X-gänget - ’Ruskig liga’ i ruckel!



Hur det började
Året är 1957. Många ungdomar från de stora ungdomskullarna från slutet av 30-talet och de första åren av 40-talet har gått ut folkskolan i Högalid.    En del pluggar vidare  på yrkesskolor och läroverk av olika slag. En del har lyckats fått ett jobb efter plugget och andra söker med ljus och lykta  efter ett kneg.

Vi var ett gäng ungdomar från Högalidsparken som nyligen skaffat oss mopeder och träffades på kvällarna och snackade om moppar, tjejer och det mesta som hörde ungdomen till i vår ålder. Tätt som oftast drog vi en repa med mopparna runt kvarteren i Högalid, Tanto, Ligna, Långholmen och Reimers.

Nere vid Bergsundsstrand och Lindvallsplan brukade vi träffa likasinnade ungdomar. Från Heleneborgsområdet dök det också upp ett litet gäng. En hel del tjejer bidrog till att stämning var oftast på topp när vi träffades.

Mopederna på modet var av märket Puch, Victoria (Vicky), Monark, Crescent och Kreidler. Flera försedda med Sachs-motorer. Det som gjorde dem populära var att de var så lätta att trimma. Ofta räckte det med att slipa bort en strypplugg i cylindern för att man skulle nå en hastighet av 50-55 km/h.

Oftast var vi 10-15 moppar som drog runt och det lät som en bisvärm när vi kom körande till mångas missnöje. Jag minns särskilt en episod från en vacker sommarmorgon på Skeppsbron. Vi hade varit runt på Djurgården, Gärdet och Östermalm och var på väg hem till Södermalm. Nu var det slafen som gällde för vi var ordentligt trötta. Inte en bil så långt ögat kunde se på Skeppsbron. När vi hade passerat Slottet och närmade oss Slussen får vi syn på en byling, utrustad med sabel, batong och pistol, som kom knallande mot oss.

Han klev med bestämda steg ut i gatan för att stoppa oss. Det var precis som i barnvisan: ”Polisen som mitt i gatan står”. Ibland snackas det ju om vissa snutars IQ och den här polismannens måste legat runt 55. Hur skulle han kunna stoppa 16 mopeder som stormar fram i 50 knyck? Alltnog, han stod bredbent med högerhanden rest som en fotbollsdomare som visar rött kort. Vi tittade alla på varandra och garvade. Som på ett givet kommando delade vi upp oss i två grupper och susade förbi den stackars pliten. Jag vände mig om och kollade om han skulle gör något. Döm om min förvåning när han står med ryggen mot oss men med huvudet vridet i 180 grader spanande efter oss. Kar’n måste ha varit akrobat. Bye Bye, mr. Policeman. Jag gissar att han var mycket missnöjd.

Ungdomsrevolutionen
Med så många killar med samma intresse uppstår ju snabbt någon form av samhörighet. Flera av oss hade sett Marlon Brandos genombrottsfilm Vild ungdom (The Wild One)från 1953.

För många ungdomar gav det en bild av ungdomsgäng som aldrig existerat förut. Klädseln och uppträdandet och det släpiga snacket blev till en inspiration och förebild för den unga generationen. Personligen tror jag den här filmen var början till den ungdomsrevolution som uppstod i mitten av 50-talet och som världen aldrig tidigare skådat. I kombination med genombrottet för rock & rollmusiken och idoler som Marlon Brando och James Dean m fl, skapade man en ungdomsstil som gick hem hos ungdomar och som fick föräldrarna att två sina händer. När sedan  de amerikanska raggarbilarna dök upp var lyckan fullständig för många.

Marlon Brandos klädsel i filmen gjorde att svarta skinnjackor var det vanligaste plagget för oss som körde moped. Något ljushuvud kom på att en populär men ganska löjlig  keps kunde stukas om så att den liknade Marlons skärmmössa från filmen. Sagt och gjort.  Kepsen blev faktiskt ganska ball efter behandling.  Nästa förslag från någon var att vi skulle märka våra skinnjackor på något sätt så att vi tillhörde samma gäng när vi var ute och åkte. Vi var alla överens om att ett stort märke på ryggen kunde vara en kul grej. Ingen av oss var särskilt haj på teckning och vi kom fram till att en enkel symbol nog var bäst. Förslag som: stjärna, utropstecken, kryss eller ”Jolly Roger” var några symboler som diskuterades.  Förslaget om piratflaggan gillades skarpt av en del men förkastades då ingen var särskilt duktig på att rita en dödskalle och korslagda benknotor. Dessutom tyckte tjejerna att förslaget inte var någon höjdare precis och till och med enbart löjligt. Till slut enades vi om att ett stort X på ryggen var bästa förslaget. X-gänget var fött!

Tjejerna i gänget var inte särskilt intresserade av mopeder. Bildjournalen och filmidoler var mer intressant. Begreppet popstjärnor hade ingen kommit på ännu. Ett gemensamt gryende intresse bland oss alla var dock den nya musikstilen kallad Rock N’ Roll.

Min första kontakt med denna musikform som har följt mig genom livet kom till på ett ganska lustigt sätt. Våren 1956 deltog jag i konfirmationsundervisningen i Högalids församlingshem. Det var ju mer eller mindre obligatoriskt om man ville ha en ny svid för att imponera på tjejer och visa att man blivit vuxen och slutat folkskolan. Med andra ord: det låg mycket i potten!
Vid en av de sista lektionerna strax för konfirmationen, var prällen (Johan Movinger) försenad. Efter att ha väntat en halvtimme var det någon som upptäckte att en av tjejerna hade med sig en vevgrammofon. Någon frågade henne om hon hade några skivor med sig som vi kunde spela medans vi väntade. Hon svarade att hon hade bara en skiva som hon precis hade köpt. Vi misstänkte att det var en skiva om en valp i ett fönster eller om den lilla anden som till himlen for.

Döm om vår förvåning när hon förklarade att det var ledmotivet till filmen Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle). Jag hade aldrig hört talas om rullen och visste inte heller vilket låt som spelades i filmen. Det var ju inte så vanligt att Sveriges radio spelade populärmusik på den tiden.

Hon vevade upp grammofonen och lade på plattan på tallriken. Bill Haley & His Comets stampade in (We’re Gonna) Rock Around the Clock. Det verkade som om jag var den ende som inte hört låten förut.


20-talet tjejer och lika många killar vevade igång med en uppvisning i bugg och det blev fullt ös. Wow! Vilken musik!
Det var bland det häftigaste jag hört och sedan dess har jag varit en rock n’ roll freak. Plötsligt, mitt i låten, slås dörrarna upp och in kommer den försenade prästen, med håret i oordning och med ögon som visade tecken på ett begynnande vansinne. Stroken var nära. Han skrek: Vem spelar djävulens musik i herrens hus? Ut allihop, försvinn och kom tillbaka nästa vecka! Jag kom hem lite tidigare den kvällen.

 

Maltfabriken

Under sommaren började vi snacka om att vi borde ha något ställe att hålla till på när vädret började bli sämre och det började mörkna om kvällarna. Några började snacka om att det fanns en gammal maltfabrik som låg längst ut på Reimersholme. Fabriken hade inte använts på många år och var helt igenbommad. En hade varit och rekat där (jag minns inte vem) och trodde att man skulle kunna bryta upp ett igenbommat fönster och på så sätt kanske kunna öppna en dörr.

Vi drog iväg till Malten och kollade runt. Det visade sig att någon annan kommit på samma idé. Ett fönster var uppbrutet och vi kunde lätt öppna en dörr. Vi var noga att stänga efter oss så att ingen upptäckte att vi tagit oss in i lokalerna. Det var rätt skrämmande att gå på upptäcktsfärd i lokalerna. De flesta maskinerna var borttagna men man hade lämnat en hel del maskinstativ som innehöll cylindrar med stora och vassa stålpinnar. Mycket av produktionen måste ha fraktats genom de olika våningarna eftersom det fanns stora hål i bjälklagen och inga skyddsräcken fanns uppsatta.

Det var helt klart livsfarligt att förflytta sig i lokalerna utan ficklampa. Eftersom det inte fanns någon fungerande elektricitet och alla fönster var förbommade med grova fönsterluckor var det alltid kolsvart i lokalerna.  Trots detta tog vi oss runt i lokalerna och högst upp i huset hittade vi ett litet förrådsrum på c:a 5 x 5 m och med ett snett tak med synliga takstolar. Vid en vägg var takhöjden så hög att vi kunde placera en sängbotten mellan ett par takstolar. Vid den motstående väggen var takhöjden c:a 1m.

Lokalen var precis vad vi var ute efter. De närmaste kvällarna började vi rensa lokalen på diverse bråte och rengjorde så gott vi kunde. Vi lyckades komma över några strumplampor, en varmvindskamin, ett primuskök, ett bord och några sängar. Vidare skaffade vi en del färgburkar, penslar och rollar.

Vi målade väggarna vita och på den enda tegelväggen målade vi ett gigantiskt X. Nu var vi hemma. Någon lyckades fixa en vevgrammofon och lyckan var fullständig när Gene Vincent & His Blue Caps kunde dra igång Be-Bop-A-Lula och Bluejean Bop. Så många ’stenkakor’ hade vi inte att lyssna till 
och de vi spelade mest var Tommy Steele, Don Lang, Johnnie Ray & Guy Mitchell. Vi hade säkert en del andra obskyra artister som jag dock har glömt namnet på.

Vi tog för vana att alltid vara några stycken personer när vi gick till och från lokalen. Detta för att ingen skulle råka illa ut i den mörka trappan som hade många fällor. Vi ett tillfälle gick jag först nerför trapporna och hade lite för bråttom. Killen med ficklampan gick en halv trappa efter mig och jag gick praktiskt taget i mörkret. Innan jag visste ordet av hade jag trampat fel och och föll handlöst framåt. Jag slog i ett galler som hejdade fallet och jag lyckades klamramig fast i ett vinkeljärn som utgjorde en ram till en öppning i gallret. Grabbarna bakom mig fattade snabbt situationen drog snabbt upp mig från hålet där jag fallit.

Dagen efter när vi var på väg upp ville jag utforska det hål jag fallit i. Det här var mitt på dagen så ett visst ljus sipprade in i lokalen och det var lätt att se var jag fallit. Jag fick en chock. Om jag inte fått tag i den vinkeljärnsram som jag höll mig fast i hade jag fallit ett par meter rakt ner på en cylindrisk vals som var full av 2 dm långa spetsiga stålpinnar. Valsen hade förmodlingen tjänstgjort som en slags karda för maltprodukter för vidare transport till något maskineri. Hade jag överlevt hade jag förmodligen blivit invalid för resten av livet. Snacka om änglavakt!

Hösten flöt fram utan allvarligare incidenter och vi hade hur trevligt som helst med många fester, mycket musik och annat trevligt.

En sen kväll strax före jul när vi hade brassat lite käk och sitter och käkar varm korv, knackade det på dörren till lokalen. Alla frös mer eller mindre till is. Att släcka ner belysningen var inte att tänka på eftersom man såg genom dörrspringorna att det lyste i rummet. Jaha, det var alltså dags för ett besök från polisen. Det var vad som flög genom de flestas hjärnor. Vad skulle vi få för straff?   Det vara bara att ta tjuren vid hornen och öppna dörren. Med förvåning såg vi två män stå utanför och inte klädda i uniform. Hade de skickat civila poliser på oss?

Till vår lättnad så visade det sig att det var två herrar, Brandt och Videmyr, från barnavårdsnämndens nattpatrull. De var mycket trevliga och visade stor förståelse för vår situation. Man tyckte dock att Malten var ett för farligt ställe för oss ungdomar att vistas på. Speciellt om brand skulle utbryta. Då kunde vi bli fångade i en fälla. De båda ville att vi skulle träffas igen på en trevligare plats nästa gång. Vi beslöt att träffa dem på Tantogården vid Ringvägen den 7 januari.

Slutet för Maltfabriken
Hela gänget mötte upp på Tantogården vid utsatt datum. Vi hade ett trivsamt och konstruktivt möte med herrar Brandt och Videmyr. De båda lovade att använda barnavårdsnämndens resurser för att hitta en lämplig lokal till oss. En temporär lokal utlovades som första alternativ. Sedan skulle man söka vidare efter en permanent lösning på vår situation. Mötet varade några timmar och vi skildes åt i bästa samförstånd.

Morgonen därpå lyssnade jag på nyheterna och fick höra att en stor brand brutit ut på Reimers föregående kväll. Det lät som om det hade brunnit i en lagerlokal av något slag och jag trodde att det brunnit hos Vin & Spritcentralen. Döm om min förvåning när jag läste löpsedlarna på kvällen hem från jobbet. Så här såg det ut på Aftonbladets löp den 8 januari 1958:

 

Fabriksbrand i natt Reimersholme

Lågorna slog snart ut genom taket och syntes över stora delar av Stockholm.

 

Det s.k. malthuset längst ute på Reimersholme förstördes av en brand natten till onsdagen. Det fyra våningar höga tegelhuset, som innehöll lagerlokaler för flera firmor, var övertänt när brandkåren anlände strax före midnatt. Vid 1-tiden var elden under kontroll och den intilliggande bebyggelsen - träkåkar och höghus - utom fara.

Svårsläckt brand i Reimersholmes malthus

Malthuset på Reimersholme var i morse klätt i ett impone­rande ispansar efter explosionsbranden i natt. Brandmän från fem stationer var i arbete med elden som avslutade ett av brandkårens arbetsammaste dygn på länge.

Ännu vid 7-tiden i morse höll brandkåren på med efter­släckningen i det gamla malthuset på Reimersholme, som här­jades vid en explosionsartad brand i natt. Brandmännen från fem stationer fick ett fruktansvärt arbete i den hårda vinden och kölden. Vattnet sprutade från spruckna slangledningar och brandmännens uniformer förvandlades snabbt till Is. Hur elden uppstått, vet man inte. Huset stod tomt. Det brukar vara tillhåll för lösdrivare och skinnknuttegäng, enligt polisen i Maria.

Eftersläckningen efter branden i det s k malthuset på Reimersholme, som eldhärjades natten till onsdagen, kunde avslutas kl 18 på onsda­gen. Man har ännu ingen upp­fattning om vad som orsakat bran­den eller om värdet av det brunna. Förutom tillfälliga logerare har byggnaden sedan ganska länge varit tillhåll för "knuttar och spättor", och se­nast på måndagskvällen uppe­höll sig ett flertal ungdomar i byggnaden. Malthuset ägs av Sundsvallsbanken och Enskilda banken.

Spättor och knuttar skall höras om brand
Utredningen av branden i det gamla mälteriet på Reimersholme natten till onsdagen kommer att bli tidsödande.

Vi skall höra ett 20-tal per­soner, bland dem skinnknuttar och spättor, som brukade hålla till i den gamla byggnaden, omtalar förste kriminalassistent Torsten Settergren i polisens brandkommission.

Vi skall också höra några män som brukade logera i byggnaden. Dess­förinnan är det omöjligt att uttala sig om hur elden uppstått.

Enskilda bankens jurist, jur kand Bengt Westerling, förklarade på tors­dagen att byggnaden var försäkrad, till fulla värdet. Han ansåg det tro­ligt att byggnaden kommer att rivas, Byggnaden ägs av Sundsvallbanken och Enskilda banken.

 

Livet efter branden
Katastrof!! Alla våra pinaler hade gått upp i rök. Som tur var hade ingen människa skadats. Just detta scenario hade Brandt & Videmyr diskuterat med oss första gången vi sågs. Vårt rum låg högst upp i byggnaden och det fanns bara en utgång till trappan. Alla fönster var igenspikade och vi hade inte haft en chans att klara oss om vi hade varit i lokalen när branden bröt ut. Vilken röta att vi var på möte samtidigt som branden bröt ut. Eller var det därför som detta skedde?  Många utanför vår krets visste om att vi skulle till Tantogården.

Samtliga som hade varit på mötet blev kallade till polisen för förhör. Vi blev ganska hårt ansatta av förhörsledaren om vad som kunde ligga bakom branden. Hade vi varit där före mötet och i sådant fall tänt något ljus, ev rengjort varmluftskaminen, tänt primusköket eller rökt i största allmänhet? Svaret på alla frågor blev nej eftersom alla varit på respektive arbetsplats eller i plugget. De försökte snärja oss med massa frågor om kompisar utanför gänget var avundsjuka på oss, eller om vi var osams med några andra grupperingar i området. Man insåg till sist att vi var de enda som förlorat på branden så vi hörde inget mer från polisen.

Förutom att vi förlorat alla våra prylar var vi dessutom husvilla. Att sitta och hänga nere på Rixi var inget vidare alternativ. Dessutom så avskydde tjejerna i gänget det fiket.  Det var dessutom vinter så det fanns inte direkt en massa aktiviteter att pyssla med.

Våra vänner från Nattpatrullen låg dock inte på latsidan. Efter ett tag tog de kontakt med oss och presenterade ett förslag till temporär lösning. Man hade lyckats ordna en lokal på Högalidsgatan som vi kunde få disponera två kvällar i veckan. Huset, som lokalen fanns i, var ett gammalt kafé som hette ”Lasse i Parken” och normalt var öppet från april till oktober. I övrigt stängt på vintern. Där kunde vi husera fritt utan någon tillsyn från barnavårdsnämnden. Enda villkoret var att lokalen skulle vara i samma skick när vi lämnade den som när vi kom dit.

Vi accepterade entusiastiskt förslaget. Vi ordnade en massa spel, tidningar, kaffekokare och en grammofon. Vi spelade turneringar av olika slag, dansade, berättade historier och försökte visa oss på styva linan i största allmänhet.

Men i första hand spelade vi mycket musik och försökte lära oss att bugga precis som dansarna i filmen Rock Around the Clock, Bill Haleys första film om Rock n’ Roll och som blev oerhört poppis bland undom i Sverige i vår ålder.  Låtar som: See You Later, Alligator, Shake Rattle & Roll och Rip It Up var oerhört populära.

Andra artister som spelades mycket var Freddie Bell & The Bell Boys med Giddy Up a Ding Dong som den största hiten. Men artisten nr 1 var nu lastbilschauffören från Memphis, Tennessee: Elvis Presley. Hound Dog och Don’t Be Cruel snurrade mest på skivtallriken .

När Elvis sedan släppte Jailhouse Rock var lyckan fullständig. Det visade sig senare att det skulle bli fantastiskt med alla nya rockstjärnor som skulle slå igenom i Sverige under 1958, eller vad sägs om följande artister:  Jerry Lee Lewis, Little Richard, Bobby Darin, Paul Anka, Fats Domino, Everly Brothers, Ricky Nelson, Kalin Twins, Connie Francis m fl.

En kväll i mitten av mars knackar det på dörren till lokalen vi befinner oss i. Den här gången kände vi oss lite kaxigare eftersom vi inte hade gjort något olagligt. Liksom på Malten var det två för oss okända figurer som dök upp. Det visade sig vara Ture Gerdes med vidhängande fotograf från Aftonbladet. Än gång hade Harry ”Myran” Videmyr slagit ett slag för X-gänget. Han hade kontaktat Aftonbladet och övertygat tidningen att det fanns en möjlighet till ett ”scoop” genom att göra ett besök hos X-gänget i deras ”tillhåll” på Högalidsgatan.

Vi blev intervjuade och fotograferade efter alla konstens regler och den här artikeln publicerades den 29 mars:

”Ruskig liga” i ruckel, var hygglig ungdom med varmkorv och skivspelning på träffprogram

Det gick rykten om en ungdomsliga av värsta slag som hade sitt tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme. En vinterkväll trevade sig Nattpatrullens assistenter fram genom det gamla spökhuset med stora hål i golven. På översta våningen öppnade man en dörr och där satt det ”förfärliga” X-gänget och åt varm korv och spisade skivor. Idel trevliga ungdomar som gillade att sköta sig själva.

På bilden har Barbro Wirestam just besegrat Leif Lindbom i en ishockeymatch under gängets jubel.

Frihetsälskande X-gänget: Vi vill råda oss själva…

Han verkar tuff värre södergrabben som är X-gängets ledare där han står i skinnjacka med huvudet framkört och en cigarrett vårdslöst vippande i ena mungipan mot bakgrunden av ett mystiskt och hotfullt "X" målat på vitt fält.

Han är bas för ett av de tonårsgäng på Söder som i brist på lokaler och förståelse sticker sig undan var de kan för att vara ihop och känna samhörighet.

Härom kvällen träffade vi X­-gänget i en liten träkåk vid Höga­lidsgatan strax intill Västerbron. Arton ungdomar, flickor och pojkar på 15-17 år, höll till i en vindskupa. De ägnade sig åt att spisa plattor, tävla i sällskapsspel eller bara prata. Trivdes som man gör när det råder samhörighet.

Bara en pose
Den tuffe X-ledaren tog cigarretten ur mungipar. Den var otänd. Tuffheten var bara en skämtsam pose. 16-årige Lars Stödberg, yrkeskoleelev för att bli byggnadssnickare, röker inte. Han är axelbred och stark. Men det visar han bara som elitgrabb i en gymnastikklubb.

Lars hade tänkt gå på händerna för TV-Agneta i programmet Stora famnen i lördags och sämre kavaljer kunde hon fått. Men det fick räcka med att en av klubbkamraterna ställde upp. Eller rättare sagt ner. Och blev tvåa.

X-gänget har även en sekreterare, Monica Wirestam, medan Tommy Johansson, 17-årig svetsare hos Bröderna Hedlund, sköter finanserna. Medlemmarna satsar en krona i veckan.

Tommy har nu 105 kr i kassan. Man sparar till pinaler för egen klubblokal. Om man får tag på någon. Var finna den på Söder?


Förorternas ungdom har det bättre ställt. Där finns ungdoms­gårdar och även andra lokaler säger Lars.

 

För många äldre
Men ungdomsgårdarna har inte särskilt god klang i det här gänget.

 

Där finns för mycket äldre funktionärer som övervakar allt man gör, säger någon. Vi vill sköta oss själva utan uppsikt ...

Vindskupan får man disponera två kvällar i veckan genom bar­navårdsnämndens fritidsavdelning. Där kan X-gänget råda sig självt, men - det går inte upp mot vårt lilla krypin i maltfabriken…

Som ett spökhus
Det är en ganska spännande historia med X-gängets tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme.

I vintras rapporterades till barnavårdsnämndens nattpatrull att det försiggick något mystiskt i

Malthuset. Tydligen var det tillhåll för ungdomsligor av värsta sort. - Var försiktiga när ni undersöker!

Försiktig nödgades man vara. Den gamla övergivna fabriken var ett spökhus fullt med fällor. När nattpatrullen började leta sig in dess skrymslen en mörk kväll i december, märktes inga livstecken. Man snavade i gammalt bråte och var nära att störta genom förrädiska hål i golvet.

Där satt 20 ungdomar
Plötsligt hittade man en dörr och öppnade. Där i ett litet fönsterlöst rum på översta våningen var gänget samlat.

Nattpatrullens assistenter blinkade mot en fotogenlampas lyse och tittade sig omkring. Ett tjugotal ungdomar satt kring en vevgrammofon och åt korv, lagad på ett Primuskök i en kokvrå. Den ruffiga lokalen var pyntad med målningar, girlanger och. hopsnickrade möbler. Ytterkläderna hängde snyggt i ett hörn, alla hade tagit av sig skorna för att inte skräpa ner.

Nattpatrullens folk vet hur man skall ta ungdomar. Snart var det kontakt. Man kom överens om att träffas på en ungdomsgård för att prata om gänget och eventuellt skaffa en mindre brand- och hälso­farlig lokal,

Mötet kom till stånd kvällen den 7 januari. Man möttes i Tantogårdens lokaler på Ringvägen. X-gänget visade ett fint förenings­mässigt uppträdande. Man enades om fortsatt kontakt.

 

Allt strök med
Sent samma kväll bröt elden lös i det gamla malthuset. Hela övre delen brändes av, Brandmännen hade ett riskabelt jobb i den stränga kylan.

X-gängets krypin strök med och alla dess tillhörigheter. Värdet av grejorna de samlat där uppskattas till minst tusenlappen.

Kriminalpolisen har gjort en utred­ning om branden alltsedan dess men inte kommit till klarhet om brandorsaken. Man håller för troligt att någon varit vårdslös med eld.

X-gängets medlemmar har hörts och även andra personer som brukat hålla till sporadiskt i det gamla rucklet. Men X-ungdomarna hade alibi i form av träffen på Tantogården. De var dessutom de enda som förlorade på branden. Bankerna som äger malthuset fick ut för­säkring på skadorna på kåken.

 

I ljust minne
Kyffet i maltfabriken är bevarat i ljust minne hos X-gänget trots allt. - Vi kände oss fria där, skaffa­de grejor själva och snyggade upp…

Man drömmer om den idealiska lokalen. Där de kan vara helt ostörda och själva inte störa någon. Sen spelar det mindre roll hur den är beskaffad.

 

Rädda om eget
Det är spännande att själva ordna med inredning och skaffa de grejor som behövs och som man helst vill ha, Då är man ju också mera rädd om allting, säger de.

Inte alla ungdomar vill alltså sätta sig vid dukat bord i form av präktigt inredda ungdomsgårdar och betryggande uppsikt.

Vilket inte hindrar att X-gänget nu gillar kontakten med ungdomsvårdarna som en mörk vinterkväll hittade deras gömsle i det ruckliga spökhuset på Reimersholme.

 

X-gängets stöttepelare Tommy Johansson och Lars Stödberg lyssnar på rock-skivor tillsammans med Margareta Himberg och Yvonne Elkström.

 

TV-framträdande hos Karin Sohlman i programmet Vi Unga
Artikeln i Aftonbladet ledde till att vi blev ungdomsstjärnor i TV för en dag. Vi blev inbjudna till

ungdomsprogrammet Vi Unga, det enda ungdomsprogrammet som visades på TV vid den här tiden. Programmet, det första i sitt slag, försökte fånga upp hur ungdomar upplevde sin situation i samhället, intressen och hur man kunde roa sig på olika sätt.

Karin Sohlman Falck var regissör, programledare och TV-producent på SVT. Hon var programledare för SVT:s första ungdomsprogram Lördagsträffen som följdes av Källarklubben och Vi Unga.

Programmet hade alltid en kändis med som huvudnummer, i vårt fall var det Maj-Britt Wilkens, kanske mest känd för att hon varit gift med Sammy Davis Jr. Vid det här tillfället var hon inbjuden till programmet för att hon var stor stjärna i filmen De unga lejonen (The Young Lions) där bl a Marlon Brando och Dean Martin medverkade.

Vi var ungefär 10 stycken från X-gänget som medverkade i programmet om jag minns rätt. Vår bas, som då var Lasse Stödberg, fick det flesta frågorna. Lasse var också elitgymnast i föreningen Kransen och var lite av en kändis. Han skulle senare resa jorden runt med gymnastikakrobaterna Veteranerna som var en mycket framgångsrik och humoristisk grupp.

Själv fick jag en fråga av Karin, eftersom jag var kassör i gänget. På hennes fråga om vår ekonomi talade jag om att medlemmarna betalade 1 krona i veckan och att kassan hade en behållning av 105 kronor. (Det töntiga svaret är väl orsaken till att jag kommer ihåg det ordagrant.)

Efter programmet skulle naturligtvis alla ha Maj-Britts autograf. Maj-Britt saknade dock en penna  att skriva med och den enda som hade en reservoarpenna var jag. Sprillans ny dessutom. Naturligtvis erbjöd jag mig att låna ut den till henne. Jag väntade tålmodigt på att få tillbaka den tills alla hade fått sina autografer. Maj-Britt stoppade sedan ned min penna i sin handväska och säger Hej då.  Jag står och gapar en stund innan jag vågar ta mod till mig och påpekar försiktigt att pennan faktiskt var min. Hon tittar förvånat på mig och rodnar sedan så man knappt såg hennes fräknar. Hon ber om ursäkt och ger tillbaka min penna och säger sedan på engelska: You’re such a sweet kid. Det uttalandet levde jag länge på. Dessutom var jag den enda i gänget som fick snacka med hollywoodstjärnan.

Arvodet vi fick var 20 kronor per skalle. En förmögenhet på den tiden. Men bästa av allt var att man fick vara kändis i Högalid några dagar. Snacka om fåfänga!


Kåken

Kåken sedd från sjösidan

Lite senare på våren blir vi kontaktade av en herre från Skid- och Friluftsfrämjandet. En ungdomsintendent som hette Christer Uggla. Vi undrade vad det var för en gök, men vi kom överens om att ställa upp på en träff med honom. Han visade sig vara en mycket trevlig man som visade sig väl insatt i ungdomens situation på 50-talet. Han beskrev Skid- och Friluftsfrämjandet verksamhet i stort för oss och i synnerhet sin egen verksamhet inom organisationen. Den gick ut på att försöka hjälpa föreningslös ungdom till en vettig verksamhet på fritiden. Han berättade vidare att han var villig att försöka hjälpa oss att lösa vår lokalsituation om vi i vår tur var villiga att ställa upp med egna arbetsinsatser. Självklart tände vi på förslaget.

Han berättade vidare att han skulle kunna begära ett anslag för att kunna köpa in en billig barack om vi kunde hitta någon plats att ställa upp den på. Vi berättade om vårt intresse att försöka hålla oss kvar i Bergsundsområdet och helst då på Reimersholme. Han lovade undersöka möjligheterna med de lokala företagarna och markägarna i området.

 

Klärre & Co. (= Karlssons Klister)
Efter en relativt kort tid återkom Christer Uggla till oss med information om att han trodde sig ha hittat en lokal på Reimers. Han hade varit i kontakt med Svenska Jästbolaget och Klärre och Co. som tillverkade Karlssons Klister. Det senare företaget är känt över hela Sverige för sin reklamslogan

Det illustrerades av en bild på en åsna som basunerade ut sin slogan i en pratbubbla.

Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna!

Ugglas information lät väldigt spännande och han hade dessutom bestämt ett möte mellan oss och bolagens representanter.  Vi träffades i Klärres stora husbåt på Reimersholme. Olow Klärre började med att berätta lite om företagets historia. Bl a om hur den berömda reklamen kom till och hur åsnan kom in i bilden. Uttrycket Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna, där en åsna anspelade på det gamla talesättet "dum som en åsna" visade sig vara ett genidrag. Detta för att man använde sig av en livs levande åsna. Sloganen användes första gången vid en reklamkupp på 1920-talet där man hade försett en åsna med stora skyltar med denna text och såg till att den blev filmad när SF filmade vaktparaden på Norrbro i Stockholm. Åsnan kom sen med i en journalfilm som visades på biograferna runt om i Sverige och klistret blev snabbt ett populärt lim på marknaden, känt som ett billigt, lättanvänt och snabbtorkande ofärgat universallim för främst enklare limuppgifter inom hushåll, hobby, skolor och kontor. Sloganen användes i marknadsföringen av klistret i många årtionden, ända in på 1970-talet. Åsnan, som hette Tempo, gick normalt och betade på fabriksområdet mellan reklamuppdragen. Det är dock synd att säga att den inte gjorde något väsen av sig. Första gången man passerade fabriksområdet höll man på att hoppa ur skorna när man hörde åsnan. Det var ett bröl som lät som om någon pumpade upp vatten med hjälp av en gammal rostig och gnisslande brunnspump. Ljudet var fruktansvärt högt och jag kan än idag inte förstå hur grannarna kunde stå ut med oljudet.

Under mötet framkom det att företaget hade utsatts för en del busstreck och man trodde att det var X-gänget som stod bakom dessa. Nu stämde det inte som tur var.  Man trodde att man skulle kunna få slut på busandet om man kunde erbjuda ungdomarna någonstans att hålla till och slösa sin energi på något som intresserade dem. Jästbolaget hade på sin tomt en gammal lagerbarack som hyrdes av Klärre-bolaget. Jästbolaget hade inget emot att låta oss disponera marken under förutsättning att Klärre upplät baracken till oss.  Endast ett förbehåll fanns. Om vi på något sätt misskötte oss skulle vi omedelbart avhysas.

Vi ställde oss positiva till förslaget att flytta in i baracken som hyresgäster. Någon hyra behövde vi inte betala, men däremot måste vi betala den el vi förbrukade. Baracken var i stort behov av upprustning och för att få den i beboeligt skick krävde bolagen att vi själva rustade upp den. Man lovade att ställa upp med allt material och färg som behövdes för restaureringen. Vidare lovade man att dra in elektricitet i lokalen. Mötet avslutades med att Klärres produktionschef Pierrou tog upp en liten sliten anteckningsbok som innhöll en massa roliga vitsar som han hört under åren. Han var en fantastisk historieberättare och det var hur kul som helst att lyssna till honom.

Upprustning av kåken
Efter mötet vilade man inte på hanen. Vi var laddade till tänderna och Klärre & Co. höll vad man lovat. Man levererade virke av olika slag, tretexskivor och målarfärg mm. I gänget hade vi fem man som jobbade i byggsvängen och resten av oss var inte heller tappade bakom en vagn precis. Vi började med att riva det gamla taket och installera nya takreglar, ny isolering och täckte taket med nya brädor. Avslutningsvis lade vi på ny takpapp enligt konstens alla regler.

När taket var klart satte vi igen en dörröppning eftersom vi ville ha endast en ingång på kåken. Murkna brädor byttes ut och vi sågade upp ett stort hål i väggen för ett panoramafönster i den del av kåken som skulle bli samlingsrum.

Under jobbets gång upptäckte vi att en del golvreglar var genomruttna och det var bara att bryta upp en del av golvet och sätta in nya friska reglar. Tack vare våra skickliga ”byggubbar” gick allt som en dans och jobbet blev utfört på ett korrekt sätt. Det fanns inte en chans att någon bygginspektör hade kunnat slå ned på det gjorda jobbet.

Efter ett tag dök en elektriker upp och installerade el i kåken. När belysningen var indragen kunde vi börja jobba på kvällarna också. När man kom hem från jobbet kastade man i sig morsans käk och sedan bar det av till kåken. Nu kunde man dessutom jobba till rockmusik. Elvis, Jerry Lee Lewis, Little Richard och Neil Sedaka var några artister som spelades på högsta volym.  På senare tid hade det också börjat dyka upp svenska artister på rockscenen. Rock-Ragge, Little Gerhard, Boris och Stickan Lundbeck hjälpte till att bestämma arbetstakten.

Vi spikade upp tretexskivor på väggarna och tjejerna spacklade och målade av hjärtans lust. Nya fönster och foder sattes in och slutligen målades hela kåken på utsidan med Falu rödfärg. Det var bråda dagar eftersom vi skulle ha invigning i oktober månad.

En av killarna, boende på Reimersholme, lyckades tigga till sig en soffa från några grannar, några företag skänkte bord och stolar samt köksskåp. En elektrisk kokplatta införskaffades och porslin och bestick tog vi med oss hemifrån. I kåken fanns också en jättelik kamin som vi hade rustat upp och som gav ypperlig värme under kalla dagar och som gav ett mycket hemtrevligt intryck. En radio skänktes också vilket gjorde att vi kunde ratta in Radio Luxemburg . Det var den enda radiostationen som sände musik som det gick att lyssna på, dvs. rock n’ roll.

Artikelförfattaren i spisartagen framför kaminen

Den 27 september kunde man läsa följande i Aftonbladet:

Södergäng fick önskelokal Reportage i AB gav uppslag

Det här reportaget i Aftonbladet gav oss kontakt med söderungdomarna, säger intendent Christer Uggla i Skid- och friluftsfrämjandet.

Hur har det gått med X-gänget - de pigga söderung­domarna som blev husvilla i vintras när den gamla malt­fabriken på Reimersholme brann?

Det har gått fint för dem. De har fått en förträfflig lo­kal som de nu själva inreder med liv och lust.

Skid- och friluftsfrämjandet har här gjort en av sina insatser för föreningslös ungdom,

Ett reportage i Aftonbladet om detta södergäng gav oss impulsen att ta kontakt, säger främ­jandets ungdomsintendent Christer Uggla. Intrycket som reportaget gett förstärktes: Friska ungdomar som ville uträtta något själva för sin trevnad.

Vi lyckades spåra upp en bra ba­rack hos en byggnadsfirma och utverkade 500 kr av barnavårds­nämnden för inköpet. När vi sedan såg oss om på Reimersholme efter en lämplig plats träffade vi på en barack idealiskt placerad. Ge­nom tillmötesgående från dir. Bo Westerberg i Svenska jästbolaget och dir. Olow Klärre har ungdomsgänget fått ta hand om denna barack att inreda den efter eget gottfinnande. Det arbetet är nu i full gång på kvällarna. Om en må­nad är det klart för invigningsfest.

Den andra baracken kommer väl till pass för ännu ett gäng föreningslös ungdom som vi har kontakt med, säger Christer Uggla.

Och så var det dags för invigning. Vi hade bjudit in alla höjdare som hjälpt oss under resans gång.

I Aftonbladet fredagen den 24 okt. 1958 kunde man läsa följande artikel:

Så här löser man ett ungdomsproblem. Tonårsgäng fick drömlokal på Söder
Här ska ni få höra hur man med god vilja och några rejäla handtag löser ett ungdomsproblem.

Tommy Johansson, tonårig bas för X-gänget, reste sig vid 9-tiden i går kväll för att inviga gängets nya lokal på Reimersholme. Han vände sig till några äldre inbjudna och sa: - Tack vare er har vi nu tak över huvudet. Utan er hjälp hade vi fått gå på gatorna och strosa.

Tommy hade bara delvis rätt. Han och de andra ungdomarna i gänget har gjort mesta jobbet själva för sin lokal. Ända sedan i maj har de gnott kvällar och söndagar för att hyfsa den gamla baracken vid sjökanten.

Nu är den stilig till det yttre och läcker inne. En drömlokal för ett ungdomsgäng som vill och kan klara sig självt.

Men det är sant att de haft hjälp. På tårtan som flickorna bjuder gästerna finns åtta namn utsirade: Brandt, Vide­myr. Uggla, Westerberg, Klärre, Westholm, Pierrou.

Det var sju. - och det åttonde? Jag blir något paff när jag anteck­nar: Del är ju mitt eget ...

Tårtan berättar
Tårtan berättar på sitt sätt. Wi­demyr och Brandt från barna­vårdsnämndens nattpatrull hittade en ruggig kväll i vintras ett ung­domsgäng i ett prång i en fabriks­ruin på Reimersholme. De fick ve­ta:

Vi har ingen annanstans att ta vägen!

Strax därpå brann fabriken av någon nattlogerares oförsiktighet. Gänget var helt hemlöst, Videmyr och Brandt gjorde vad de kunde. Aftonbladet besökte gänget i en vindskupa och gjorde ett repor­tage om dess problem.

Artikeln väckte uppmärksamhet och gav eko i TV. Skidfrämjandets Christer Uggla spårade upp en gammal barack hos Jästbolaget på Reimersholme intill "Karlssons klister", Klärre och Co.

Den goda hjälpen
Jästbolaget spenderade tomten, Klärre klarade hyran och lugnade folket i grannskapet, när det blev bekant att man skulle få ett gäng ungdomar inpå livet. Flera andra firmor kom med på ett hörn, Bec­kers skänkte all behövlig färg, Åhlén & Holm bidrog med en el­grammofon, etc.

En ung timmerman, Björn Alm, tog ledningen för bygget. Så blev det fart. Nu har ungdomarna sin kula precis som de drömt om.

Grannsämjan
Grannarna omkring, förut så betänksamma, är nu på god fot med gänget. En av dem har skänkt en trevlig sittsoffa till hörnet för skivspisningen.

Man visar ömsesidig hänsyn. Pojkarna slår av motorerna på sina hojar i god tid och drar dem tyst förbi de' närmaste bostads­husen.

Så blev det tårta till sist för detta södergäng - efter all pann­kaka i början.

Tack för hjälpen Björn, säger X-gängets bas Tommy Johansson (t.v.) till timmermannen Björn Alm. Gängets söta flickor ser beundrande ut.

Ja, då hade vi till sist lyckats med vårt mål. Där ser man vad man kan åstadkomma med entusiasm och ett gäng som hela tiden drar åt samma håll.

På senare tid har det dykt upp en filmsnutt som glimtvis visar hur vi river taket på kåken och lite andra jobb. Fantastisk kul att den här filmen finns bevarad.  Vidare finns ett inslag som visar förödelsen efter branden på Malten. Filmaren har även fått med ett inslag från ”Lasse i parken”.

Där får man bl. a se hur duktiga vi var på att bugga till rock n ’ roll.

Till sist, X-gänget hängde ihop fram till 1961 då flera av oss ryckte in i lumpen. En del började fundera på att bilda familj och många nya intressen gjorde att vi skildes åt. 1962 återbördades kåken till Klärre & Co.

Det utmärkande för gänget var den fina sammanhållningen och det mycket goda kamratskapet.

Trots att vi utmålades som en ”ruskig liga”, kan man säga med facit i hand, att det i verkligheten var ett gäng blivande entreprenörer.  Många medlemmar blev egna företagare, några blev direktörer och andra hamnade i ledande ställning i någon form. På det hela taget kan man säga att det gick bra för oss 40-talister.

Bredäng i augusti 2010    Tommy Jidesund


RSS 2.0