minnen från tullen

Kaféer. Se filen ölkaféer på Söder i mappen bildgalleri gamla Söder.
21:an låg ganska centralt i sta´n, faktiskt.
Spårvagn nr. 3 hade ändstation på Pålsundsgatan (runt hörnet) och gick via Slussen, Tegelbacken, Odenplan till Haga. 10:ans trick stannade på Brännis vid Långholmsgatan och gick via Slussen, Norrmalmstorg, Stureplan till Värtan. Tidigare gick 10:an Långholmsgatan-Heleneborg-Varvsgatan-Hornsgatan. Vid ändstationen på Brännis låg, mycket strategiskt café Anders och vid Borgargatan låg Systemet. Det fanns 10-12 caféer i Högalid har jag räknat ut. Runt 21:an låg 3:an i hörnet Pålsundsgatan/Heleneborg. Jag tror det kallades Jonas också.
Skitiga Duken(mitt emot Högalidsparken) och Ölhallen(vid Västerbron). Runt Hornsplan fanns Tjoget på Långholmsgatan 20 (lokalen ännu kvar 2009), Brocafét i slutet av dåvarande Hornsgatan (nr 149 tror jag) och Horn (mellan Lignagatan och Varvsgatan). På Varvsgatan låg fiket i hörnan där alla Dihlströmare gick, Café Varvet och runt hörnet Café Sven.

Gubbhuset i Ligna kallades för Dillis.
Det var ett hem för alla fattiga o arbetslösa stackare som levde under vedervärdiga förhållanden där. Det var döpt efter en fabrikör Dihlström som hade en fabrik på Stora Glasbruksgatan i mitten av 1800-talet men som inte hade det minsta med fattigvård att göra. Fru Pettersson hette ägarinnan till ett fik vid Bergsundsgatan/Brännis som hette La Porta. Där ligger nu en krog som heter Moldau.
Hon serverade starköl (av märket Pripps) i smyg, vilket var förbjudet men uppskattat av oss grabbar. Hon var känd för sitt skitiga förkläde som man kunde koka soppa på och för sin kroppshydda: hon mätte 1,55 både på bredden o höjden. Hon tog också ordentligt betalt för starkölen naturligtvis.
Någon lustigkurre frågade käringen vad Pripps betydde. Hon visste inte så klart. Då slog han till med Pengarna Räcker Inte På Petterssons Sylta. Han blev nobbad.
Fiket hette La Porta och Gösta Eliasson jobbade där under 60-talet. Här måste jag parentetiskt berätta om Mager, jag minns inte hans riktiga namn, men tror det var Henry Svensson. Han bodde hos morsan ovanför fiket och ägde Tullens fetaste katt, 20 kg. Mager var inte särskilt begåvad men hade en specialitet, nämligen att utdela ”danska skallar”, vilket en del grabbar utnyttjade. När Mager var litet halvfull och utan drift till mer dricka, skramlade polarna till ett kvarter mot att han skallade en buckla i ett stuprör. Det lyckades för det mesta!
Plåtisen som jobbade granne med fiket hade en trägubbe hängande i stupröret, som reklam. Han hade bytt nedre delen av plåtröret mot gjutjärn, vilket inte Mager visste. Mager satsade för fullt, det sjöng till i röret (ett dovt ettstruket A). Mager svimmade o fick bäras upp till morsan. När han vaknade inkasserade han kovan som grabbarna gett till morsan och gick o köpte sin Renat.

Pappa Viktor ”bodde” på Ölhallen vissa vintrar då han var arbetslös. Anledningen var att han, som var med i facket, stämplade sin bok på AK (arbetslöshets-komissionen). Han fick då skotta snö för att få understöd(i form av pengar). (Detta borde praktiseras nu i stället för att en massa slashasar dräller runt o gör ingenting och får betalt för det!). Han såg till att han fick trakten runt fiket och höll alla tillfartsvägar och trapor till hallen snö- och halkfria. Som tack fick han fri pilsner/fika.
Morsan ringde dit o tala om när arbetsdagen var slut o att middag var serverad.

Vid Ringvägen/Hornsgatan låg Hundtvåan (förkortning av hundratvåan) eftersom det var husnumret. Längre ner bredvid bion Strix, i samma kåk som Bysis fanns ett fik till som hette Uven. Dessa låg litet för långt bort för oss.

I hörnet av Bergsundsgatan/Högalidsgatan låg också ett café där vi senare huserade med vår Fibra Klubb. Det hette Tvåan (Bergsundsgatan 2).

Det mest uppseendeväckande med den syltan var väl, att en lustigkurre som bodde 4 trappor ovanför entrén fyllde en påse med vatten och släppte den i skallen på vaktisen som stod utanför dörren till fiket och nobbat honom för fylla. På den tiden serverades mat o mackor, pilsner o kaffe på fiken till vettiga priser. Man öppnade kl. 6 på morgonen o stängde 1800 på kvällen. Nu är det tunnsått med den typen av matställen.
De flesta gästerna var hantverkare/knegare och många både började o avslutade sin dag på fiket. Det blev en social inrättning där man mötte sina kompisar. Ofta fixade man jobb åt varandra och behövde man hjälp, fanns alltid någon att tillgå. Men det är klart, många var osäkra kort (läs: väldigt törstiga). Men i nyktert tillstånd var de mycket duktiga yrkesmän. Berra Ersson, till exempel, var en duktig elektriker men var överförtjust i kluck-kluck och började dagen med ett par flaskor dessertvin. Plastkapsylerna var perfekta att proppa rören med, påstod han. När han firade från jobbet brukade han vara vakt på gatan åt plåtslagarna när de skottade snö, det jobbet krävde inget större intellekt. Han kallades Högalids elektriska takskottare

Vid våra träffar i Högalidsgänget har Gösta påmint om några fik till.
På Verkstadgatan 14 låg Mälaren, som jag inte har något minne av. Där finns nu en pizzeria. Arne Ahlboms farsa hade livsmedelsaffär där tidigare. På Högalidsgatan mitt emot Tobaksspinnargatan fanns Lasse i Parken som bara var öppet sommartid. Numera är det öppet året om tror jag och det serveras något vegetariskt hopkok. Ett kul inslag nu för tiden är levande jazzmusik från en scen i parken. Kåken är sned o vind men charmig, jag undrar vad det har varit förr.

Efter denna långa utvikning återgår jag till kommunikationerna.
Jag avslutar så småningom detta kapitel med krogarna i trakten.

Bussar o spårvagnar.
Spårvagn nr. 4 var en ringlinje som gick runt hela sta´n, det fanns flera hållplatser vid Tullen. Vagnparken bestod i början av motorvagn + ett eller flera släp av den gamla typen. Främre plattformen på varje släp var rök-kupe´, med öppna dörrar. Föraren skötte det hela med en ”vev” som reglerade farten. Bromsen var en typ av ”svänghjul”. Han bytte spår med ett ”spett” o öppnade då den främre doran. Vintertid var det kallt o djävligt, han hade ofta både pälsmössa o kraghandskar. Konduktör fanns i varje vagn som tog pröjs via en liten lucka i dörren till plattformarna. Han hade en sorts ”myntbössa” med hål för olika mynt och knäppte fram växel. Sätena i konstläder var ganska bekväma, före min tid var det pinnsoffor i trä. Ringlinjen delades upp i två linjer och blev då 4:an och 8:an. I samband med det kom det nya vagnar, så kallade mustanger, med hydraulisk dörrstängning. På så sätt omöjliggjorde man att vi kunde ”hänga utanför”.
Mustang nr.1 vid Åsögatan
Det var populärt vid högtrafik men livsfarligt. Likaså att hoppa på i farten som var rätt frekvent. Vi kutade längs med vagnen, högg tag i handtaget och svingade oss ombord. En vinter praktiserades det tricket av en grabb från Borgargatan men han halkade i snömodden och ena spiran blev manglad i småbitar. Doktorn lyckades inte få ihop alla benbitar utan han amputerades och fick leva med träben. Hans öknamn var givet: Pusslet.

Trådbussar är ett fenomen som inte finns längre annat än utomlands.
Två byglar i ett fjädrande rep greppade om eltrådarna i luften. De bussar som gick vid Tullen var 36:an som hade rutten Duvnäsgatan (i Sofia) till centrum via Hornsgatan/Västerbron/Fridhemsplan och nr. 30 som gick från Reimersholm till centrum (Vasagatan/Kungsgatan och Stureplan).
Till och med på Drottninggatan var det dubbelriktad trafik med dessa stora bussar. Rune Persson från 21:an var chaffis på 42:an. Den första avgiften jag minns var 15 öre för enkel resa. Fast stor del av året hojjade man ju. Farsan o morsan tjacka´ en Union åt mig hos Andersson & Olsson vid Borgargatan. Den var gul o röd men utan växlar, det hade blivit för dyrt.
Det var tunnsått med privatbilar, brorsan köpte en 7-sitsig Buick i mitten av 50-talet som han raggade med. Fritz Nordwall i 46:an hade en gammal T-Ford, det var väl allt, förutom en o annan Ford Anglia med eker-hjul.
Bror Leif hade en 125 kubiks MC ett tag och min dåvarande fästmö Ulla skaffade en typ av Vespa, en Lambretta för att lättare ta sig ut till landstället i Tullinge. Jag fick låna båda vid olika tillfällen och lyckades med konststycket att köra omkull två gånger (utan att skada mig allvarligt). Min karriär som Mc-förare var över.
Min första bil var en ljusblå VW bubbla som jag tjacka av pralen för 1000 bagis när han bytte till SAAB. Min andra bil var av samma märke, fast gul och med kromade stötfångare. Jag köpte faktiskt en ny, tredje Volka, mörkblå. Det var fantastiska bilar, jag fick in Anita, bas o dragspel, förstärkare utan problem. Jag minns att vi kunde trycka in Astrid, Anitas kompis, i kärran också. Men hon var smal som ett spjällsnöre. Fönsterputsar prylarna låg i ”bagageutrymmet” fram, där det också fanns en bensindriven motorvärmare av märket Ebersprächer. Stegen satt nästan jämt på taket, den var för jobbig att flytta varje dag.
Bilen startade i alla väder o gick sällan sönder.

Krogar
Mitt första minne av en ”krogsväng” är från Söderport (vid Liljeholmsbron).
Krogen finns ännu kvar men är numera pub.
En krogsväng tog vi innan kvällens dansövningar och bestod i två 6:or Renat o en lättgrogg, cirka 15 cl. Kostnaden var 4 kronor 36 öre. Det var ”mattvång”, vilket innebar att man måste käka vare sig man ville eller inte. Det var samma krubb som åkte ut o in eftersom de flesta var mest intresserade av borsten men ibland hade vi ett ”matoffer” i sällskap, det vill säga någon kompis som inte hade pengar till käk. För att slippa kuta i väg o ställa sig i kön utanför på nytt, brukade vi byta bord.
Det funkade om det var mycket folk och vi fick en annan servitris, då tog vi två svängar på samma bysa.
Lägsta ålder för spritservering var 21 år (dåvarande myndighetsålder) men vi hade tumme med tjejerna som serverade och krånglade oss in från 18 år, lätt. Söderport var vårt stamhak Nummer två var Örnen på Brännis/Ansgariegatan. Det var en gammal krog, jag har inga uppgifter om stället men den revs troligen på 50-talet o i stället byggdes punkthus i gult tegel. Min gissning är att den var en vägkrog vid Hornskroken som ledde ner mot Södertullen och över flottbron för vidare befordran Fittja o Södertälje.
På bilden syns apotekare Wirwachs Malmgård i fonden, taget från Brännkyrkagatan österut.
Efter tre svängar var vi lagom knalla. Örnen var som sagt nummer två i ordningen, den sista krogen, om vi pallade, var Södergård vid dåvarande Adolf Fredriks Torg (nuvarande Mariatorget). Den hade, förutom 3:an, en så kallad 2:a klass krog en trappa upp. Så där hade vi dubbla chanser ifall något sket sig.
Drar mig till minnes att Örnen hade det också, ett litet rum med 5-6 bord. På 2:an var det vita dukar på borden. Jag kommer osökt att tänka på 60-talets unga, arga västerradikaler som sjöng: ”bourgeoisien, stora, feta svin – kaviar o champagne, rena, vita dukar. Vi ska pinka i erat vin, vi ska hänga upp er i era……?”. Gänget satt på Örnens 2:a när vi hörde en röst fråga om han fick slå sig ned.
Det var min pappa Viktor. Grabbarna kände ju farsan så det var klart dom sade ja, fast jag kände mig rätt billig. Servitrisen kom och frågade farsan litet skämtsamt om alla var hans söner. ”Närå, bara en, men killarna har lovat bjuda på en sväng”. Det är klart vi bjöd, inte för att han skulle hålla morsgumman utanför, det gjorde alla farsor utan för att han var juste mot oss. Det blev ju bara någon krona per skalle. Det visade sig att Viktor på detta eleganta vis bytte bord också, vilken gubbe! Södergård liknade dagens ”Grållan”, Grå Kvarn som är Bajens krog nr 1. Vid sidan av Den gröne jägaren, då. Grållan ligger på Tjärhovsgatan, Jägaren på Götgatan snett emot teatern Göta Lejon. Samma stuk hade också ”Pottan” eller Port Artur på Blekingegatan. Jättestora halvrunda fönster med spröjsar som inramade en väldig mathall, vilket stim och surr det var där inne! Men vi kände oss som fisken i vattnet. Pottan öppnade 1904 och döptes om 1969 till Pelikan, ett namn som en krog vid Slussen tidigare haft. 100-årsjubileum 2004.Maria Kyrka, Brunnsbacken, Pelikan, Järngraven 1919.

Rixi.
var gängets kondis som låg i huset bakom spårvagn nr 8 (vid skuggan).
På tomten framför reklamskylten låg Margarinbolaget med en mur mot Långholmsgatan.
Ägaren hette Sjöborg o var rätt hyvens. Där spelade vi jukebox à 25 öre, drack grogg i smyg, snackade skit, umgicks helt enkelt. Visste man inte var folk höll till var Rixi en bra utgångspunkt. Ibland ruttnade ägaren på buslivet o slängde ut oss men oftast blev vi tagna till nåder så småningom. Jag träffade honom efter många år på en 50-årsfest i Saltsjöbaden när jag lirade med Thore Callmars band. Han trodde inte sina ögon när han såg mig i bandet men uttryckte samtidigt glädje över att ”någon lyckats av busgänget från Högalid”.

Fibra Klubb.
I vår tidiga ungdom fanns inte många ungdomsgårdar. Jag minns bara en som vi kallade Urakajpagården i Aspudden, men det var sent 50-tal. Jag spelade där med Jerry Bergströms orkester. Vi kände väl att vi ville ha större frihet än vad Rixi erbjöd. Då kom något ljushuvud på att vi skulle fråga pastor Movinger eller Malmberg. Nästan alla grabbar hade konfirmerat sig för någon av prällarna i Högalid. En av dom främsta anledningarna till det var att man som regel fick en ny svid och en klocka. Det var liksom kutym. Min första klocka var av märket Tissot med blå urtavla. Movinger var populärast för att han tog grabbarna på en resa till Köpenhamn.Nåväl, kyrkan ägde fastigheten Bergsundsgatan 2 där ett ölkafé tidigare legat. Det var ombyggt till lägenheter och i en av dessa fick vi ha vår klubb. Vi köpte in läsk, målade o fixade, skaffade bord o stolar. Tjejerna grejade gardiner o dukar samt städprylar osv. Kyrkoherden kom på inspektion och var nöjd med vad han såg, vi skötte ruljangsen ganska bra tror jag. Gösta Eliasson hade målat en fånge bakom galler på väggen samt en racket med texten ”bibelton”. Bilden kanske påminde om en zebra men eftersom våra tankar bara hade en inriktning på den tiden och associerade till området under bältet på brudarna, blev det ett ”ljudhärmande” namn. Fibra klubb fick det heta, våra klerikala vänner hajjade ingenting utan tyckte att vi enbart var kreativa ungdomar. Vi höll nog på med kortspel, musik och träffar i ett par år innan vi växte ur den kostymen. Jag tror vi var pionjärer på området, faktiskt. Jag har lagt in foton här o var som jag laddat ner från Stockholmskällan på nätet.
Emellertid finns många fler på en CD som heter Söder i våra hjärtan. Fotona i den låter sig inte laddas ner men kan skrivas ut. CD:n finns på Stadsmuseum vid Slussen, den rekommenderas på det varmaste. Förutom foton finns kartor men framför allt Rotemansarkivet med alla som bott på Söder mellan 1870-1930, plus massvis med historia o annan info.

Jag har gått igenom cirka 2000 foton och antecknar som berör vår stadsdel. Ska göra en lista med rubriker i fallande ordning.

Rubrik: Stigs minnen-Foton i Söder CD-lista.

Stig Sandström Maj 2010

Under denna rubrik tänkte jag samla ihop minnen om vad vi pysslade med på fritiden. Gympa var det väl bara Rolf Björk och syster Ingvor som utövade.

Övriga viftade med armar och ben i skolan.

Rolf har lovat att bidra med tiden i Högalidspojkarna/flickorna.

Någon form av gympa förekom säkert i Högalid men jag har inget minne av det.

 

På Södra Latin däremot, hade vi en gymnastiklärare som hette Montan. Gubben var egentligen militär (kapten i något vapenslag) och det märktes.

Vi delades upp i grupper à 6-7 grabbar och lärde oss avlämning före varje pass,

precis som i lumpen senare.

Vi måste svara ”ja (nej), kapten” vid tilltal och fan vet om vi inte gjorde ställningssteg också.

Han var gammal fäktare med florett som specialare, han hade ett par på sitt rum med en knopp i änden för att inte skada någon.

Om någon gjort jäkelskap blev han ombedd att ”hämta svärdet”.

Därefter kommenderade gubben framåt, nedåt böj och utdelade ett rapp i häcken. Det sved som tusan o en röd rand påminde illdådaren att hålla sig på mattan i fortsättningen. Ibland frågade gubben om det gjorde ont.

Svarade man ja var saken utagerad.

En o annan ”tuffing” svarade nej, vilket renderade honom ett nytt rapp.

I stort sett var gubben bra, vi fick lira handboll, hoppa stav, så kallade fria aktiviteter, men tidvis också gympa i traditionell mening.

Han var förtjust i övningar på bom och kommenderade ”fatta” (tag i bommen).

Ofta med tillägget: När en Södra Latinare fattar, ska det bli märken i bommarna.

 

Jag gillade handboll och var mestadels målvakt, främst för att det var minst ansträngande. Jag stod i klasslaget och vid några tillfällen även i skollaget.

I stavhopp svingade vi oss över allt från 1.40 till 2 meter.

”Staven” var en gammal, tung träpåk som mätte 3 meter.

Vid en idrottsdag på Zinken landade jag så tokigt att jag bröt vänster handled.

Det var slutet på min stavhopparkarriär.

 

Jag vet inte om kulspel platsar under rubriken men det var en populär gren i min barndom. Den utövades oftast på våra gårdar. När man uppnått en hyfsad nivå var det Högalidsparken som gällde.

Långkrock var väl vanligast. När man krockat motståndarens kula vann man den. Det var tidsödande och man vann väldigt litet.

Pyramid kom väl härnäst i hierarkin. 10 kulor i en ”pyrra” krävde rätt stort avstånd annars blev det för lätt. Sprängdes hela pyrran vann man rubbet men å andra sidan rullade det in ganska många ”lulor” så det brukade gå ihop sig.

Om bara de översta kulorna rasade så vann man dem.

Det gick också bra att göra en ”snikpyrra” om fyra kulor.

De små pyramiderna kallade ”judepyrra”.

 

Streck gick ut på att den som kom närmast ett uppritat streck vann de övriga som låg framför strecket. De som hamnade bakom tillföll ”banken”. Jag tror att man hade en kula var att kasta men reglerna var diffusa och orsakade ofta ett visst rabalder.

 

Grop var samma som streck fast man grävde ett litet hål i stället och de kulor man lyckades pilla ner i gropen vann man.

När vi spelade med dank användes en blank järnkula som ofta var större än de övriga kulorna. De var dyrare i inköp och därmed värdefullare.

Fast man var tvungen att fråga först för en dank sänkte ju en pyrra utan bedövning. De flesta grabbar hade en kulpåse som vårdades ömt. Jag tror att många sydde dem i syslöjden i plugget.

 

Tjejerna hoppade hage eller hoppade rep när vi grabbar lirade kula, de var sällan med i kulspelet, varför har jag inte en aning om. Hagarna ser likadana ut i dag med tio numrerade rutor i rad där 4 o 5 och 7 o 8 låg bredvid varandra och sista ”rutan” var en cirkel.

Det fanns också en kvadratisk variant med nio rutor.

De hade en sten som skulle skjutsas ut i rutorna och plockas upp på återvägen från cirkeln, där man vände. De hoppade på ett ben så det gällde att hålla balansen. När man passerade en hage kunde det hända att man petade till en brud i röven så hon stod på öronen men sedan var det bäst att kuta.

 

Ränna lirade vi på trottoaren utanför porten.

Det finns ännu rännor i trottoaren som leder ut vatten från stuprören till rännstenen. Vi kastade en tennisboll som skulle studsa tillbaka från kanten och fångas i en lyra. Avståndet brukade vara 6-7 trottoarstenar.

Den som tog flest lyror vann.

 

Våra första hockeymatcher utspelades vid Pålsundskanalen. Vi skottade själva en bana på isen och använde då lock till fisklådor som vi fick av handlare Ekheden i 21:an. Med annat spillvirke från samma källa byggde vi mål.

Målvakten hade skydd gjorda av jutesäckar. Hjälmar, specialhandskar o tandskydd fanns inte på kartan.

Vi höll oftast till vid/underVarvsbron.

De första grillorna var av typen som skruvades fast i pjäxorna med en nyckel.

Några lyckliga grabbar fick riktiga ”rör” i julklapp.

På kanalen höll vi till ganska länge men det fanns möjlighet att lira på Zinken, men bara vissa tider. På Zinken kunde man se bandy också, vilket hände då o då ihop med brorsan, Reimers var vårt gäng.

Fast mest blev det ”fri åkning” vilket innebar att vi jagade brudar per skridsko.

 

Övningarna på kanalen skördade några offer vill jag minnas, fast inte ur vårt gäng. Isarna bar ju inte alltid, så det var i princip livsfarligt vid töväder o innan isen lagt sig. Ibland förirrade vi oss till Trekanten, insjön i Gröndal, där det blev is först men där också isen smälte snabbast.

Här hölls traditionsenligt tävlingen ”årets första bad”, fy satan vad kallt det var. Man var uppe innan man kommit i.

 

Fotbollen var mest poppis. De första trevande stegen togs nog i Högalidsparken men det var knepigt att få till planer o mål där, mest beroende på ”parktanterna” som övervakade ordningen o inte tillät bollspel bland småglin i klätterställningar, rutschbanor o gungor. Pingis kunde vi dock lira. En kul variant var rundpingis. Vi kutade runt bordet o den som missade blev utslagen, till slut var det bara två kvar som lirade om vinsten.

Efter parken var det nog ”kaninburen” som gällde. Det var en grusplan inhägnad med Gunnebo stängsel i hörnan av Bergsundsgatan och Högalidsgatan.

Dammigt o jävligt var det men det var bara att traska över till Långis eller Reimers o ta sig ett dopp – inga problem.

Fast fotboll kunde vi lira var som helst där det fanns gräs eller grus.

I Tantolunden finns än i dag en stor grusplan där vi lirade ibland. Stadens tjänare förlade en ”festival för bögar o flator” där i några år. HBT-gänget fått en annan plats numera.

Här i Tanto fanns även en hoppbacke för skidhoppning, numera är den riven.

Jag gjorde ett försök i den, flaxade som en kråka några meter och slog i marken

så att det sjöng i snöhögarna, sedan var det sluthoppat för min del.

 

En ofta frekventerad plats för fotboll var ”fångarnas plan”.

Den låg, som namnet anger, bredvid fängelset fast utanför murarna. Medan övriga planer var litet mindre så var denna ”full-size” varför vi ofta lirade långsida mot långsida när vi var mindre.

Ibland hände det att vi fick lira mot ett lag av interner som hade en viss frigång.

Det stod några sömniga plitar nedanför centralvakten och låtsades vakta killarna. Flera av dem kände vi då de bodde vid Hornstull eller i alla fall på Söder.

 

En klassisk match var den då Salle kom smygande i halvtid. Salle var en småtjuv som bodde i Tanto. Han var helt harmlös i nyktert tillstånd o hade faktiskt ett hjärta av guld. Men på fyllan gjorde han en massa dumheter som renderade honom ”en volta” då o då.

Han hade varit på permis från kåken men kom tillbaka några timmar för sent och riskerade ”durken” (isoleringen).

Runt om vakten fanns en stor trädgård där vi ”pallade” ibland. Vi distraherade plitarna genom att fejka fruktstöld under äppelträden o bland jordgubbarna.

Plitarna hasade sig motvilligt iväg för att avvisa oss och då plankade Salle in på kåken. Han var nog den ende som gjorde sig besvär med att ta sig in på fängelset, alla andra försökte ta sig därifrån.

 

Iskanor förekom både i Tanto o Högalidsparken och hade som huvudsyfte att tafsa på brudarna. Vi åkte på brädbitar, gamla mattor, wellpapp, ja allt som gled hyfsat. Kanan i Högis var bäst därför att den var brantast o längst med en lång svepande kurva ner mot Borgargatan som slutkläm.

Men även vid Lorensbergsgatan hade vi kanor som slutade vid Söder Mälarstrand som vid den tiden hade rätt gles trafik.

Ibland fixade vi till kanor i Långholmsparken och Tanto också men Högalid var mest centralt.

Brännboll vill jag minnas att vi spelade på 21:ans gård till en början. Vi slog inte så hårt så den räckte till för det mesta. Men när vi började slå iväg bollen till gårdarna som tillhörde nr 48 och 50 på Högalidsgatan, tvingades vi byta arena. En gång stod jag för nära utslagsplatsen och fick lyrträet i skallen med påföljd att ögonbrynet sprack. Det blev ”iltransport” med 3:ans spårvagn till Ringvägen och närbelägna Samaritens barnsjukhus mitt emot Zinken.

Doktorn sydde sex stygn, satte på gasbinda o ett plåster – klart!

Grabbarna lirade fortfarande brännboll när jag kom tillbaka, ordet sjukhuskö var inte uppfunnet.

När jag skriver detta tänker jag givetvis på vilken skillnad det är mot nutid.

Bara vår fantasi kunde sätta stopp för vad vi kunde hitta på. Och det mesta var gratis utom då skridskor, skidor och en fotboll exempelvis.

Nuförtiden är allting så jädra tillrättalagt och kostar oftast massor av pengar.

Om barnen ska bada i dag, måste föräldrarna åka till en utom/inomhuspool eller ett äventyrsbad, ibland kanske till en badplats.

 

Våra första stapplande simtag, om man kan säga så, tog många av oss i ”plaskdammen” i Högalidsparken. Det var en stor, grund pöl med gröna bänkar vid sidan där morsorna kunde sitta o sticka och sladdra med grannkäringar medan ättlingarna stänkte vatten på allt o alla.

I en mycket strategiskt placerad kiosk bredvid parken kunde vi tjacka godis om vi inte blött ner för många sura tanter. Bredvid ”tjorren” låg en telefonkiosk minns jag och en ”pissmoj” med svängdörr, men ungarna pissade oftast i plaskdammen tror jag. Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd.

 

Ungarna vid Tullen samlades sommartid vid Lindvalls plan vid 9-blecket där den så kallade Parkleken fixat en buss som gick till Flatenbadet i Skarpnäck.

Det första vi lärde oss var att simma, annars blev det bara skvalp i strandkanten under uppsikt av en ledare.

Alla hade med sig baddräkt, handduk och en mugg som var avsedd för mjölk till vilket serverades ”släta bullar”.

Vi stod uppradade i fållor som kor o skramlade med muggarna.

Möjlighet att lira boll fanns också så klart. Vi åkte hem vid två/tretiden, alltid via Tantogatan som hade två stora gupp så ungarna for som vantar i luften.

 

Nästa anhalt var ”dambadet” på Långholmen, en liten vik omgiven av klippor och små gräsplättar på den norra sidan. Där fanns det bommar som hindrade ungarna att vada ut för långt, det var faktiskt sandstrand också.

Där höll morsor med småglin till. I närheten låg ”flottarna” där varvet lagrade allehanda flytetyg som inte användes.

Flottarna var nästa steg i badhierarkin, det var sommarens motsvarighet till vinterns ”jumpa på isflak”. Med dagens ögon var stället livsfarligt med stockar o flottar fulla med spik, kedjor och trasiga vajrar, men kul var det.

Jumpade gjorde vi utanför varvet i kanalen eller på Årstavikens isar. En vinter jumpade några grabbar i rännan på Riddarfjärden. En båt passerade, varvid grabbarnas flak blev liggande bland issörja o småflak som inte gick att jumpa på. Brandkåren tillkallades, killarna blev räddade o hamnade i Expressen med foto, de blev veckans hjältar i Hornstull.

Nakenbadet låg i mitten på ön, nedanför Fasta Paviljongen, fast utanför murarna förstås. Det var stenigt o bökigt men hade en kulvert att dyka ifrån.

Det låg liksom i en gryta och hade sol hela dagen.

Jag vet inte hur det hade kommit sig men här badade bara killar/gubbar nakna. Många hojade hit efter jobbet o vaskade sig sommartid.

Västerbrons betongfundament där brospannen var fästa var livligt frekventerat när vi blev äldre. Bra plats att dyka ifrån och det var bråddjupt.

Det gick att ta sig över till Kungsholmen inuti spannen som innehöll rör och ledningar. Servicepersonalen glömde ibland att låsa luckorna.

 

Stränderna/klipporna vid Årstaviken använde vi som badplats senare i livet, ofta kombinerat med några friska starköl eller en 75:a Renat. Många intog lunchmackorna där i stället för på fiket. Men en del överraskningar fick vi.

Nästan varje vår eller sommar ”flöt det upp” gubbar i dubbel bemärkelse.

 

Jag minns speciellt ”Jätten”, en kille på 1,55 som körde slagg. Det var ett skitigt jobb och han brukade tvätta sig i sjön efter jobbet.

När vi tog ett dopp fick en av oss syn på något mystiskt under bryggan. Det visade sig vara Jätten som stod rätt upp o ned i vattnet med bara flinten ovanför ytan. Han var ju död så klart men vi drog upp honom på berget och ringde snuten. Konstaplarna kom, morsade och frågade varför vi ringt.

Hela gänget (inklusive Jätten)låg utsträckta i solen på berget.

”Vi har problem med Jätten för han har slutat röka”.

?

Det tog någon minut innan sheriffen fattade den bisarra humorn, men då var de tvungna att garva och såg till att Jätten fick skjuts till bårhuset.

 

Vintertid var det Liljeholmsbadet som gällde, den flytande pråmen i Årstaviken mitt emot Gröndal. Många av oss hade inte varmvatten eller dusch hemma.

Nästan varje lördag träffades ett blandat gäng på fiket för vidare befordran badet. Oftast var vi iförda ett par pilsner, en liten virre eller annat drickbart.

Vi borstade varandra på ryggen, tog en bastu och ljög i godan ro.

Övriga dagar i veckan fick man ”kattvaska sig” som farsan sade, det vill säga använda det lilla handfatet på muggen hemma.

Någon gång förirrade vi oss till Medis, som Forsgrenska badet kallades.

För min del hände det sedan jag börjat på Södra Latin som låg nästgårds.

Sammanfattningsvis kan jag säga att hygienen var god trots knackiga förutsättningar att bada o duscha i bostaden.

 

Femkort, poker och kasino får väl räknas in i sportkategorin.

Dessa spel utövades hemma hos någon av oss som hade gott om plats.

Vi var ofta hos Beckman, Raye Bergström o Rune Gustis.

Vi spelade om mycket blygsamma belopp sett med dagens mått. 5 eller 10 öres femkortspoker med knektöppning och följa färg var vanligast.

Krypkasino förekom ibland, på senare år stopp då alla satsade en hundring. Den som fick 12 kort kvar åkte ut, resten lirade vidare tills en slutlig vinnare tog hem hela potten, vars storlek givetvis berodde på antalet spelare.

Tjugoett höll jag på att glömma, det var ett riktigt hasardspel med många tjuv- och rackarknep. Min favorit var att ”mörka” o köpa ett eller två kort, sedan var det upp till banken att ”straffa”. Pappa Viktor var en god läromästare i denna eminenta sportgren, mammas protester till trots.

 

Under 50 och 60 talen fanns det en snubbe som hette Olle Nygren, Varg Olle kallad, som var svensk mästare i speedway. Han blev en ikon för ungdomar som skaffade gamla hojar, strippade dem från alla onödiga tillbehör och satte på nya styren och så vidare. Men då vi inte kunde hålla speeden upp i kurvorna blev det för det mesta en typ av motorcross i parkerna.

Käringarna skrek som stuckna grisar när vi for fram mellan bergknallar och lekande ungar, och undra på det!

 

Minigolf ägnade vi oss åt på en bana under Västerbron strax ovanför Sprallen,

Den drevs i regi av Reimers fotbollsklubb tror jag eller någon Högalidsklubb.

Högalids allt i allo och gårdskarl skötte fotarbetet.

Banan blomstrade några år under tivolitiden men försvann sedan.

 

Här tänker jag nämna något som inte är en sportgren, men näst intill i alla fall.

Det är inget man minns med stolthet men var dock ganska oskyldigt, vi visste inte bättre på den tiden.

I Långholmsparken fanns det på somrarna ambulerande glassförsäljare med en låda (kylbox) på magen. Två stycken, Rödtotten och Pelle, återkom varje sommar och båda var bögar. Vi insåg nog redan då att det inte var en tillfällighet.

Kombinationen glass, park, småpojkar var ju uppenbar.

I grund o botten var dessa två ganska harmlösa typer och vi anmälde aldrig dem till polisen och de aldrig oss, vi levde i en namnlös symbios.

Någon i gänget distraherade glassgubben med löften om himmelska fröjder (som aldrig blev av) resten försåg sig med glassar ur lådan och ibland också med 5 eller 10 spänn till röka. Det märkliga var att de gick på samma mina varje år.

När vi mötte dem på gatan morsade vi på varandra som kompisar, no hard feelings. Det fanns andra exemplar också men de hade inget att erbjuda i gengäld så de avspisades ganska bryskt, dock aldrig handgripligen vad jag minns.

 

Sånt var livet vid Tullen, jag har bergis glömt en massa men Högalidsgänget får hjälpa mig att fylla i eventuella luckor.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att vi hade ganska mycket att stå i och definitivt inte var sysslolösa under fritiden. Dessutom hade alla sitt skolarbete att tänka på precis som dagens ungdom, yrkesskola för en del, den var bra men sossarna skrotade den i sann socialistisk anda.

Alla fick ett jobb efter skolan, tror jag.

Vi hade också tid att odla specialintressen, musik för min del.

Jag har en känsla av att dagens ungdom har en torftigare och mer detaljstyrd fritid men jag kan ha fel, det kanske bara är nostalgi.

 

Uttran i mars 2010.

Hornstull kallades bara Tullen i min ungdom, det var litet av en status-grej faktiskt. Var man från Tullen visste alla att man var cool, litet tuff och rapp i käften.

Flera gånger när jag berättat stories från min ”vilda ungdom ” har barnen sagt: farsan varför skriver du inte ner det här, det kan ju bli en bok för fan. Men det har inte varit läge förrän nu, då jag startat släktforskning. Men för ovanlighetens skull kanske jag ska mixa historier med seriösa inslag, eller åtminstone halvseriösa. Mycket som hände vid Tullen, skedde när vi var halvknalla och det vore inte kul om barnbarnen ( om dom får syn på dessa rader ) får uppfattningen att farfar/morfar bara krökade som ett vilddjur dagarna i ända.

Ibland har jag fått frågan: vilket är ditt första minne? Svårt att säga, jag kom bara på två till en början, men när jag sorterade foton till släktalbumet ploppade det upp fler , som i sin tur genererade ytterligare flashbacks. Minnen förresten, det låter så högtidligt, jag tänker bara berätta hur det var att växa upp på Heleneborgsgatan 21 sett ur min synvinkel. Och med facit i hand kanske historien blir mer nyanserad .

Till minnena räknas även det som jag fått mig berättat, främst från farsan Viktor, som var väldigt talför på äldre da´r, men också från farbror Virgo och hans fru faster Lisa samt från älsklingfaster´n Verna. Jag var ofta hos farmor på Brännis 98 och högg ved och handlade åt henne men hon sa´inte så mycket om äldre tider; jag vet att det inte var någon dans på rosor att bo på Söder under slutet av 1800 talet.

Min brorsa Leif bidrog med en del också eftersom han var 10 år äldre än jag och själv upplevde vissa händelser.

Vid ett tillfälle träffade farsan, brorsan och jag farbror Virgo och hans son Nisse med tummen på stamlokuset Brocafét. Vi tog några pilsner, men i sanningens namn drog vi nog i oss några stänkare i smyg, vilket var förbjudet på fiket. Då berättade våra farsor skrönor om släkten och vi blev nog både överförfriskade och högljudda varför ett annat gäng vid bordet bredvid klagade. Det skulle dom inte ha gjort.

Det slutade med full kalabalik och råkurr, Sandströms mot övriga.

Gubben Niklasson, som ägde fiket satt upp en lapp på dörren dán därpå där det stod: Nobbade på obestämd tid, stora och lilla Sandström ( farsan och Virgo ) och deras söner.

Så blev ju den lilla incidenten en historia också som många garvade åt, utom möjligtvis morsan Hildur som sá att er får man ju skämmas för. Men antalet uppkäftiga personer i vår omgivning minskade markant, det måste erkännas.

Det får duga som ingress till släkten Sandströms öden och äventyr.

Jag träffade inte farfar speciellt många gånger och min bild av honom har färgats av de foton jag sett. Men med säkerhet kommer jag ihåg att gubben satt i fåtöljen på Lundagatan 35 ( 37 ) där dom bodde då och klappade mig på huvudet och muttrade någonting, fan vet vad.

Han hade valross-mustasch och var liten och satt. Eftersom han dog 1 juni –40 kan jag ha varit fyra år.

Från samma tid och samma gata, fast i 33:an, minns jag att vi hälsade på Virgo och faster Lisa. Morsan hade tydligen lärt mig att sjunga någon korkad barnvisa som jag alltså skulle framföra för menigheten. Men i helvete heller, först skulle faster Lisa och jag köra vår ritual.

Den innebar att jag parkerade under rumsbordet, sedan skulle Lisa som faktiskt var en aning överviktig krypa in till mig under bordet. När det var klart sade jag ” smörblad faster Lisa”.

Varpå hon bet mig i arslet och jag garvade som fan. När vi kört det programmet ett par gånger var det dags för musik, inte förr.

I 21:an Heleneborg fanns varken varmvatten eller värme. Vi eldade i spis och kakelugn. Oftast med ved men ibland med koks eller antracit-briketter, fast sistnämnda bränsle var dyrt.

Ved fanns som regel i överflöd eftersom farsan jobbade på bygge, det var bara att kånka hem och lägga i vårt källarförråd och hugga efter behov. Farsan Vicke, var ofta lagbas eller bod-tomte och det innebar div. privilegier. Bland annat att han kunde mygla till sig en egen vedhög av så kallat skålvirke. Det fick han vanligtvis ta om han snackade med byggaren eftersom det var rivningsvirke och fullt av spik, dock icke Vickes vedhög.

De gånger jag hittade spik när jag högg ved kan räknas på ena handens fingrar.

Varmvatten fick vi alltså värma på vedspisen eller på gasspisen. Vi hade två gaslågor. Det var en livsfarlig inrättning egentligen eftersom man måste kolla noga att lågan tändes, annars flöt gasen ut i köket. I lagom stora doser var den dödlig, det var många som kolade därför att dom glömt gasen .Likaså om någon tände ett bloss med gas i kvarten, då blev det en jävla smäll sedan var det god natt.

Gasen levererades i järnledningar via en mätare som laddades med gaspolletter vilka vi tjackade i mjökbixen för 25 öre/st.

När vi värmt vatten i kastruller tog Hildur fram en gigantisk zinkbalja som ställdes mitt i köket. Sedan stoppade hon ned Stig Agne i den och skrubbade mig frenetiskt, fy fan vilken plåga man tyckte det var .Dessutom skedde detta med en viss regelbundenhet, så det är klart att jag minns detta glasklart. Ett annat återkommande fenomen var flyglarmet varje måndag.

Jag tror det var kl.1900 på kvällen. Under kriget 1939-1945 var vi tvungna att ha rullgardiner nerdragna för fönstren, s.k. mörkläggning i händelse av

flyganfall.Och flyglarmet provades alltså varje måndag. Det enda goda det förde med sig var att man visste vilken dag det var.

Apropå ved, den fick vi bära upp fem trappor och lägga i vedlåren. Vi hade stora jutesäckar att bära i, tur att vi bara eldade vintertid.

Samma sak fast tvärtom med sophinken. Ner fem trappor och sedan upp igen Det fanns inga plastpåsar att lägga skiten i, utan vi hade en plåthink som tömdes direkt i soptunnan som stod på gården. Den i sin tur hämtades av sopgubbar som satte fast träreglar i hakar på var sida av tunnan och bar den ut till sopbilen för tömning.

Bilen påminde om en jättelik halvmånformad brödburk vars lock löper inuti burken. Fy satan vad det kornade mellan varven. Jag kommer ihåg att åkeriet hette Zachrisson.

Morsan hade ett helvete när hon skulle tvätta minns jag, hela familjen var inblandad.

Vi hade två klädkorgar av något bambuliknande material. Tvättstugan låg i källaren, så det var ned med trasorna dit först. Där fanns en stor rund pyts, ca 150 cm i diameter.

Den kallades för pannmur. Den fylldes med kallt vatten som sedan värmdes genom att vi eldade med ved under så att morsan kunde koka tvätten. Det fanns mindre baljor också i vilka hon gjorde rent mindre plagg på en tvättbräda, likadan som hillybilly-band har som kompinstrument nu på senare tid.

Sommartid kunde tvätten hängas på gården ( om det inte regnade förstås) på klädstreck som spändes upp på krokar mellan  två träställningar. Men det var inte helt riskfritt, det kunde ju hända att vi grabbar ville lira brännboll eller fotboll på gården men då blev det fart på käringarna i kåken, det vara bara att fly fältet. Titta i Sthlmsliv sidan 417, fast vår gård var snyggare.

Sedan skulle ju alltihop upp fem trappor igen för att strykas på köksbordet. Stackars morsan, men i ärlighetens namn hjälpte vi henne för det mesta, både med tvätt, sopor och ved. Och att handla och övriga ärenden också för resten.

Vi var ju tre boys i familjen, farsan, brorsan och jag.

På vintern skulle tvätten till torkvinden som för säkerhets skull låg sex trappor upp, och då var klädkorgarna tyngre av våt tvätt, fy fan vilket slit och släp.

Barn och barnbarn hajar inte ett skit när jag berättar sånt här.

I det här läget kan det väl vara dags att berätta litet om 21: an Heleneborg. Jag föddes på Folkskolegatan 16 eller 18, det är inte så kinkigt vilket. Mitt emot Högalidsplugget.

Fast vi bodde i båda kåkarna.

Familjen tog en sväng till Högalidsgatan 42 och Heleneborg 21 B innan vi hamnade i 21 A.

Det var vanligt då att man flyttade ofta, därför att man kunde bo tre månader hyresfritt innan man bestämde sig. Många satte detta i system naturligtvis och bodde gratis i åratal.

Inget större besvär heller eftersom folk inte hade så mycket pinaler. Vedhandlarn på Långholmsgatan 1 lånade ut sin stora tvåhjuliga kärra ganska billigt, det räckte oftast.

Samma kärra var aktuell på eftersomrarna under krigsåren då Sandströms rullade ut till Västberga för att ta upp potatis. Viktor och Hildur hade potatisland vid Riksväg 1 där bageriet San Remo och industriområdet nu ligger. Jag gillade det stället.

I backarna mot Solberga växte det skitgoda smultron och så hade morsan mjölk och bullar i en korg med sig. Farsan fick en bira och en hutt, som mamma sade. Det var ju söndag och farsan var ledig från jobbet. Vardagar fick pluggen vara i fred.

Tillbaka till Heleneborgsgatan 21. Kåken låg i kv. Skrufven och vid gatorna Heleneborg – Högalidsgatan – Pålsundsgatan – Långholmsgatan och ägdes av Ingenjör G. V. Steen.

Gubben var så snål att han skrek när han sket. Alla reparationer gjorde han själv och det blev som det blev, litet halvdant och provisorisk för jämnan.

Han var uppe på taket i 75-årsåldern och skottade snö.

En gång bar vi ut all snö från gården till gatan för vi skulle göra isbana, men jävlar vad lack han blev. Gatukontoret tog betalt för att köra bort snön. Den hindrade trafiken.

Müchenbryggeriet som låg i början av Heleneborgsgatan hade häst/vagn för att distribuera öl och läsk. Vi hade tre mjölkaffärer i närheten. Och hästarna sket så klart. Då var gubben Knotan som han kallades ute med en skyffel och tog hand om hästskiten som han sedan la på blommor och buskar inne på gården, som gödning. Och det är klart, det växte så det knakade, och alla käringar tyckte gården var så fin. Gråsparvarna också, dom gillar hästskit. Den stärker deras benstomme antagligen. Och kanske potensen, nuförtiden är det tunnsått med sparvar sedan alla kusar försvunnit

När vi skulle betala hyran som var 40 spänn i månaden gick vi ned till Knotans kvart på 1 trappa. Där satt gubben med en DN uppslagen framför sig. Han lade stålarna under blaskan och sedan skrev han på kontraktet att vi pröjsat. Ibland kunde han muttra något om cyklar i porten pangade doror eller annat jävelskap som man givetvis nobbade till.

Käringarna i kåken minns jag bättre än deras gubbar kanske för att dom var hemmafruar.

Det finns ett foto i släktalbumet där Knotan tagit sig i arslet och bjudit tanterna på fika på gården en sommardag på 40-talet. I min uppgång bodde förutom vi Erikssons på fyra trappor.

Dom var sex pers i en etta med kök. Alla ungar hette på r, Runo, Runa, Rune och Ruby.

Sen hade vi Charles och Roland Andersson, dom bytte till Allersand senare.