Sanda, Maria och Högalids skolkoloni

När sommarlovet kom kunde man ansöka om att få åka på kollo. Det fanns för oss som gick i Högalids folkskola, två varianter. Stugorna uppe på Väddö eller Sanda som ligger utanför Strängnäs. Man fick inte välja koloni. Sanda var det bra stället enligt vad alla sa. Hur man nu kunde veta det, hade man en sommar varit en koloni, fick man alltid komma tillbaka till samma kollo. Det förutsågs förmodligen att man trivdes där man hade varit tidigare, eftersom man hade ansökt igen. Kollo vistelsen varade i 2 månader, man åkte bara någon dag efter skolavslutningen i början av juni för att sedan komma hem i mitten av augusti. Det var ungar från bägge skolorna Högalids Folkskola och  Maria Folkskola
Jag var på Sanda, det bästa kolonin, somrarna 1953, 1954 och 1955. Avresedagen samlades man vid Centralstation på Vasagatan får att ta tåget till Strängnäs. Morsan hade ordnat matsäck, resan var ju lång. Tåget gjorde ett stopp, i Södertälje. På perrongen i Södertälje kunde man köpa kringlor. Södertälje heter ju kringelstan, berömt för sina kringlor på den tiden. En kringla kostade 25 öre och var ett måste för matsäcken var ju redan uppäten när vi passerade Tumba. Väl framme i Strängnäs väntade bussar som tog oss till Sanda. Sanda ligger ca 7 km utanför Strängnäs. Resan gick över den smala bron över Mälaren när man rundat rådhuset vid torget, sedan via Aborrberget. Efter att passerat det gamla tegelbruket och handelsboden i Sanda var vi framme vid kolonin. Husen som i skrivande stund ser lika dana ut utvändigt i dag som på 50 talet. Det var en stor huvudbyggnad i två våningar som innehöll fyra sovsalar, tvagningsrum samt en lägenhet som föreståndaren bodde i. Inga toaletter fanns i detta hus. I ett separat hus var det en stor matsal med kök. Övriga byggnader var: en stor lekstuga, en länga där kökspersonalen bodde ock till sist dasset.

Sovsalarna, var fyra till antalet två på varje plan och rymde 20 sängar var. Mellan sovsalarna, på varje plan, fanns ett rum där majen bodde. En sommar arbetande lärare som bla. hade till uppgift att hålla reda på oss ungar så vi höll oss i sängarna efter läggdags. Förutom sängarna 10 på var sida, fanns i kortändan av rummet en vedeldad kamin och framför den en gulemaljerad pisshink. Bredvid varje sängen fanns en liten hurts där man förvarade sina ägodelar. Sängkläderna bestod av över och underlakan, kudde och en röd filt med ett par svarta dekorationsränder på samt märkta med MSK, som stod för Maria skolkoloni. Vi sa förstås att det betydde "Majens stora ..."
Matsalen, när det var dags att äta ringdes det i välling klockan, en stor skeppsklocka i brons med kläpp och rep som kökspersonalen drog i på bestämda tider för mat. Till frukost var det alltid gröt och ost smörgås. Det fanns två sorters gröt, inte samtidigt. Det var havregrynsgröt eller rågmjölsgröt. På gröten fick man lingonsylt eller sirap. Smörgåsen var på Wasa mjölkbröd med en ostskiva på. Mat på andra tider bestod av husmanskost som genomgående var ganska bra.

Lekstugan, ett stort hus, ca 35 kvm, högt i tak med takbjälkarna synliga. Ett av mandomsproven på kollot var gå på dessa takbjälkar, läskigt som sjutton. Lekstugan användes för pingis och regniga dagar. Jag har dock inget minne av att det regnade.

Dasset, var av typen flersitsig torrtoalett. Två fyrsitsiga rum med ingång på var sida om dasset. Man kunde alltså sitta och konversera med andra nödiga som gjorde stort. Det var bara personalen som hade en ensitsig toa. Toaletterna budades av "bonden Jansson". Man hämtade tunnorna från en mittgång från dassets gavel. Här smög sig en nyfiken Olle in i mittgången för att kolla in rumpan på en av tjejerna i kökspersonalen, underifrån. Olle avslöjades dock. Som straff fick Olle gå, en hel vecka, med en skylt hängande runt halsen som det stod "DASSHARE" på. Inga gredelina kuvert här inte.

Indianbyarna, Vi byggde kojor som vi ibland fick övernatta i. Bestod av granar som bands ihop i toppen ungefär som ett indiantält, dessa kläddes med wellpapp ova det ett lager vitmossa och ovan på det granris. På golvet lades ut ormbunkar. Det luktade verkligen gott, ormbunkar. Kojan höll ungefär en sommar och var inte helt regntäta. Vi hade två indianbyar, Varg byn och Tiger byn. Byarna låg alltid i fejd med varandra och det smiddes hela tiden sattyg.

Aktiviteter, som ordnades av koloni personalen var bland annat en olympiad, med många olika grenar, som löpte över hela sommaren. En fotbolls turnering med ligaspel, allsvenskan. Varma dagar ringdes det i vällingklockan vid matsalen som förkunnade att nu är det bad. Vid badstranden fanns en rökbastu, brygga och en byggnad där man hände av sig kläderna. Vid badet kunde man ta simborgarmärket och kandidaten. Simborgar märket fick man om man klarade att simma 200 meter.

Pissruskor, sängvätare som av nervositet eller hemlängtan blötte ner i sängen. Vilket blev väl aldrig klarlagt. En pissruska hade en fördel mot andra. Man fick nämligen en kvällsmacka. Mackan hade ett tunt lager med salt och idén var förstås att saltet skulle binda vätska i kroppen och hålla lakanen torra. Det funkade dålig och pissruskan gjorde det han behövde i sängen ändå.

Parisare, några av grabbarna hade ett utvecklat affärssinne. En liten business, man sålde Parisare. En Parisare bestod av två stycken Mariekex, mellan dessa lade man en klick av Findus jordgubbsmarmelad i pappburk. En parisare kostade 5 eller 10 öre. Som försäljare av Parisare måste man se upp och ha koll på sin hurts, annars såg svartmyrorna till att man gick i konkurs. Många år senare tvingades Findus att upphöra med försäljningen av denna goda marmelad. Anledningen var att den inte var gjord på jordgubbar, utan av äpplen smaksatta med jordgubbssmak.

Lokalderby, en gång varje sommar spelades en fotbolls match mot grabbarna som bodde i byn Sanda. Det var en match mot bönderna. Vi var lika förhoppningsfulla varje år, vi var alltid fast övertygade att vi skulle sopa backen med bönderna, som i förhandssnacket inte kunde och begrep någonting. Dom var ju för djävulen bönder.
Sedan när matchen kom igång var det samma visa som året innan. Deras lag var bestod av stabila grabbar i våran ålder  vana vi kroppsarbete vid tegelbruk och på åker. Killarna från byn spöade oss varje år. Vi var ju dåligt tränade, man får ju inga muskler av en tio pirra på skolgården. Men vi förstod aldrig hur det gick till, vi var ju egentligen bäst.

Snattra, tillverkning av snatterpinnar skedde bakom vedboden. Det var flera som var duktiga på att snattra. Snatterpinnar gjordes i tre olika längder, två av varje längd, ca 6,8 och 10 centimeter långa och ca 2,5 cm breda 5mm tjocka. En uppsättning för varje hand. Pinnarna skulle brännas i  nedre ändan för att få ett bättre ljud. Att snattra låter ungefär som kastanjetter och spelades i takt med musik eller sång. Dom flesta kunde bara snattra med ena handen,  jag kunde med båda.

Bestraffning, någon fysisk bestraffning förekom aldrig. Däremot kunde man få kökshandräckning som straff om man gjort något sattyg. Om man vistats utanför kolonins område utan lov kunde man få skala potatis till middagen några dagar, vilket var skit trist.

Hygienen, lämnade en del att önska. Det fanns ingen tvättmöjlighet för händer vid dasset. Att man skulle tvätta händerna efter toalett besöken, den frågan var det ingen som drev vad jag minns. Jag har heller inget minne av att vi borstade tänderna, tvättade håret eller duschade regelbundet. En av grabbarna hade hårbotten helt täckt av mjäll vilket en lärare uppmärksammade. Då fick vi tvätta håret allihopa, fast bara den gången. Övrig hygien bestod av bad i Mälaren ett par tre gånger i veckan vid bra väder. Samt rökbastu någon gång. Rökbastun bestod av ett skjul med centimeterstora springor i vägarna, stor koppar gryta, som tidigare använts för tvätt. Under gryta eldade man, skorstensröret var avtaget så att röken gick ut i skjulet. När grytan var varm hälldes det i vatten och man gick sedan in i det varma, fuktiga och rökiga skjulet . Det hostades flitigt av röken. Att man inte blev koldioxid förgiftad är en gåta. Men det rensade luftrören och man kände sig fräsch efteråt när man fått hoppa i Mälaren.

Kollopaketet, rekorden, det fanns en massa rekord på kolonin. Det var viktigt att inneha ett sådant. Det behövde inte vara något märkvärdigt, bara något man var bättre på en andra. Så for man fick kontakt med morsan, var det bara pengar och paket man ville ha. Morsan hoppades på att man längtade hem. Men icke, det var ett paket man vill ha. Kollopaketet. Ett paket som var större något paket som någon annan nånsin fått. Kommer inte ihåg om jag fick något paket, i varje fall var det inte något kollopaket. Däremot hoppade jag 3,40 i längd, längre än någon annan kolonin. Det fick duga som rekord.

Persikan, en av grabbarna fick paket av sina föräldrar. Grabben hade vänligheten att låta mig smaka på godsakerna han fått. Bland annat hade han fått något som såg ut som ett hårigt  äpple. Jag hade aldrig sett ett ludet buller tidigare. Fick veta att det inte var något äpple utan att det var något som heter persika. Det var första gången jag fick smaka på en sådan. Tack skall han ha om jag inte sa det 1954.

____________

Arne Lindqvist skriver:

Hej Bosse

Det är riktigt att jag var både på Sanda och Stugorna. På Sanda var jag 1945 eller 46.
Då var jag 5-6 år gammal och vad jag minns var alla ungar  5-8 år gamla.
Att jag fick komma på kolloni för skolåldern kann bero på att min pappa då var gengasförgiftad och var på vilohem. Resan dit och hem gick med båten Mariefred. Jag minns tydligt hur jag sitter i aktersalongen med en stor Svensk flagga utanför - någon pekar ut kungshatt uppe på ett berg.
Vid framkomsten till ångbåtsbryggan lade jag märke till en räls som slutade där - förmodlingen fraktades tegel från tegelbruket på den.
Minna minnen från Sanda är inte många - en som jag då tyckte jättestor gran med grenar ned till marken där man kunde krypa in som i en koja. Det otrevligaste var badning i tvättstugan nere vid vattnet - hård skrubbning med borste + svidande tvål i ögonen. 
Vid resan hem är det starkaste minnet Våsterbrons lyktor tända som ett pärlband över himelen - på den tiden började stockholm där.

När jag läser dinna minnen från Sanda på "minnen från tullen" (bra och kul idé) undrar jag när verksamheten gick från småbarnskolloni till den du var på.

Hälsningar Arne

 

 



RIXI konditori, fiket

ixi var fiket som gällde i Tullen på 50 talet. Källgården och andra får ursäkta.

Konditori Rixi ägdes av Birger Sjöborg, stor gubbe med en blick av stål. Alla var skiträdda när Sjöborg var på besök för att tömma jukeboxen. Jukeboxen var en guld grvua, en blejd per låt, 25 öre. Maskinen gick hela dagarna. Maria var föreståndare för Rixi. Som föreståndare hade Maria ett tufft jobb att se till att man inte var där utan att beställa, men man kunde stitta en hel kväll på bara en Coca cola. Man var för det mesta utan pengar, men om man var stadd vid kassa beställdes en räkmacka som var Rixis top of the line 1955, gärna med en kopp choklad och visp grädde förstås.
När vi blev lite äldre, femton eller så, och man hittade någon som ville köpa ut, späddes colan på fiket ut med renat.
Detta sågs men oblida ögon av Maria, kom hon på en åkte man ut. Rixi var ett fint fik. Lackerad ribbpanel, galonklädda stolar och väggfasta bänkar i grönt. Bordsskivorna i brun Perstorp. Entrédörren i etsat glas med Stockholmsmotiv. Innanför entrédörrana vänster fanns en liten butik där det såldes tårtor och andra bakverk. Brödet bakades av Lagerstedts bageri. Bagetiet låg Vallingatan och även det ägdes av Birger Sjöborg. När Maria var i brödbutiken passade man på att smita in igen om man blivit utkastad.

Bo Nordstrand



RIXI Lars Almér "Kamelen", Kjell Jonsson Lill-Kjelle" och Ulf Tistam "Korpen"



RIXI


RSS 2.0