Gymnastik, lek och idrott.

Under denna rubrik tänkte jag samla ihop minnen om vad vi pysslade med på fritiden. Gympa var det väl bara Rolf Björk och syster Ingvor som utövade.

Övriga viftade med armar och ben i skolan.

Rolf har lovat att bidra med tiden i Högalidspojkarna/flickorna.

Någon form av gympa förekom säkert i Högalid men jag har inget minne av det.

 

På Södra Latin däremot, hade vi en gymnastiklärare som hette Montan. Gubben var egentligen militär (kapten i något vapenslag) och det märktes.

Vi delades upp i grupper à 6-7 grabbar och lärde oss avlämning före varje pass,

precis som i lumpen senare.

Vi måste svara ”ja (nej), kapten” vid tilltal och fan vet om vi inte gjorde ställningssteg också.

Han var gammal fäktare med florett som specialare, han hade ett par på sitt rum med en knopp i änden för att inte skada någon.

Om någon gjort jäkelskap blev han ombedd att ”hämta svärdet”.

Därefter kommenderade gubben framåt, nedåt böj och utdelade ett rapp i häcken. Det sved som tusan o en röd rand påminde illdådaren att hålla sig på mattan i fortsättningen. Ibland frågade gubben om det gjorde ont.

Svarade man ja var saken utagerad.

En o annan ”tuffing” svarade nej, vilket renderade honom ett nytt rapp.

I stort sett var gubben bra, vi fick lira handboll, hoppa stav, så kallade fria aktiviteter, men tidvis också gympa i traditionell mening.

Han var förtjust i övningar på bom och kommenderade ”fatta” (tag i bommen).

Ofta med tillägget: När en Södra Latinare fattar, ska det bli märken i bommarna.

 

Jag gillade handboll och var mestadels målvakt, främst för att det var minst ansträngande. Jag stod i klasslaget och vid några tillfällen även i skollaget.

I stavhopp svingade vi oss över allt från 1.40 till 2 meter.

”Staven” var en gammal, tung träpåk som mätte 3 meter.

Vid en idrottsdag på Zinken landade jag så tokigt att jag bröt vänster handled.

Det var slutet på min stavhopparkarriär.

 

Jag vet inte om kulspel platsar under rubriken men det var en populär gren i min barndom. Den utövades oftast på våra gårdar. När man uppnått en hyfsad nivå var det Högalidsparken som gällde.

Långkrock var väl vanligast. När man krockat motståndarens kula vann man den. Det var tidsödande och man vann väldigt litet.

Pyramid kom väl härnäst i hierarkin. 10 kulor i en ”pyrra” krävde rätt stort avstånd annars blev det för lätt. Sprängdes hela pyrran vann man rubbet men å andra sidan rullade det in ganska många ”lulor” så det brukade gå ihop sig.

Om bara de översta kulorna rasade så vann man dem.

Det gick också bra att göra en ”snikpyrra” om fyra kulor.

De små pyramiderna kallade ”judepyrra”.

 

Streck gick ut på att den som kom närmast ett uppritat streck vann de övriga som låg framför strecket. De som hamnade bakom tillföll ”banken”. Jag tror att man hade en kula var att kasta men reglerna var diffusa och orsakade ofta ett visst rabalder.

 

Grop var samma som streck fast man grävde ett litet hål i stället och de kulor man lyckades pilla ner i gropen vann man.

När vi spelade med dank användes en blank järnkula som ofta var större än de övriga kulorna. De var dyrare i inköp och därmed värdefullare.

Fast man var tvungen att fråga först för en dank sänkte ju en pyrra utan bedövning. De flesta grabbar hade en kulpåse som vårdades ömt. Jag tror att många sydde dem i syslöjden i plugget.

 

Tjejerna hoppade hage eller hoppade rep när vi grabbar lirade kula, de var sällan med i kulspelet, varför har jag inte en aning om. Hagarna ser likadana ut i dag med tio numrerade rutor i rad där 4 o 5 och 7 o 8 låg bredvid varandra och sista ”rutan” var en cirkel.

Det fanns också en kvadratisk variant med nio rutor.

De hade en sten som skulle skjutsas ut i rutorna och plockas upp på återvägen från cirkeln, där man vände. De hoppade på ett ben så det gällde att hålla balansen. När man passerade en hage kunde det hända att man petade till en brud i röven så hon stod på öronen men sedan var det bäst att kuta.

 

Ränna lirade vi på trottoaren utanför porten.

Det finns ännu rännor i trottoaren som leder ut vatten från stuprören till rännstenen. Vi kastade en tennisboll som skulle studsa tillbaka från kanten och fångas i en lyra. Avståndet brukade vara 6-7 trottoarstenar.

Den som tog flest lyror vann.

 

Våra första hockeymatcher utspelades vid Pålsundskanalen. Vi skottade själva en bana på isen och använde då lock till fisklådor som vi fick av handlare Ekheden i 21:an. Med annat spillvirke från samma källa byggde vi mål.

Målvakten hade skydd gjorda av jutesäckar. Hjälmar, specialhandskar o tandskydd fanns inte på kartan.

Vi höll oftast till vid/underVarvsbron.

De första grillorna var av typen som skruvades fast i pjäxorna med en nyckel.

Några lyckliga grabbar fick riktiga ”rör” i julklapp.

På kanalen höll vi till ganska länge men det fanns möjlighet att lira på Zinken, men bara vissa tider. På Zinken kunde man se bandy också, vilket hände då o då ihop med brorsan, Reimers var vårt gäng.

Fast mest blev det ”fri åkning” vilket innebar att vi jagade brudar per skridsko.

 

Övningarna på kanalen skördade några offer vill jag minnas, fast inte ur vårt gäng. Isarna bar ju inte alltid, så det var i princip livsfarligt vid töväder o innan isen lagt sig. Ibland förirrade vi oss till Trekanten, insjön i Gröndal, där det blev is först men där också isen smälte snabbast.

Här hölls traditionsenligt tävlingen ”årets första bad”, fy satan vad kallt det var. Man var uppe innan man kommit i.

 

Fotbollen var mest poppis. De första trevande stegen togs nog i Högalidsparken men det var knepigt att få till planer o mål där, mest beroende på ”parktanterna” som övervakade ordningen o inte tillät bollspel bland småglin i klätterställningar, rutschbanor o gungor. Pingis kunde vi dock lira. En kul variant var rundpingis. Vi kutade runt bordet o den som missade blev utslagen, till slut var det bara två kvar som lirade om vinsten.

Efter parken var det nog ”kaninburen” som gällde. Det var en grusplan inhägnad med Gunnebo stängsel i hörnan av Bergsundsgatan och Högalidsgatan.

Dammigt o jävligt var det men det var bara att traska över till Långis eller Reimers o ta sig ett dopp – inga problem.

Fast fotboll kunde vi lira var som helst där det fanns gräs eller grus.

I Tantolunden finns än i dag en stor grusplan där vi lirade ibland. Stadens tjänare förlade en ”festival för bögar o flator” där i några år. HBT-gänget fått en annan plats numera.

Här i Tanto fanns även en hoppbacke för skidhoppning, numera är den riven.

Jag gjorde ett försök i den, flaxade som en kråka några meter och slog i marken

så att det sjöng i snöhögarna, sedan var det sluthoppat för min del.

 

En ofta frekventerad plats för fotboll var ”fångarnas plan”.

Den låg, som namnet anger, bredvid fängelset fast utanför murarna. Medan övriga planer var litet mindre så var denna ”full-size” varför vi ofta lirade långsida mot långsida när vi var mindre.

Ibland hände det att vi fick lira mot ett lag av interner som hade en viss frigång.

Det stod några sömniga plitar nedanför centralvakten och låtsades vakta killarna. Flera av dem kände vi då de bodde vid Hornstull eller i alla fall på Söder.

 

En klassisk match var den då Salle kom smygande i halvtid. Salle var en småtjuv som bodde i Tanto. Han var helt harmlös i nyktert tillstånd o hade faktiskt ett hjärta av guld. Men på fyllan gjorde han en massa dumheter som renderade honom ”en volta” då o då.

Han hade varit på permis från kåken men kom tillbaka några timmar för sent och riskerade ”durken” (isoleringen).

Runt om vakten fanns en stor trädgård där vi ”pallade” ibland. Vi distraherade plitarna genom att fejka fruktstöld under äppelträden o bland jordgubbarna.

Plitarna hasade sig motvilligt iväg för att avvisa oss och då plankade Salle in på kåken. Han var nog den ende som gjorde sig besvär med att ta sig in på fängelset, alla andra försökte ta sig därifrån.

 

Iskanor förekom både i Tanto o Högalidsparken och hade som huvudsyfte att tafsa på brudarna. Vi åkte på brädbitar, gamla mattor, wellpapp, ja allt som gled hyfsat. Kanan i Högis var bäst därför att den var brantast o längst med en lång svepande kurva ner mot Borgargatan som slutkläm.

Men även vid Lorensbergsgatan hade vi kanor som slutade vid Söder Mälarstrand som vid den tiden hade rätt gles trafik.

Ibland fixade vi till kanor i Långholmsparken och Tanto också men Högalid var mest centralt.

Brännboll vill jag minnas att vi spelade på 21:ans gård till en början. Vi slog inte så hårt så den räckte till för det mesta. Men när vi började slå iväg bollen till gårdarna som tillhörde nr 48 och 50 på Högalidsgatan, tvingades vi byta arena. En gång stod jag för nära utslagsplatsen och fick lyrträet i skallen med påföljd att ögonbrynet sprack. Det blev ”iltransport” med 3:ans spårvagn till Ringvägen och närbelägna Samaritens barnsjukhus mitt emot Zinken.

Doktorn sydde sex stygn, satte på gasbinda o ett plåster – klart!

Grabbarna lirade fortfarande brännboll när jag kom tillbaka, ordet sjukhuskö var inte uppfunnet.

När jag skriver detta tänker jag givetvis på vilken skillnad det är mot nutid.

Bara vår fantasi kunde sätta stopp för vad vi kunde hitta på. Och det mesta var gratis utom då skridskor, skidor och en fotboll exempelvis.

Nuförtiden är allting så jädra tillrättalagt och kostar oftast massor av pengar.

Om barnen ska bada i dag, måste föräldrarna åka till en utom/inomhuspool eller ett äventyrsbad, ibland kanske till en badplats.

 

Våra första stapplande simtag, om man kan säga så, tog många av oss i ”plaskdammen” i Högalidsparken. Det var en stor, grund pöl med gröna bänkar vid sidan där morsorna kunde sitta o sticka och sladdra med grannkäringar medan ättlingarna stänkte vatten på allt o alla.

I en mycket strategiskt placerad kiosk bredvid parken kunde vi tjacka godis om vi inte blött ner för många sura tanter. Bredvid ”tjorren” låg en telefonkiosk minns jag och en ”pissmoj” med svängdörr, men ungarna pissade oftast i plaskdammen tror jag. Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd.

 

Ungarna vid Tullen samlades sommartid vid Lindvalls plan vid 9-blecket där den så kallade Parkleken fixat en buss som gick till Flatenbadet i Skarpnäck.

Det första vi lärde oss var att simma, annars blev det bara skvalp i strandkanten under uppsikt av en ledare.

Alla hade med sig baddräkt, handduk och en mugg som var avsedd för mjölk till vilket serverades ”släta bullar”.

Vi stod uppradade i fållor som kor o skramlade med muggarna.

Möjlighet att lira boll fanns också så klart. Vi åkte hem vid två/tretiden, alltid via Tantogatan som hade två stora gupp så ungarna for som vantar i luften.

 

Nästa anhalt var ”dambadet” på Långholmen, en liten vik omgiven av klippor och små gräsplättar på den norra sidan. Där fanns det bommar som hindrade ungarna att vada ut för långt, det var faktiskt sandstrand också.

Där höll morsor med småglin till. I närheten låg ”flottarna” där varvet lagrade allehanda flytetyg som inte användes.

Flottarna var nästa steg i badhierarkin, det var sommarens motsvarighet till vinterns ”jumpa på isflak”. Med dagens ögon var stället livsfarligt med stockar o flottar fulla med spik, kedjor och trasiga vajrar, men kul var det.

Jumpade gjorde vi utanför varvet i kanalen eller på Årstavikens isar. En vinter jumpade några grabbar i rännan på Riddarfjärden. En båt passerade, varvid grabbarnas flak blev liggande bland issörja o småflak som inte gick att jumpa på. Brandkåren tillkallades, killarna blev räddade o hamnade i Expressen med foto, de blev veckans hjältar i Hornstull.

Nakenbadet låg i mitten på ön, nedanför Fasta Paviljongen, fast utanför murarna förstås. Det var stenigt o bökigt men hade en kulvert att dyka ifrån.

Det låg liksom i en gryta och hade sol hela dagen.

Jag vet inte hur det hade kommit sig men här badade bara killar/gubbar nakna. Många hojade hit efter jobbet o vaskade sig sommartid.

Västerbrons betongfundament där brospannen var fästa var livligt frekventerat när vi blev äldre. Bra plats att dyka ifrån och det var bråddjupt.

Det gick att ta sig över till Kungsholmen inuti spannen som innehöll rör och ledningar. Servicepersonalen glömde ibland att låsa luckorna.

 

Stränderna/klipporna vid Årstaviken använde vi som badplats senare i livet, ofta kombinerat med några friska starköl eller en 75:a Renat. Många intog lunchmackorna där i stället för på fiket. Men en del överraskningar fick vi.

Nästan varje vår eller sommar ”flöt det upp” gubbar i dubbel bemärkelse.

 

Jag minns speciellt ”Jätten”, en kille på 1,55 som körde slagg. Det var ett skitigt jobb och han brukade tvätta sig i sjön efter jobbet.

När vi tog ett dopp fick en av oss syn på något mystiskt under bryggan. Det visade sig vara Jätten som stod rätt upp o ned i vattnet med bara flinten ovanför ytan. Han var ju död så klart men vi drog upp honom på berget och ringde snuten. Konstaplarna kom, morsade och frågade varför vi ringt.

Hela gänget (inklusive Jätten)låg utsträckta i solen på berget.

”Vi har problem med Jätten för han har slutat röka”.

?

Det tog någon minut innan sheriffen fattade den bisarra humorn, men då var de tvungna att garva och såg till att Jätten fick skjuts till bårhuset.

 

Vintertid var det Liljeholmsbadet som gällde, den flytande pråmen i Årstaviken mitt emot Gröndal. Många av oss hade inte varmvatten eller dusch hemma.

Nästan varje lördag träffades ett blandat gäng på fiket för vidare befordran badet. Oftast var vi iförda ett par pilsner, en liten virre eller annat drickbart.

Vi borstade varandra på ryggen, tog en bastu och ljög i godan ro.

Övriga dagar i veckan fick man ”kattvaska sig” som farsan sade, det vill säga använda det lilla handfatet på muggen hemma.

Någon gång förirrade vi oss till Medis, som Forsgrenska badet kallades.

För min del hände det sedan jag börjat på Södra Latin som låg nästgårds.

Sammanfattningsvis kan jag säga att hygienen var god trots knackiga förutsättningar att bada o duscha i bostaden.

 

Femkort, poker och kasino får väl räknas in i sportkategorin.

Dessa spel utövades hemma hos någon av oss som hade gott om plats.

Vi var ofta hos Beckman, Raye Bergström o Rune Gustis.

Vi spelade om mycket blygsamma belopp sett med dagens mått. 5 eller 10 öres femkortspoker med knektöppning och följa färg var vanligast.

Krypkasino förekom ibland, på senare år stopp då alla satsade en hundring. Den som fick 12 kort kvar åkte ut, resten lirade vidare tills en slutlig vinnare tog hem hela potten, vars storlek givetvis berodde på antalet spelare.

Tjugoett höll jag på att glömma, det var ett riktigt hasardspel med många tjuv- och rackarknep. Min favorit var att ”mörka” o köpa ett eller två kort, sedan var det upp till banken att ”straffa”. Pappa Viktor var en god läromästare i denna eminenta sportgren, mammas protester till trots.

 

Under 50 och 60 talen fanns det en snubbe som hette Olle Nygren, Varg Olle kallad, som var svensk mästare i speedway. Han blev en ikon för ungdomar som skaffade gamla hojar, strippade dem från alla onödiga tillbehör och satte på nya styren och så vidare. Men då vi inte kunde hålla speeden upp i kurvorna blev det för det mesta en typ av motorcross i parkerna.

Käringarna skrek som stuckna grisar när vi for fram mellan bergknallar och lekande ungar, och undra på det!

 

Minigolf ägnade vi oss åt på en bana under Västerbron strax ovanför Sprallen,

Den drevs i regi av Reimers fotbollsklubb tror jag eller någon Högalidsklubb.

Högalids allt i allo och gårdskarl skötte fotarbetet.

Banan blomstrade några år under tivolitiden men försvann sedan.

 

Här tänker jag nämna något som inte är en sportgren, men näst intill i alla fall.

Det är inget man minns med stolthet men var dock ganska oskyldigt, vi visste inte bättre på den tiden.

I Långholmsparken fanns det på somrarna ambulerande glassförsäljare med en låda (kylbox) på magen. Två stycken, Rödtotten och Pelle, återkom varje sommar och båda var bögar. Vi insåg nog redan då att det inte var en tillfällighet.

Kombinationen glass, park, småpojkar var ju uppenbar.

I grund o botten var dessa två ganska harmlösa typer och vi anmälde aldrig dem till polisen och de aldrig oss, vi levde i en namnlös symbios.

Någon i gänget distraherade glassgubben med löften om himmelska fröjder (som aldrig blev av) resten försåg sig med glassar ur lådan och ibland också med 5 eller 10 spänn till röka. Det märkliga var att de gick på samma mina varje år.

När vi mötte dem på gatan morsade vi på varandra som kompisar, no hard feelings. Det fanns andra exemplar också men de hade inget att erbjuda i gengäld så de avspisades ganska bryskt, dock aldrig handgripligen vad jag minns.

 

Sånt var livet vid Tullen, jag har bergis glömt en massa men Högalidsgänget får hjälpa mig att fylla i eventuella luckor.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att vi hade ganska mycket att stå i och definitivt inte var sysslolösa under fritiden. Dessutom hade alla sitt skolarbete att tänka på precis som dagens ungdom, yrkesskola för en del, den var bra men sossarna skrotade den i sann socialistisk anda.

Alla fick ett jobb efter skolan, tror jag.

Vi hade också tid att odla specialintressen, musik för min del.

Jag har en känsla av att dagens ungdom har en torftigare och mer detaljstyrd fritid men jag kan ha fel, det kanske bara är nostalgi.

 

Uttran i mars 2010.


Kommentarer
Postat av: Roger Sandström

Fyfan fan va kul läsning... Som du skriver så är det idag fantasin som styr hur man leker/lever sitt liv. Kan hålla men undertonen i det, fantasin är ersatt av en massa komplement. Man är helt och hållet konsumentstyrd.

All time high garv idag var: "Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd." –humor på allra högsta nivån.

2010-03-22 @ 08:50:13
Postat av: Stickan Sandström

Vi körde oxå med "ärtrör". I mitt fall ett 1/4 tums mässingsrör. Man proppade munnen full med gula ärtor o drog iväg en salva mot närbeläget fönster. Kärringarna fick nippran.Det gick även att ladda ned rönnbär framåt höstkanten.

2010-04-19 @ 09:37:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0