första klass: Karl Gustaf Törnell berättar.

Vår fröken i första klass hette Eriksson, hon bodde på Reimers och blev i högsta grad berörd av denna olycka. Som så många andra blev hon tvungen att stanna hemma och sanera och framförallt plocka ut små glasbitar som fastnat i möblernas mjukdelar. Således gav hon hela klassen ledigt denna dag. Glädjen för denna påkomna ledighet var stor kan man tänka, men detta berörde dock inte mig, jag hade långt tidigare fått ledigt för att växa till.

Gösta Eliasson

Bammarboda  in medio Februari 64 år efter den stora smällen.

Stig Sandström kan berätta följande,

Kalle Munter hette på riktigt Karl Gustav Söderberg och föddes den 31 mars 1904 och avled den 14 oktober 1967.

Han blev knackig i början av oktober. Sylvia som var bas på Brokafét tyckte vi skulle ta honom till doktorn, varför jag o någon till  körde Kalle till Södersjukhuset. Vi hälsade på efter en vecka. Kalle klagade på att han blivit duschad två gånger annars verkade han pigg.

Han hade ju inte tvättat sig sedan Dackefejden, det blev för rent o desinficerat allting, alla skyddande bakterier försvann. Kalle hade av misstag fått en skattsedel, vilken han vårdade ömt. Om han tyckte någon var snål visade han den med orden: ”Och dig din jävel ska man betala skatt för”!

En trogen vapendragare till Kalle var Jycken. Ingen visste vad han hette. Han hade träben efter en skada i finska vinterkriget och uppbar månatlig pension från finska staten vilken han o Kalle samvetsgrant satte sprätt på. Pengarna kom till Sylvia, allas morsa, på kaféet. De två sötnosarna köpte ett helrör, en låda pilsner och en falukorvsring som tilltugg. Vi blev vittnen till hur dom satt o söp, gapade o skrek i grässlänten nedanför Liljeholmsbron. En tant med en vit pudel ondgjorde sig över deras dåliga leverne. Jycken, som höll på att skära upp korv, stannade upp med hanteringen, skrek något åt kärringen samtidigt som han körde kniven i påken. Tanten svimmade men kunde fortsätta promenaden starkt chockad efter vattenbegjutning.

En vintermorgon kom Kalle andfådd in på fiket o bad om hjälp att få loss Jycken, han var fastfrusen visade det sig. Under natten hade han o Kalle slaggat i ett gammalt bilvrak.

På något sätt hade Jyckens träspira ramlat utanför bilen o hamnat i en vattenpöl. Det blev minusgrader o benet frös fast. Det var turligt nog träbenet som råkat illa ut. Smed-Emil slog loss påken med en hammare. Vi kunde ju inte vänta på vårdagjämningen!

Stig Sandström

__________________________

I början av detta år fick jag ett par tidningsurklipp av Carl Gustaf Törnell i Motala.Det är skrivet av Thorleif Hellbom och är en krönika i DN på stan från Juni 1989. Thorleif bodde i Hornsgatan 147.

Minns ni Kalle Munter ?

För första gången sitter jag på brokafeet vid min barndoms Hornstull. Jag sitter här tillsammans med Tage Bergström och pratar gamla minnen. Tusentals gånger gick eller sprang jag förbi här på väg till lekplatserna i Ligna och Tanto. Ibland när larmet var högt därinne stannade jag och skuggade med händerna och försökte se genom fönstret vad som pågick. Där satt Kalle munter, snorig och surögd, med plutande underläpp och kepsen ner i pannan. Där var sångar-Jerker, puckelryggen med klumpfoten. När det var fredags kväll hetsade gubbarna honom att sjunga, och för varje aria blev det en ny omgång bira. Ju längre kvällen led, desto högre och klarare ljöd hans sång. Nu är det lunchdags, en vardag i slutet av Maj 1989. Brokafeet är fullt av vackra människor från kontoren uppe vid Hornsplan.

Det gamla ölschappet har blivit kvarterskrog med rättigheter och konstfullt upplagda rätter.

Annars är nog inte så mycket ändrat. Disken med kassan och korkuppdragare står där den stod. Det var här vi fick korkarna till våra simdynor. De höga träpanelerna finns kvar men färgerna är inte längre murrigt bruna. Och pinkmojen har de flyttat. Kommer du ihåg servitriserna frågar Tage, Silvia som hade världens rödaste hår, och Käty som var så vit i håret så vi trodde hon doppat hela huvudet i vätesuperoxid.

På Brokafeet sköttes ordningen på fredagskvällarna av en hästgardist i spetsbyxor och stövlar. Om gubbarna var på snöret när de kom blev det obönhörligen stopp, men sedan när de väl kommit in var toleransnivån ganska hög. Tage berättar:

Kalle munter, den trognaste av stamgäster, livnärde sig på att gå ärenden och sälja lite skrot hos nicken nere i Ligna , men han var också något av en maskot och alltiallo för grabbarna i Reimers. Han sopade omklädningsrummet och sålde läsk till grabbarna efter träningen. Vid vår och höstfesterna på Långholmen uppträdde han som ett slags vaktmästare och tog emot  poletter och biljetter och hyvlade paraffin på dansbanan så att det skulle bli hyfsat glid.

Så länge morsan hans levde var det ändå en viss ordning på honom säger Tage, men sen började han sova under båtarna i Ligna och blev allt skitigare så ingen ville ha något med honom att göra.  Vi betalar vår nota och går ut för att möta vår barndoms och ungdoms Hornstull.

Thorleif Hellbom

_____________________

Kalle Munter, en liten man med stor auktoritet, åtminstone bland oss smågrabbar. Som liten grabb  gick man omvägar när man mötte honom på trottoarerna. Vi uppfattade honom som en arg och ilsken luffare. Han bar alltid en brun kavaj och smeck på huvudet  och en cigarett  i mungipan.. Hygienen var han inte så noga med. Många trodde att han kom från den blåblodiga släkten Munte, men han hette Karl Gustav Söderberg. Ryktet ville göra gällande att han sov i gatukontorets sandlådor som stod uppställda på flera platser i församlingen, men i själva verket sov han i lumpbodarna nere i Ligna samt i taxibilarna som stod nattparkerade i det öppna garaget under Liljeholmsbron. Man kan tycka att taxiåkarna skulle ta illa upp för dessa övernattningar men man resonerade som så, att så länge han var i någon av bilarna så slapp man inbrott!  En kort period på 50 talet jobbade han på sprallen som någon form av nattvakt. Pengarna han tjänade spelade han sen bort på Sprallens pokerhjul. Jag minns att han knappt nådde upp till pokerbordets glasskiva och det var alltid en armlängds avstånd till närmaste spelare på grund av hans raseriutbrott när han förlorade. När Kalle Munter fyllde 50 år gjord en tidning i Stockholm en insamling som resulterade i den för den tiden och för Kalle det svindlande beloppet 750 :- Då slog Kalle Munter på stort och tog en taxi från Flamman vid Hornsplan till kafe`Varvet vid Varvsgatan där han bjöd alla från Högalids vårdhem på pilsner.

Calle Törnell berättar.

Kalle munter var trött efter dagens slit i lumpboden nere i Ligna. Han gick och lade sig under en press  på en av oaxens sandpråmar som låg förtöjd utanför cementfabriken. Tidigt nästa morgon blir han väckt av pråmens gnissel mot kajkanten i Södertäljeslussen. Han går upp på däck där han möter kaptenen som berättar att pråmen är på väg till oaxen  för att hämta sand. Kaptenen som är en vänlig själ erbjuder Kalle jobb på båten, men då blir Kalle så förbaskad så han kastar smecken i kanalen. Kaptenen ger Kalle pengar till en tågbiljett. Väl framkommen till Södra station för han ett jäkla liv. Där jobbade min far som gick ut och undrade vad som var i görningen, han mötte Kalle och frågade var han hade smecken ? då fick han denna historia berättad för sig.

Gösta Eliasson

Källor : Calle Törnell / Berra Monster – Berit Lunden vars far hade taxirörelse.

Samt egna minnen.

Gösta Eliasson

____________________

Bosse Nordstrands pappa berättar.

Vägg i vägg med biografen flamman låg ett fik som serverade grötfrukost på morgnarna.

Här kunde man också handla bröd över disk. En morgon när Bosses pappa var där för att handla hör han ett sjujäkla liv från köket. Ut från köket kommer Kalle munter springande med ett leende på läpparna, efter kommer ägarinnan, i ytterdörren skriker hon efter Kalle att aldrig sätta sin fot här igen. Bosses pappa frågar vad som hänt?

Ägarinnan svarar, Kalle drack upp all min arrak !

Bo Nordstrand

Kalle frågade ibland någon person om denne visste likheten mellan honom och kronprinsen. Svaret blev oftast nej. Kalles kommentar: För båda fattas det en krona. Snyggt sätt att tigga en bagis!
Den som kastade åt Kalle en femöring som hamnade på golvet blev blåst. Kalle kände igen klangen från en enkrona o gav fan i femöringen. Tablå.

Stickan Sandström

Karl Gustav Söderberg, "Kalle Munter"

Skutan Cristian låg förtöjd på Söder Mälarstrand nedanför Munchenbryggeriets stallar vid Eolsgatan. Skutan var en enmastad Galias som hade gått som vedskuta mellan Åland och Stockholm. Skutan var lite krum så det hette att skutan var hårt seglad. Båten hade köpts in av en nybliven mångmiljonär som vi kallade Bolle. Skutan var ett första klassens renoveringsobjekt och Lasse ( kamelen ) Almer var anlitad som kapten och arbetsledare. Under en tid var denna kajplats mer en samlingsplats än en arbetsplats. En dag när det var ovanligt många grabbar vid skutan, passade kaptenen på att fråga om vi kunde hjälpa till att slå bort en järnring som satt högst upp i masten.
Enda sättet att komma upp i masten var att manuellt låta sig hivas upp på en sittbräda. Kaptenen frågar om det finns någon frivillig som vill hivas upp ? Då kliver Imme Johansson fram. Med en handslägga låter han sig hivas upp. Hej å hå hiva å dra, det var ganska tungt. Jag tror vi var 6 eller 7 grabbar som slet med tampen. Väl uppe försöker Imme slå av järnringen, men utan resultat. Han ber att få bli nerfirad. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig ? Då kliver jag fram. Jag hivas upp, väl uppe får jag en mindre chock. Under järnringen som skulle slås bort satt det en järnögla som hissanordningen hängde i. Järnöglan var så sliten att det endast återstod ett par tre millimeter av slitytan.  Utan resultat försöker jag slå bort järnringen och blir nerfirad. Jag kommer inte ihåg om jag delgav kaptenen denna upptäckt. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig, då kliver halta Benke fram, han var låghalt därav öknamnet. Han hivas upp och slår bort järnringen på första slaget. Man kan förmoda att Imme och jag i detta ögonblick önskade att vi var någon annanstans. Innan denna händelse hade det till vårt gäng anslutit sig en främmande fågel. Han var spanjor i vår ålder som tagit sig hit  från Spanien på en lätt motorcykel ( ett konststycke). Han fick jobb på skutan där han övervintrade innan han åkte hem följande vår. Hur han hamnade i vårat gäng berodde nog på att konditori Rixi som låg på Långholmsgatan var det första fik han såg när han kom åkande över Liljeholmsbron. Tinto var en glad och oblyg grabb och blev snabbt accepterad i vårt gäng. Efter incidenten med mastringen kallade han mig för mr. Bird. Hans vidare öden är okända men skutan Cristian förliste så småningom i Gibraltar sund.

Gösta Eliasson


Skutan Cristian

Parkvakten i slutet av 1940 talet.

Det slog nästan aldrig fel, när man hade hittat en lämplig nyponbuske för att tälja sig en pilbåge, så stod han där i sin gröna uniform ( liknande dagens lapplisa ) och viftade med anteckningsblocket.

Det var parkvakten, jag minns honom som om det vore igår, det var en sympatisk man.

Om man lovade att aldrig mer tälja av grenarna så skulle han glömma förseelsen.

Parkvakterna är idag en utdöd yrkesgrupp, men man kan förmoda att dom under de två senaste världskrigen hade en mission att fylla, framför allt med tanke på alla kakelugnar och vedspisar som fanns i städerna. Veden i parkerna måste ha varit en åtråvärd energikälla.

Gösta Eliasson