minnen från tullen

Låg från början under skanstullsbron men flyttades i början av 50 talet till Långholmen, närmare bestämt under Västerbron. På långholmen hade det till och från funnits tivolin från 1915. Tivolit som nu kallades sprallen var kommunalägt och permanent vilket  innebar att båda dansbanorna ( Stora under Västerbron och den lilla närmare kanalen ) slapp rivas under vintersäsongen. Stora dansbanan gästades ibland av storbandsorkestrar och på lilla dansbanan spelade Tore Callmer med sin trio gammeldansmusik.
Övriga attraktioner var slänggungan ( karusell ) Ville man prova sin styrka så fanns det en anordning där man med en slägga skulle slå upp ett klot på en stolpe där det sa pling om man nådde enda upp.
Det traditionella pokerhjulet stod mitt i smeten och besöktes ofta av Kalle munter som redan nu betraktades som ett original i Hornstull. Han nådde knappt upp till pokerbordets glasskiva, men han hördes desto mer när han förlorade.
Det fanns också pornografiska inslag, nakenposering kallades det. Det gick till på följande sätt. När tältet var fullt med gubbar släcktes lamporna  och man hörde  ett lätt rasslande uppe på scenen. Lamporna tänds, och där står hon som gud skapat henne lutad mot en stol. Ett uppskattande sorl hörs från gubbarna, men när lamporna åter släcks hörs ett uppgivet stön från publiken. Nu rasslar det återigen på scenen och lamporna tänds. Där är hon igen, men nu i en ny blickstilla pose`sittande på stolen. Dessvärre hade hon nog trosor på sig.
Inträdet till denna begivenhet kostade en bagis, smågrabbarna fick offra både knän och byxor när de kröp under tältduken för att få en flukt på denna Venusgudinna. Lagen i denna tid tillät inga rörliga poseringar.
En annan begivenhet var världens starkaste man ( å hans brorsa) Jag kommer inte ihåg vad de kallade sig. Men deras specialite´var att räta ut hästskor plus lite annat buskisbetonad skåpmat. I slutet av 1990 talet såg jag dessa herrar i ett tv program där de intervjuades från sin stuga någonstans i Hälsingland. Spisen var igengrodd och odiskad porslin stod travat nästan upp till taket.
Fakiren Johansson var en annan attraktion, han stack nålar genom tungan och kinden, han både åt och låg på glas. Vår egen fakir Raye Johansson på teaterklubben i Högalidsbergen hade förmodligen gått i lära hos denna självplågande artist.
1957 hade Sprallenepoken gått i graven. Under alla år som tivolin varit uppställda på långis så hade både fångar på kronohäktet och båtklubbarna klagat på oljud och förstörelse.
Spiken i kistan var när Heleneborgs båtklubbs föreningsstuga samt ett antal båtar blev nerbrända.
Så här i efterhand kan konstateras att människan är ett lättroat släkte !

Jag citerar ” båtklubbarna på långholmen ” Heleneborgs båtklubb HBK
Som klubbhus och kansli användes idrottspaviljongen vid bollplanen. Denna brann dock ner vid en stor eldsvåda 1956 då samtidigt 13 båtar blev lågornas rov. Man satte omedelbart igång med att planera ett nytt klubbhus som stod färdigt 1959 med samlingslokal , kök och kansli. Som vanligt ett resultat av medlemmarnas trägna arbete.
Bekymret med skadegörelse på båtarna kvarstod även sedan man 1949 fått tillstånd att sätta upp staket och grindar kring bryggorna. Det fick sin kulmen under den kommunala parkdansen med tivoli vid bollplanen i början av 1950 talet, med åtföljande nerskräpning , stölder och skrän. Det gick så långt att även fångarna klagade. 1957 avskaffades parkdansen.

Källa: Långholmen den gröna ön.
Källan nämner inte med ett enda ord att denna parkdans kallades Sprallen ! Tivolin har dock funnits av och till ända sen 1915.

Själv var jag på kollon åren 1945 och 1946. Från första året kommer jag inte ihåg ett skvatt !

För att komma till Barnens Ö åkte man tåg från östra station till Norrtälje. Därifrån åkte man med ångbåten Norrtälje till ångbåtsbryggan som låg i närheten av det stora badet. Stugorna bestod bl.a av tre stycken hyfsat stora trähus som benämndes storstugan – mellanstugan och gammelstugan. På tåget upp till Norrtälje gick magister Sture som var gymnastiklärare i Maria  skola och anvisade unge för unge i vilken stuga och i vilken sovsal man skulle inkvarteras. Första året fick jag ligga i övre gammel, andra året fick jag bo  på nedre gammel. Jag tror det fanns plats för 8-10 ungar i varje sovsal.

Det första vi fick göra när vi kom fram var att i samlad trupp gå till bondgården som låg nästgårds. Där fick vi fylla kuddvar  och madrass med halm. Hit fick man så småningom återvända när kudden på grund av alla kuddkrig blivit för tunn.

På barnens Ö fanns flera kolonier. Granne med stugorna låg Östergården som var en tjejkoloni . Att det fanns 30 tjejer inom ett stenkasts avstånd kunde man med det ungdomliga förståndet föga utnyttja. Föreståndaren på stugorna hette Sunnerdahl. Han hade två barn, Christer som var i min ålder och Katarina som var ett par år äldre.  Familjen bodde i en liten lägenhet i nedre storstugan.

Christer var inte sen att utnyttja sin position som son till föreståndaren, ibland växte hornen ut i hans panna. Det föreföll för oss andra ungar att han hade fri tillgång till godis som han i sina allra sämsta stunder slängde ut på andra sidan staketet på landsvägen. För den godissugne var det lätt att falla för frestelsen att klättra över staketet och plocka upp godsakerna. Här på stugorna rådde sträng disciplin, att klättra över staketet innebar någon form av straff – det kunde vara utegångsförbud eller i bästa fall badförbud. Beroende på vilket humör Christer hade för tillfället så kunde man bli anmäld för rymningsförsök. Att plocka upp godiset var således någon form av rysk roulett .

Förutom de tre sovstugorna fanns det här på kolonin en matsal med stort kök. Catering var i denna tid inte uppfunnet, maten lagades av ett par tanter från trakten, om någon frågar mig hur maten smakade, blir svaret – vet ej ! Jag vägrade kategoriskt att äta lagad mat, det gällde inte bara kollo, så var det i hela min barndomstid. ( pannkaka undantaget )

Lite längre ner på koloniområdet fanns hemlighuset, där kunde vi sitta fyra i bredd på varsitt hål och längta hem. I samma hus fanns en pissoar, den var så listigt inrättad så man kunde stå på varsin sida om ett ganska högt plank. Detta renderade att grabbarna som i den här åldern kunde kissa långt även försökte att kissa högt, när det lyckades var det inte roligt för den som stod på den andra sidan.

Sommaren 1946 blev jag av magister Sture anvisad att sova med sängvätarna på nedre gammel. Orsaken var att jag året innan  gjort stort i byxan. Detta var hans hämnd. Jag hade dock inga problem med denna  sovplats, jag fick varje lördag en rund mintchoklad i staniol.

Jag har hela tiden trott att det var för att jag bäddade så bra, men först nu har det gått upp för mig att det var för att jag inte kissade i sängen.

Hygien och tandborstning sköttes på baksidan av det hus som emellanåt användes som teaterlokal. På lördagarna fick de äldre grabbarna uppdraget att ordna någon form av underhållning, jag tror att det som i skolan kallades för roliga timmen.

Skuggfilm var nog det som oftast förevisades, det tillgick på så sätt att ett lakan spändes upp på scenen, en stark lampa riktades mot lakanet. Bakom lakanet kunde sen aktörerna spela upp dramatiska och blodiga scener, oftast i sjukhusmiljö. Här kunde man få se en tjock gubbe liggande på en brits, in kommer en kirurg med en stor kniv som han på ett konstfullt sätt sprättar upp gubbens mage med ( i bakgrunden utom synhåll står en grabb och häller vatten i en hink för att illustrera hur blodet skvalar ) Ur gubbens mage plockar sen kirurgen ut både bollar – hästskor och dockor !

Bortanför fotbollsplanen fanns en lergrop. I denna grop kunde man ofta se Per Olof Troberg sitta och modulera små bilar. Så småningom blev han känd som Picko i bilsport och bilbudsbranschen .

Trots att koloniområdet var en strandtomt så gick det inte att bada här, stranden var helt igenväxt av rörvass. En gång i veckan kom en simlärare som hette Sterne, då samlades alla ungar som inte kunde simma under den stora eken som växte nedanför storstugan. Torrsimning kallades det. Det fungerade alldeles utmärkt. Bada fick vi göra på andra sidan ön i en skyddad vik, för att komma dit fick vi gå över natursköna kohagar och lövskogsdungar. Magister Sture som samlade på fjärilar bad de äldre grabbarna fånga de mera ovanliga exemplaren, vilket innebar en eller annat dyk  i en komocka. Det var i den här viken  man tog simmärken av de lägre valörerna. Jag tog järn och brons. Mitt minne från den här badviken var att det var så förbaskat kallt. Simmärken av de högre valörerna togs på den stora badplatsen där det fanns hopptorn. På 2010 talet fick jag av Bengt Grisell  reda på att denna badplats uppkallats till Sterneborg efter den legendariske simläraren Sterne. Det var också på denna badplats som man en gång i veckan fick gå för att tvaga sig. Efter intvålningen fick man springa ner till bryggan, där stod magister Sture som såg till att man blev ordentligt doppad. Hur kul det än var på kollo så tror jag att de flesta hade någon form av hemlängtan. Dagen före hemresan gick de flesta och nynnade på melodin

Idag är det sista dan-idag är det sista dan
Imorgon far vi hem till stan
Och käkar en banan

Vad vi sjöng 1945 då det inte fanns några bananer kommer jag inte ihåg.

I god tid före hemresan hade de flesta av de äldre grabbarna gjort en vindsnurra, det var en propeller som satt på en rundstav på en spik. Under tågresans gång sträckte man ut snurran utanför kupefönstret. En del snurror roterade så snabbt så de började ryka, då blev man rädd och släppte snurran. Hur många små eldsvådor dessa leksaker orsakade vill vi inte veta.

1944 fick vi en ny kvällstidning i Stockholm, Expressen blev tidningens namn. Farsan som tidigare läst Aftonbladet och AT blev nu en trogen Expressenläsare. Tidningen blev  en stor glädje även för mig. Tidningens näst sista sida var fullspäckad med serier, där fanns  riddaren Olle Bull – Knallhatten – Dagobert – Dick Tracy och många andra. Olle Bull, det var nog tack vare honom som man lärde sig läsa. När jag kom hem från kollot 1946 hade farsan bundit in alla seriesidor som jag missat under sommaren till en stor bok. Jag måste ha blivit överlycklig.

Gösta Eliasson / Bammarboda i April 2010.

__________________

Bengt Grisell berättar ocm Stugorna

Jag var på Stugorna 1950, -51,-52 samt 54. Grannkolonin hette Östergården (inte Parkudden) Jag är regelbundet där ett par gånger om året. Numera är mycket rivet men stugorna finns kvar. Jag går nästan alltid till Stugornas badplats och tar ett "minnesdopp" om vädret tilåter. Jag (och Arne Rising) träffade Christer Sunnerdal för ett par år sedan, han bor på Lidingö men har tyvärr inte mycket att komma med i form av fotografier etc. Jag har dock filmat  (video) Stugorna tidigt åttiotal då allt var som på femtiotalet. Benny "Apa" Gustafsson smög in på ena gaveln av toa på Stugorna, skulle tro det var 1954, och gick på plankan i mitten till andra kortsidan där det var två personaltoaletten. Han gjorde kanske tyvärr något väsen och blev avslöjad. Sunnerdal kallade samman hela kolonin framför matsalen och steg upp på trappan och höll Benny i ena örat och berättade vad han gjort.Han avslutade det hela med att säga "om någon vill se ett arsle så kan han komma in på mitt kontor och få se mitt". Snacka om konstiga sexuella preferenser! Man får ju komma ihåg att Benny då var 14 år och en av de äldsta på kollot. Vi som var tolv hade kanske inte samma utvecklade intresse ännu som Benny. Jag har en känsla av att man endast i speciella fall fick komma till kollo efter man fyllt tolv år. Benny var säkerligen ett sådant fall som bodde på Folkskolegatan 7 hos sin farmor eller mormor. Benny dog i december 1986. Jag var på kollo också redan 1947 (Eknäs nära Enköping samt Steninge Barnkoloni 1948. Skulle gärna vilja träffa någon som var på dessa kolonier idag. Har träffat förståndarinnan på Steninge förra året. Skall besöka föreståndareinnan på Eknäs i vår. Dessa två föreståndarinnor var endast kring 20 år då de var föreståndare på kolonierna. Barnen var endast ca 20 och mellan 5 och 7 år.

Bengt Grisell

När sommarlovet kom kunde man ansöka om att få åka på kollo. Det fanns för oss som gick i Högalids folkskola, två varianter. Stugorna uppe på Väddö eller Sanda som ligger utanför Strängnäs. Man fick inte välja koloni. Sanda var det bra stället enligt vad alla sa. Hur man nu kunde veta det, hade man en sommar varit en koloni, fick man alltid komma tillbaka till samma kollo. Det förutsågs förmodligen att man trivdes där man hade varit tidigare, eftersom man hade ansökt igen. Kollo vistelsen varade i 2 månader, man åkte bara någon dag efter skolavslutningen i början av juni för att sedan komma hem i mitten av augusti. Det var ungar från bägge skolorna Högalids Folkskola och  Maria Folkskola
Jag var på Sanda, det bästa kolonin, somrarna 1953, 1954 och 1955. Avresedagen samlades man vid Centralstation på Vasagatan får att ta tåget till Strängnäs. Morsan hade ordnat matsäck, resan var ju lång. Tåget gjorde ett stopp, i Södertälje. På perrongen i Södertälje kunde man köpa kringlor. Södertälje heter ju kringelstan, berömt för sina kringlor på den tiden. En kringla kostade 25 öre och var ett måste för matsäcken var ju redan uppäten när vi passerade Tumba. Väl framme i Strängnäs väntade bussar som tog oss till Sanda. Sanda ligger ca 7 km utanför Strängnäs. Resan gick över den smala bron över Mälaren när man rundat rådhuset vid torget, sedan via Aborrberget. Efter att passerat det gamla tegelbruket och handelsboden i Sanda var vi framme vid kolonin. Husen som i skrivande stund ser lika dana ut utvändigt i dag som på 50 talet. Det var en stor huvudbyggnad i två våningar som innehöll fyra sovsalar, tvagningsrum samt en lägenhet som föreståndaren bodde i. Inga toaletter fanns i detta hus. I ett separat hus var det en stor matsal med kök. Övriga byggnader var: en stor lekstuga, en länga där kökspersonalen bodde ock till sist dasset.

Sovsalarna, var fyra till antalet två på varje plan och rymde 20 sängar var. Mellan sovsalarna, på varje plan, fanns ett rum där majen bodde. En sommar arbetande lärare som bla. hade till uppgift att hålla reda på oss ungar så vi höll oss i sängarna efter läggdags. Förutom sängarna 10 på var sida, fanns i kortändan av rummet en vedeldad kamin och framför den en gulemaljerad pisshink. Bredvid varje sängen fanns en liten hurts där man förvarade sina ägodelar. Sängkläderna bestod av över och underlakan, kudde och en röd filt med ett par svarta dekorationsränder på samt märkta med MSK, som stod för Maria skolkoloni. Vi sa förstås att det betydde "Majens stora ..."
Matsalen, när det var dags att äta ringdes det i välling klockan, en stor skeppsklocka i brons med kläpp och rep som kökspersonalen drog i på bestämda tider för mat. Till frukost var det alltid gröt och ost smörgås. Det fanns två sorters gröt, inte samtidigt. Det var havregrynsgröt eller rågmjölsgröt. På gröten fick man lingonsylt eller sirap. Smörgåsen var på Wasa mjölkbröd med en ostskiva på. Mat på andra tider bestod av husmanskost som genomgående var ganska bra.

Lekstugan, ett stort hus, ca 35 kvm, högt i tak med takbjälkarna synliga. Ett av mandomsproven på kollot var gå på dessa takbjälkar, läskigt som sjutton. Lekstugan användes för pingis och regniga dagar. Jag har dock inget minne av att det regnade.

Dasset, var av typen flersitsig torrtoalett. Två fyrsitsiga rum med ingång på var sida om dasset. Man kunde alltså sitta och konversera med andra nödiga som gjorde stort. Det var bara personalen som hade en ensitsig toa. Toaletterna budades av "bonden Jansson". Man hämtade tunnorna från en mittgång från dassets gavel. Här smög sig en nyfiken Olle in i mittgången för att kolla in rumpan på en av tjejerna i kökspersonalen, underifrån. Olle avslöjades dock. Som straff fick Olle gå, en hel vecka, med en skylt hängande runt halsen som det stod "DASSHARE" på. Inga gredelina kuvert här inte.

Indianbyarna, Vi byggde kojor som vi ibland fick övernatta i. Bestod av granar som bands ihop i toppen ungefär som ett indiantält, dessa kläddes med wellpapp ova det ett lager vitmossa och ovan på det granris. På golvet lades ut ormbunkar. Det luktade verkligen gott, ormbunkar. Kojan höll ungefär en sommar och var inte helt regntäta. Vi hade två indianbyar, Varg byn och Tiger byn. Byarna låg alltid i fejd med varandra och det smiddes hela tiden sattyg.

Aktiviteter, som ordnades av koloni personalen var bland annat en olympiad, med många olika grenar, som löpte över hela sommaren. En fotbolls turnering med ligaspel, allsvenskan. Varma dagar ringdes det i vällingklockan vid matsalen som förkunnade att nu är det bad. Vid badstranden fanns en rökbastu, brygga och en byggnad där man hände av sig kläderna. Vid badet kunde man ta simborgarmärket och kandidaten. Simborgar märket fick man om man klarade att simma 200 meter.

Pissruskor, sängvätare som av nervositet eller hemlängtan blötte ner i sängen. Vilket blev väl aldrig klarlagt. En pissruska hade en fördel mot andra. Man fick nämligen en kvällsmacka. Mackan hade ett tunt lager med salt och idén var förstås att saltet skulle binda vätska i kroppen och hålla lakanen torra. Det funkade dålig och pissruskan gjorde det han behövde i sängen ändå.

Parisare, några av grabbarna hade ett utvecklat affärssinne. En liten business, man sålde Parisare. En Parisare bestod av två stycken Mariekex, mellan dessa lade man en klick av Findus jordgubbsmarmelad i pappburk. En parisare kostade 5 eller 10 öre. Som försäljare av Parisare måste man se upp och ha koll på sin hurts, annars såg svartmyrorna till att man gick i konkurs. Många år senare tvingades Findus att upphöra med försäljningen av denna goda marmelad. Anledningen var att den inte var gjord på jordgubbar, utan av äpplen smaksatta med jordgubbssmak.

Lokalderby, en gång varje sommar spelades en fotbolls match mot grabbarna som bodde i byn Sanda. Det var en match mot bönderna. Vi var lika förhoppningsfulla varje år, vi var alltid fast övertygade att vi skulle sopa backen med bönderna, som i förhandssnacket inte kunde och begrep någonting. Dom var ju för djävulen bönder.
Sedan när matchen kom igång var det samma visa som året innan. Deras lag var bestod av stabila grabbar i våran ålder  vana vi kroppsarbete vid tegelbruk och på åker. Killarna från byn spöade oss varje år. Vi var ju dåligt tränade, man får ju inga muskler av en tio pirra på skolgården. Men vi förstod aldrig hur det gick till, vi var ju egentligen bäst.

Snattra, tillverkning av snatterpinnar skedde bakom vedboden. Det var flera som var duktiga på att snattra. Snatterpinnar gjordes i tre olika längder, två av varje längd, ca 6,8 och 10 centimeter långa och ca 2,5 cm breda 5mm tjocka. En uppsättning för varje hand. Pinnarna skulle brännas i  nedre ändan för att få ett bättre ljud. Att snattra låter ungefär som kastanjetter och spelades i takt med musik eller sång. Dom flesta kunde bara snattra med ena handen,  jag kunde med båda.

Bestraffning, någon fysisk bestraffning förekom aldrig. Däremot kunde man få kökshandräckning som straff om man gjort något sattyg. Om man vistats utanför kolonins område utan lov kunde man få skala potatis till middagen några dagar, vilket var skit trist.

Hygienen, lämnade en del att önska. Det fanns ingen tvättmöjlighet för händer vid dasset. Att man skulle tvätta händerna efter toalett besöken, den frågan var det ingen som drev vad jag minns. Jag har heller inget minne av att vi borstade tänderna, tvättade håret eller duschade regelbundet. En av grabbarna hade hårbotten helt täckt av mjäll vilket en lärare uppmärksammade. Då fick vi tvätta håret allihopa, fast bara den gången. Övrig hygien bestod av bad i Mälaren ett par tre gånger i veckan vid bra väder. Samt rökbastu någon gång. Rökbastun bestod av ett skjul med centimeterstora springor i vägarna, stor koppar gryta, som tidigare använts för tvätt. Under gryta eldade man, skorstensröret var avtaget så att röken gick ut i skjulet. När grytan var varm hälldes det i vatten och man gick sedan in i det varma, fuktiga och rökiga skjulet . Det hostades flitigt av röken. Att man inte blev koldioxid förgiftad är en gåta. Men det rensade luftrören och man kände sig fräsch efteråt när man fått hoppa i Mälaren.

Kollopaketet, rekorden, det fanns en massa rekord på kolonin. Det var viktigt att inneha ett sådant. Det behövde inte vara något märkvärdigt, bara något man var bättre på en andra. Så for man fick kontakt med morsan, var det bara pengar och paket man ville ha. Morsan hoppades på att man längtade hem. Men icke, det var ett paket man vill ha. Kollopaketet. Ett paket som var större något paket som någon annan nånsin fått. Kommer inte ihåg om jag fick något paket, i varje fall var det inte något kollopaket. Däremot hoppade jag 3,40 i längd, längre än någon annan kolonin. Det fick duga som rekord.

Persikan, en av grabbarna fick paket av sina föräldrar. Grabben hade vänligheten att låta mig smaka på godsakerna han fått. Bland annat hade han fått något som såg ut som ett hårigt  äpple. Jag hade aldrig sett ett ludet buller tidigare. Fick veta att det inte var något äpple utan att det var något som heter persika. Det var första gången jag fick smaka på en sådan. Tack skall han ha om jag inte sa det 1954.

____________

Arne Lindqvist skriver:

Hej Bosse

Det är riktigt att jag var både på Sanda och Stugorna. På Sanda var jag 1945 eller 46.
Då var jag 5-6 år gammal och vad jag minns var alla ungar  5-8 år gamla.
Att jag fick komma på kolloni för skolåldern kann bero på att min pappa då var gengasförgiftad och var på vilohem. Resan dit och hem gick med båten Mariefred. Jag minns tydligt hur jag sitter i aktersalongen med en stor Svensk flagga utanför - någon pekar ut kungshatt uppe på ett berg.
Vid framkomsten till ångbåtsbryggan lade jag märke till en räls som slutade där - förmodlingen fraktades tegel från tegelbruket på den.
Minna minnen från Sanda är inte många - en som jag då tyckte jättestor gran med grenar ned till marken där man kunde krypa in som i en koja. Det otrevligaste var badning i tvättstugan nere vid vattnet - hård skrubbning med borste + svidande tvål i ögonen. 
Vid resan hem är det starkaste minnet Våsterbrons lyktor tända som ett pärlband över himelen - på den tiden började stockholm där.

När jag läser dinna minnen från Sanda på "minnen från tullen" (bra och kul idé) undrar jag när verksamheten gick från småbarnskolloni till den du var på.

Hälsningar Arne

 

 

Under denna rubrik tänkte jag samla ihop minnen om vad vi pysslade med på fritiden. Gympa var det väl bara Rolf Björk och syster Ingvor som utövade.

Övriga viftade med armar och ben i skolan.

Rolf har lovat att bidra med tiden i Högalidspojkarna/flickorna.

Någon form av gympa förekom säkert i Högalid men jag har inget minne av det.

 

På Södra Latin däremot, hade vi en gymnastiklärare som hette Montan. Gubben var egentligen militär (kapten i något vapenslag) och det märktes.

Vi delades upp i grupper à 6-7 grabbar och lärde oss avlämning före varje pass,

precis som i lumpen senare.

Vi måste svara ”ja (nej), kapten” vid tilltal och fan vet om vi inte gjorde ställningssteg också.

Han var gammal fäktare med florett som specialare, han hade ett par på sitt rum med en knopp i änden för att inte skada någon.

Om någon gjort jäkelskap blev han ombedd att ”hämta svärdet”.

Därefter kommenderade gubben framåt, nedåt böj och utdelade ett rapp i häcken. Det sved som tusan o en röd rand påminde illdådaren att hålla sig på mattan i fortsättningen. Ibland frågade gubben om det gjorde ont.

Svarade man ja var saken utagerad.

En o annan ”tuffing” svarade nej, vilket renderade honom ett nytt rapp.

I stort sett var gubben bra, vi fick lira handboll, hoppa stav, så kallade fria aktiviteter, men tidvis också gympa i traditionell mening.

Han var förtjust i övningar på bom och kommenderade ”fatta” (tag i bommen).

Ofta med tillägget: När en Södra Latinare fattar, ska det bli märken i bommarna.

 

Jag gillade handboll och var mestadels målvakt, främst för att det var minst ansträngande. Jag stod i klasslaget och vid några tillfällen även i skollaget.

I stavhopp svingade vi oss över allt från 1.40 till 2 meter.

”Staven” var en gammal, tung träpåk som mätte 3 meter.

Vid en idrottsdag på Zinken landade jag så tokigt att jag bröt vänster handled.

Det var slutet på min stavhopparkarriär.

 

Jag vet inte om kulspel platsar under rubriken men det var en populär gren i min barndom. Den utövades oftast på våra gårdar. När man uppnått en hyfsad nivå var det Högalidsparken som gällde.

Långkrock var väl vanligast. När man krockat motståndarens kula vann man den. Det var tidsödande och man vann väldigt litet.

Pyramid kom väl härnäst i hierarkin. 10 kulor i en ”pyrra” krävde rätt stort avstånd annars blev det för lätt. Sprängdes hela pyrran vann man rubbet men å andra sidan rullade det in ganska många ”lulor” så det brukade gå ihop sig.

Om bara de översta kulorna rasade så vann man dem.

Det gick också bra att göra en ”snikpyrra” om fyra kulor.

De små pyramiderna kallade ”judepyrra”.

 

Streck gick ut på att den som kom närmast ett uppritat streck vann de övriga som låg framför strecket. De som hamnade bakom tillföll ”banken”. Jag tror att man hade en kula var att kasta men reglerna var diffusa och orsakade ofta ett visst rabalder.

 

Grop var samma som streck fast man grävde ett litet hål i stället och de kulor man lyckades pilla ner i gropen vann man.

När vi spelade med dank användes en blank järnkula som ofta var större än de övriga kulorna. De var dyrare i inköp och därmed värdefullare.

Fast man var tvungen att fråga först för en dank sänkte ju en pyrra utan bedövning. De flesta grabbar hade en kulpåse som vårdades ömt. Jag tror att många sydde dem i syslöjden i plugget.

 

Tjejerna hoppade hage eller hoppade rep när vi grabbar lirade kula, de var sällan med i kulspelet, varför har jag inte en aning om. Hagarna ser likadana ut i dag med tio numrerade rutor i rad där 4 o 5 och 7 o 8 låg bredvid varandra och sista ”rutan” var en cirkel.

Det fanns också en kvadratisk variant med nio rutor.

De hade en sten som skulle skjutsas ut i rutorna och plockas upp på återvägen från cirkeln, där man vände. De hoppade på ett ben så det gällde att hålla balansen. När man passerade en hage kunde det hända att man petade till en brud i röven så hon stod på öronen men sedan var det bäst att kuta.

 

Ränna lirade vi på trottoaren utanför porten.

Det finns ännu rännor i trottoaren som leder ut vatten från stuprören till rännstenen. Vi kastade en tennisboll som skulle studsa tillbaka från kanten och fångas i en lyra. Avståndet brukade vara 6-7 trottoarstenar.

Den som tog flest lyror vann.

 

Våra första hockeymatcher utspelades vid Pålsundskanalen. Vi skottade själva en bana på isen och använde då lock till fisklådor som vi fick av handlare Ekheden i 21:an. Med annat spillvirke från samma källa byggde vi mål.

Målvakten hade skydd gjorda av jutesäckar. Hjälmar, specialhandskar o tandskydd fanns inte på kartan.

Vi höll oftast till vid/underVarvsbron.

De första grillorna var av typen som skruvades fast i pjäxorna med en nyckel.

Några lyckliga grabbar fick riktiga ”rör” i julklapp.

På kanalen höll vi till ganska länge men det fanns möjlighet att lira på Zinken, men bara vissa tider. På Zinken kunde man se bandy också, vilket hände då o då ihop med brorsan, Reimers var vårt gäng.

Fast mest blev det ”fri åkning” vilket innebar att vi jagade brudar per skridsko.

 

Övningarna på kanalen skördade några offer vill jag minnas, fast inte ur vårt gäng. Isarna bar ju inte alltid, så det var i princip livsfarligt vid töväder o innan isen lagt sig. Ibland förirrade vi oss till Trekanten, insjön i Gröndal, där det blev is först men där också isen smälte snabbast.

Här hölls traditionsenligt tävlingen ”årets första bad”, fy satan vad kallt det var. Man var uppe innan man kommit i.

 

Fotbollen var mest poppis. De första trevande stegen togs nog i Högalidsparken men det var knepigt att få till planer o mål där, mest beroende på ”parktanterna” som övervakade ordningen o inte tillät bollspel bland småglin i klätterställningar, rutschbanor o gungor. Pingis kunde vi dock lira. En kul variant var rundpingis. Vi kutade runt bordet o den som missade blev utslagen, till slut var det bara två kvar som lirade om vinsten.

Efter parken var det nog ”kaninburen” som gällde. Det var en grusplan inhägnad med Gunnebo stängsel i hörnan av Bergsundsgatan och Högalidsgatan.

Dammigt o jävligt var det men det var bara att traska över till Långis eller Reimers o ta sig ett dopp – inga problem.

Fast fotboll kunde vi lira var som helst där det fanns gräs eller grus.

I Tantolunden finns än i dag en stor grusplan där vi lirade ibland. Stadens tjänare förlade en ”festival för bögar o flator” där i några år. HBT-gänget fått en annan plats numera.

Här i Tanto fanns även en hoppbacke för skidhoppning, numera är den riven.

Jag gjorde ett försök i den, flaxade som en kråka några meter och slog i marken

så att det sjöng i snöhögarna, sedan var det sluthoppat för min del.

 

En ofta frekventerad plats för fotboll var ”fångarnas plan”.

Den låg, som namnet anger, bredvid fängelset fast utanför murarna. Medan övriga planer var litet mindre så var denna ”full-size” varför vi ofta lirade långsida mot långsida när vi var mindre.

Ibland hände det att vi fick lira mot ett lag av interner som hade en viss frigång.

Det stod några sömniga plitar nedanför centralvakten och låtsades vakta killarna. Flera av dem kände vi då de bodde vid Hornstull eller i alla fall på Söder.

 

En klassisk match var den då Salle kom smygande i halvtid. Salle var en småtjuv som bodde i Tanto. Han var helt harmlös i nyktert tillstånd o hade faktiskt ett hjärta av guld. Men på fyllan gjorde han en massa dumheter som renderade honom ”en volta” då o då.

Han hade varit på permis från kåken men kom tillbaka några timmar för sent och riskerade ”durken” (isoleringen).

Runt om vakten fanns en stor trädgård där vi ”pallade” ibland. Vi distraherade plitarna genom att fejka fruktstöld under äppelträden o bland jordgubbarna.

Plitarna hasade sig motvilligt iväg för att avvisa oss och då plankade Salle in på kåken. Han var nog den ende som gjorde sig besvär med att ta sig in på fängelset, alla andra försökte ta sig därifrån.

 

Iskanor förekom både i Tanto o Högalidsparken och hade som huvudsyfte att tafsa på brudarna. Vi åkte på brädbitar, gamla mattor, wellpapp, ja allt som gled hyfsat. Kanan i Högis var bäst därför att den var brantast o längst med en lång svepande kurva ner mot Borgargatan som slutkläm.

Men även vid Lorensbergsgatan hade vi kanor som slutade vid Söder Mälarstrand som vid den tiden hade rätt gles trafik.

Ibland fixade vi till kanor i Långholmsparken och Tanto också men Högalid var mest centralt.

Brännboll vill jag minnas att vi spelade på 21:ans gård till en början. Vi slog inte så hårt så den räckte till för det mesta. Men när vi började slå iväg bollen till gårdarna som tillhörde nr 48 och 50 på Högalidsgatan, tvingades vi byta arena. En gång stod jag för nära utslagsplatsen och fick lyrträet i skallen med påföljd att ögonbrynet sprack. Det blev ”iltransport” med 3:ans spårvagn till Ringvägen och närbelägna Samaritens barnsjukhus mitt emot Zinken.

Doktorn sydde sex stygn, satte på gasbinda o ett plåster – klart!

Grabbarna lirade fortfarande brännboll när jag kom tillbaka, ordet sjukhuskö var inte uppfunnet.

När jag skriver detta tänker jag givetvis på vilken skillnad det är mot nutid.

Bara vår fantasi kunde sätta stopp för vad vi kunde hitta på. Och det mesta var gratis utom då skridskor, skidor och en fotboll exempelvis.

Nuförtiden är allting så jädra tillrättalagt och kostar oftast massor av pengar.

Om barnen ska bada i dag, måste föräldrarna åka till en utom/inomhuspool eller ett äventyrsbad, ibland kanske till en badplats.

 

Våra första stapplande simtag, om man kan säga så, tog många av oss i ”plaskdammen” i Högalidsparken. Det var en stor, grund pöl med gröna bänkar vid sidan där morsorna kunde sitta o sticka och sladdra med grannkäringar medan ättlingarna stänkte vatten på allt o alla.

I en mycket strategiskt placerad kiosk bredvid parken kunde vi tjacka godis om vi inte blött ner för många sura tanter. Bredvid ”tjorren” låg en telefonkiosk minns jag och en ”pissmoj” med svängdörr, men ungarna pissade oftast i plaskdammen tror jag. Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd.

 

Ungarna vid Tullen samlades sommartid vid Lindvalls plan vid 9-blecket där den så kallade Parkleken fixat en buss som gick till Flatenbadet i Skarpnäck.

Det första vi lärde oss var att simma, annars blev det bara skvalp i strandkanten under uppsikt av en ledare.

Alla hade med sig baddräkt, handduk och en mugg som var avsedd för mjölk till vilket serverades ”släta bullar”.

Vi stod uppradade i fållor som kor o skramlade med muggarna.

Möjlighet att lira boll fanns också så klart. Vi åkte hem vid två/tretiden, alltid via Tantogatan som hade två stora gupp så ungarna for som vantar i luften.

 

Nästa anhalt var ”dambadet” på Långholmen, en liten vik omgiven av klippor och små gräsplättar på den norra sidan. Där fanns det bommar som hindrade ungarna att vada ut för långt, det var faktiskt sandstrand också.

Där höll morsor med småglin till. I närheten låg ”flottarna” där varvet lagrade allehanda flytetyg som inte användes.

Flottarna var nästa steg i badhierarkin, det var sommarens motsvarighet till vinterns ”jumpa på isflak”. Med dagens ögon var stället livsfarligt med stockar o flottar fulla med spik, kedjor och trasiga vajrar, men kul var det.

Jumpade gjorde vi utanför varvet i kanalen eller på Årstavikens isar. En vinter jumpade några grabbar i rännan på Riddarfjärden. En båt passerade, varvid grabbarnas flak blev liggande bland issörja o småflak som inte gick att jumpa på. Brandkåren tillkallades, killarna blev räddade o hamnade i Expressen med foto, de blev veckans hjältar i Hornstull.

Nakenbadet låg i mitten på ön, nedanför Fasta Paviljongen, fast utanför murarna förstås. Det var stenigt o bökigt men hade en kulvert att dyka ifrån.

Det låg liksom i en gryta och hade sol hela dagen.

Jag vet inte hur det hade kommit sig men här badade bara killar/gubbar nakna. Många hojade hit efter jobbet o vaskade sig sommartid.

Västerbrons betongfundament där brospannen var fästa var livligt frekventerat när vi blev äldre. Bra plats att dyka ifrån och det var bråddjupt.

Det gick att ta sig över till Kungsholmen inuti spannen som innehöll rör och ledningar. Servicepersonalen glömde ibland att låsa luckorna.

 

Stränderna/klipporna vid Årstaviken använde vi som badplats senare i livet, ofta kombinerat med några friska starköl eller en 75:a Renat. Många intog lunchmackorna där i stället för på fiket. Men en del överraskningar fick vi.

Nästan varje vår eller sommar ”flöt det upp” gubbar i dubbel bemärkelse.

 

Jag minns speciellt ”Jätten”, en kille på 1,55 som körde slagg. Det var ett skitigt jobb och han brukade tvätta sig i sjön efter jobbet.

När vi tog ett dopp fick en av oss syn på något mystiskt under bryggan. Det visade sig vara Jätten som stod rätt upp o ned i vattnet med bara flinten ovanför ytan. Han var ju död så klart men vi drog upp honom på berget och ringde snuten. Konstaplarna kom, morsade och frågade varför vi ringt.

Hela gänget (inklusive Jätten)låg utsträckta i solen på berget.

”Vi har problem med Jätten för han har slutat röka”.

?

Det tog någon minut innan sheriffen fattade den bisarra humorn, men då var de tvungna att garva och såg till att Jätten fick skjuts till bårhuset.

 

Vintertid var det Liljeholmsbadet som gällde, den flytande pråmen i Årstaviken mitt emot Gröndal. Många av oss hade inte varmvatten eller dusch hemma.

Nästan varje lördag träffades ett blandat gäng på fiket för vidare befordran badet. Oftast var vi iförda ett par pilsner, en liten virre eller annat drickbart.

Vi borstade varandra på ryggen, tog en bastu och ljög i godan ro.

Övriga dagar i veckan fick man ”kattvaska sig” som farsan sade, det vill säga använda det lilla handfatet på muggen hemma.

Någon gång förirrade vi oss till Medis, som Forsgrenska badet kallades.

För min del hände det sedan jag börjat på Södra Latin som låg nästgårds.

Sammanfattningsvis kan jag säga att hygienen var god trots knackiga förutsättningar att bada o duscha i bostaden.

 

Femkort, poker och kasino får väl räknas in i sportkategorin.

Dessa spel utövades hemma hos någon av oss som hade gott om plats.

Vi var ofta hos Beckman, Raye Bergström o Rune Gustis.

Vi spelade om mycket blygsamma belopp sett med dagens mått. 5 eller 10 öres femkortspoker med knektöppning och följa färg var vanligast.

Krypkasino förekom ibland, på senare år stopp då alla satsade en hundring. Den som fick 12 kort kvar åkte ut, resten lirade vidare tills en slutlig vinnare tog hem hela potten, vars storlek givetvis berodde på antalet spelare.

Tjugoett höll jag på att glömma, det var ett riktigt hasardspel med många tjuv- och rackarknep. Min favorit var att ”mörka” o köpa ett eller två kort, sedan var det upp till banken att ”straffa”. Pappa Viktor var en god läromästare i denna eminenta sportgren, mammas protester till trots.

 

Under 50 och 60 talen fanns det en snubbe som hette Olle Nygren, Varg Olle kallad, som var svensk mästare i speedway. Han blev en ikon för ungdomar som skaffade gamla hojar, strippade dem från alla onödiga tillbehör och satte på nya styren och så vidare. Men då vi inte kunde hålla speeden upp i kurvorna blev det för det mesta en typ av motorcross i parkerna.

Käringarna skrek som stuckna grisar när vi for fram mellan bergknallar och lekande ungar, och undra på det!

 

Minigolf ägnade vi oss åt på en bana under Västerbron strax ovanför Sprallen,

Den drevs i regi av Reimers fotbollsklubb tror jag eller någon Högalidsklubb.

Högalids allt i allo och gårdskarl skötte fotarbetet.

Banan blomstrade några år under tivolitiden men försvann sedan.

 

Här tänker jag nämna något som inte är en sportgren, men näst intill i alla fall.

Det är inget man minns med stolthet men var dock ganska oskyldigt, vi visste inte bättre på den tiden.

I Långholmsparken fanns det på somrarna ambulerande glassförsäljare med en låda (kylbox) på magen. Två stycken, Rödtotten och Pelle, återkom varje sommar och båda var bögar. Vi insåg nog redan då att det inte var en tillfällighet.

Kombinationen glass, park, småpojkar var ju uppenbar.

I grund o botten var dessa två ganska harmlösa typer och vi anmälde aldrig dem till polisen och de aldrig oss, vi levde i en namnlös symbios.

Någon i gänget distraherade glassgubben med löften om himmelska fröjder (som aldrig blev av) resten försåg sig med glassar ur lådan och ibland också med 5 eller 10 spänn till röka. Det märkliga var att de gick på samma mina varje år.

När vi mötte dem på gatan morsade vi på varandra som kompisar, no hard feelings. Det fanns andra exemplar också men de hade inget att erbjuda i gengäld så de avspisades ganska bryskt, dock aldrig handgripligen vad jag minns.

 

Sånt var livet vid Tullen, jag har bergis glömt en massa men Högalidsgänget får hjälpa mig att fylla i eventuella luckor.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att vi hade ganska mycket att stå i och definitivt inte var sysslolösa under fritiden. Dessutom hade alla sitt skolarbete att tänka på precis som dagens ungdom, yrkesskola för en del, den var bra men sossarna skrotade den i sann socialistisk anda.

Alla fick ett jobb efter skolan, tror jag.

Vi hade också tid att odla specialintressen, musik för min del.

Jag har en känsla av att dagens ungdom har en torftigare och mer detaljstyrd fritid men jag kan ha fel, det kanske bara är nostalgi.

 

Uttran i mars 2010.

I Högalid fanns det 2 pantbanker som man kunde gå till när avlöningen var slut. Pantbanken eller stampen som det kallades var en inrättning där man i princip lånade pengar av sig själv mot en viss ränta. Jag tror att den belånade värdesaken fick sitta en månad, hade man då inte råd att lösa ut den så kunde man sätta om, då fick man mot straffränta  en månad till. Ville man inte lösa ut värdeföremålet, kunde man sälja pantkvittot. En del av det guld som idag finns i vår familjs ägo kommer från inköpta pantkvitton.
Sveriges första RI FI FI kupp utfördes mot pantbanken Långholmsgatan 25. Hörnhuset skulle rivas så de flesta lägenheterna var utrymda. Inbrottstjuvarna som enligt ryktet var från Hornstull hade från lägenheten som låg ovanför pantbanken tagit hål i golvet, och på en stege klättrat ner till pantbanken. Inbrottet klarades aldrig upp.

 SVANBERGS pantbank låg på Långholmsgatan 3 1 tr. Pantbanken hade 2 anställda. Jag minns dem som om det vore igår, den ene var lång och mörk, den andre var kort och rödlätt. De hade korta svarta rockar. Alltid när man kom dit så stod den långe bakom den korte. Jag stampade ibland på min Certinaklocka, jag fick 25 bagis och den kostade 30 att lösa ut.
På Heleneborgsgatan bodde en känd och duktig dragspelare som hade det lite si och så med sina finanser. Han var stamkund med sitt dragspel hos Svanberg så det gick lite slentrian i belåningarna. En dag när han fått en helgspelning och dragspelet var belånat gick han upp till Svanbergs och bad att få låna dragspelet över helgen, det gick bra om han löste eller lämnade tillbaka dragspelet efter helgen. Tiden gick å dragspelet åkte ut och in. Utan bedräglig baktanke när dragspelaren behövde både pengar och dragspel, så lade han ett par tegelstenar i dragspelslådan och belånade ånyo och löste sedermera ut lådan. Sanningshalten i denna historia kan diskuteras, men en sak är säker, världen är bra liten, nu bor jag granne med Svanbergs sondotter Caroline !

Gösta Eliasson

Den stora smällen

Blev namnet på denna fruktansvärda explosion som fick varenda människa på Reimersholme att vakna natten mellan den 26-27 februari 1946.

Explosionen hördes och märktes i hela Högalid och tryckvågen som blåste ut vartenda fönster på Reimersholme krossade även de stora skyltfönstren på biografen Flamman vid Hornsplan.

Vad händer ? är det bombanfall ? är det krig ? ja frågorna är många denna natt.
Chocken är förödande. Ingen sover mer den här natten. Explosionen kom från spritfabriken på Reimersholm och orsakades av : Det fanns en byggnad på fabrikens område där man tillverkade kroton för denatuering av sprit. Med röken från denna kroton tillverkning följde det alltid med en del ångor och gaser. Detta var vid normal väderlek inga problem. Men den här natten smällde det emellertid till och det  blev mycket kallt  i Stockholm. Kontrasten mellan det varma gasbemängda ångmolnet och den kalla luften utanför gjorde att det bildades ett slags tak som hindrade röken från att sprida sig. Dessutom var det vindstilla. Röken som nu inte kunde stiga uppåt trycktes istället ner till marknivå där det spred ut sig. Det växte och växte och så småningom trängde en del av gaserna in i den smidesverkstad som fanns på fabriksområdet. Där hade man tidigare på dagen arbetat vid ässjan och där fanns fortfarande kol som låg och glödde. Mer behövdes inte för att gasen skulle explodera. Explosionen fortplantade sig och smidesverkstaden flög i luften och flera av byggnaderna raserades.

Som ett under skadades inga människor.

Källa:  Reimersholme en ö i förvandling – utgiven av HSB år 1980.

 

Min klasskamrat i första klass: Karl Gustaf Törnell berättar.

Vår fröken i första klass hette Eriksson, hon bodde på Reimers och blev i högsta grad berörd av denna olycka. Som så många andra blev hon tvungen att stanna hemma och sanera och framförallt plocka ut små glasbitar som fastnat i möblernas mjukdelar. Således gav hon hela klassen ledigt denna dag. Glädjen för denna påkomna ledighet var stor kan man tänka, men detta berörde dock inte mig, jag hade långt tidigare fått ledigt för att växa till.

 

Gösta Eliasson

Bammarboda  in medio Februari 64 år efter den stora smällen.