Sprallen, tivoli och dans på Långholmen

Låg från början under skanstullsbron men flyttades i början av 50 talet till Långholmen, närmare bestämt under Västerbron. På långholmen hade det till och från funnits tivolin från 1915. Tivolit som nu kallades sprallen var kommunalägt och permanent vilket  innebar att båda dansbanorna ( Stora under Västerbron och den lilla närmare kanalen ) slapp rivas under vintersäsongen. Stora dansbanan gästades ibland av storbandsorkestrar och på lilla dansbanan spelade Tore Callmer med sin trio gammeldansmusik.
Övriga attraktioner var slänggungan ( karusell ) Ville man prova sin styrka så fanns det en anordning där man med en slägga skulle slå upp ett klot på en stolpe där det sa pling om man nådde enda upp.
Det traditionella pokerhjulet stod mitt i smeten och besöktes ofta av Kalle munter som redan nu betraktades som ett original i Hornstull. Han nådde knappt upp till pokerbordets glasskiva, men han hördes desto mer när han förlorade.
Det fanns också pornografiska inslag, nakenposering kallades det. Det gick till på följande sätt. När tältet var fullt med gubbar släcktes lamporna  och man hörde  ett lätt rasslande uppe på scenen. Lamporna tänds, och där står hon som gud skapat henne lutad mot en stol. Ett uppskattande sorl hörs från gubbarna, men när lamporna åter släcks hörs ett uppgivet stön från publiken. Nu rasslar det återigen på scenen och lamporna tänds. Där är hon igen, men nu i en ny blickstilla pose`sittande på stolen. Dessvärre hade hon nog trosor på sig.
Inträdet till denna begivenhet kostade en bagis, smågrabbarna fick offra både knän och byxor när de kröp under tältduken för att få en flukt på denna Venusgudinna. Lagen i denna tid tillät inga rörliga poseringar.
En annan begivenhet var världens starkaste man ( å hans brorsa) Jag kommer inte ihåg vad de kallade sig. Men deras specialite´var att räta ut hästskor plus lite annat buskisbetonad skåpmat. I slutet av 1990 talet såg jag dessa herrar i ett tv program där de intervjuades från sin stuga någonstans i Hälsingland. Spisen var igengrodd och odiskad porslin stod travat nästan upp till taket.
Fakiren Johansson var en annan attraktion, han stack nålar genom tungan och kinden, han både åt och låg på glas. Vår egen fakir Raye Johansson på teaterklubben i Högalidsbergen hade förmodligen gått i lära hos denna självplågande artist.
1957 hade Sprallenepoken gått i graven. Under alla år som tivolin varit uppställda på långis så hade både fångar på kronohäktet och båtklubbarna klagat på oljud och förstörelse.
Spiken i kistan var när Heleneborgs båtklubbs föreningsstuga samt ett antal båtar blev nerbrända.
Så här i efterhand kan konstateras att människan är ett lättroat släkte !

Jag citerar ” båtklubbarna på långholmen ” Heleneborgs båtklubb HBK
Som klubbhus och kansli användes idrottspaviljongen vid bollplanen. Denna brann dock ner vid en stor eldsvåda 1956 då samtidigt 13 båtar blev lågornas rov. Man satte omedelbart igång med att planera ett nytt klubbhus som stod färdigt 1959 med samlingslokal , kök och kansli. Som vanligt ett resultat av medlemmarnas trägna arbete.
Bekymret med skadegörelse på båtarna kvarstod även sedan man 1949 fått tillstånd att sätta upp staket och grindar kring bryggorna. Det fick sin kulmen under den kommunala parkdansen med tivoli vid bollplanen i början av 1950 talet, med åtföljande nerskräpning , stölder och skrän. Det gick så långt att även fångarna klagade. 1957 avskaffades parkdansen.

Källa: Långholmen den gröna ön.
Källan nämner inte med ett enda ord att denna parkdans kallades Sprallen ! Tivolin har dock funnits av och till ända sen 1915.


Stugorna – Kolonin på Barnens Ö


Själv var jag på kollon åren 1945 och 1946. Från första året kommer jag inte ihåg ett skvatt !

För att komma till Barnens Ö åkte man tåg från östra station till Norrtälje. Därifrån åkte man med ångbåten Norrtälje till ångbåtsbryggan som låg i närheten av det stora badet. Stugorna bestod bl.a av tre stycken hyfsat stora trähus som benämndes storstugan – mellanstugan och gammelstugan. På tåget upp till Norrtälje gick magister Sture som var gymnastiklärare i Maria  skola och anvisade unge för unge i vilken stuga och i vilken sovsal man skulle inkvarteras. Första året fick jag ligga i övre gammel, andra året fick jag bo  på nedre gammel. Jag tror det fanns plats för 8-10 ungar i varje sovsal.

Det första vi fick göra när vi kom fram var att i samlad trupp gå till bondgården som låg nästgårds. Där fick vi fylla kuddvar  och madrass med halm. Hit fick man så småningom återvända när kudden på grund av alla kuddkrig blivit för tunn.

På barnens Ö fanns flera kolonier. Granne med stugorna låg Östergården som var en tjejkoloni . Att det fanns 30 tjejer inom ett stenkasts avstånd kunde man med det ungdomliga förståndet föga utnyttja. Föreståndaren på stugorna hette Sunnerdahl. Han hade två barn, Christer som var i min ålder och Katarina som var ett par år äldre.  Familjen bodde i en liten lägenhet i nedre storstugan.

Christer var inte sen att utnyttja sin position som son till föreståndaren, ibland växte hornen ut i hans panna. Det föreföll för oss andra ungar att han hade fri tillgång till godis som han i sina allra sämsta stunder slängde ut på andra sidan staketet på landsvägen. För den godissugne var det lätt att falla för frestelsen att klättra över staketet och plocka upp godsakerna. Här på stugorna rådde sträng disciplin, att klättra över staketet innebar någon form av straff – det kunde vara utegångsförbud eller i bästa fall badförbud. Beroende på vilket humör Christer hade för tillfället så kunde man bli anmäld för rymningsförsök. Att plocka upp godiset var således någon form av rysk roulett .

Förutom de tre sovstugorna fanns det här på kolonin en matsal med stort kök. Catering var i denna tid inte uppfunnet, maten lagades av ett par tanter från trakten, om någon frågar mig hur maten smakade, blir svaret – vet ej ! Jag vägrade kategoriskt att äta lagad mat, det gällde inte bara kollo, så var det i hela min barndomstid. ( pannkaka undantaget )

Lite längre ner på koloniområdet fanns hemlighuset, där kunde vi sitta fyra i bredd på varsitt hål och längta hem. I samma hus fanns en pissoar, den var så listigt inrättad så man kunde stå på varsin sida om ett ganska högt plank. Detta renderade att grabbarna som i den här åldern kunde kissa långt även försökte att kissa högt, när det lyckades var det inte roligt för den som stod på den andra sidan.

Sommaren 1946 blev jag av magister Sture anvisad att sova med sängvätarna på nedre gammel. Orsaken var att jag året innan  gjort stort i byxan. Detta var hans hämnd. Jag hade dock inga problem med denna  sovplats, jag fick varje lördag en rund mintchoklad i staniol.

Jag har hela tiden trott att det var för att jag bäddade så bra, men först nu har det gått upp för mig att det var för att jag inte kissade i sängen.

Hygien och tandborstning sköttes på baksidan av det hus som emellanåt användes som teaterlokal. På lördagarna fick de äldre grabbarna uppdraget att ordna någon form av underhållning, jag tror att det som i skolan kallades för roliga timmen.

Skuggfilm var nog det som oftast förevisades, det tillgick på så sätt att ett lakan spändes upp på scenen, en stark lampa riktades mot lakanet. Bakom lakanet kunde sen aktörerna spela upp dramatiska och blodiga scener, oftast i sjukhusmiljö. Här kunde man få se en tjock gubbe liggande på en brits, in kommer en kirurg med en stor kniv som han på ett konstfullt sätt sprättar upp gubbens mage med ( i bakgrunden utom synhåll står en grabb och häller vatten i en hink för att illustrera hur blodet skvalar ) Ur gubbens mage plockar sen kirurgen ut både bollar – hästskor och dockor !

Bortanför fotbollsplanen fanns en lergrop. I denna grop kunde man ofta se Per Olof Troberg sitta och modulera små bilar. Så småningom blev han känd som Picko i bilsport och bilbudsbranschen .

Trots att koloniområdet var en strandtomt så gick det inte att bada här, stranden var helt igenväxt av rörvass. En gång i veckan kom en simlärare som hette Sterne, då samlades alla ungar som inte kunde simma under den stora eken som växte nedanför storstugan. Torrsimning kallades det. Det fungerade alldeles utmärkt. Bada fick vi göra på andra sidan ön i en skyddad vik, för att komma dit fick vi gå över natursköna kohagar och lövskogsdungar. Magister Sture som samlade på fjärilar bad de äldre grabbarna fånga de mera ovanliga exemplaren, vilket innebar en eller annat dyk  i en komocka. Det var i den här viken  man tog simmärken av de lägre valörerna. Jag tog järn och brons. Mitt minne från den här badviken var att det var så förbaskat kallt. Simmärken av de högre valörerna togs på den stora badplatsen där det fanns hopptorn. På 2010 talet fick jag av Bengt Grisell  reda på att denna badplats uppkallats till Sterneborg efter den legendariske simläraren Sterne. Det var också på denna badplats som man en gång i veckan fick gå för att tvaga sig. Efter intvålningen fick man springa ner till bryggan, där stod magister Sture som såg till att man blev ordentligt doppad. Hur kul det än var på kollo så tror jag att de flesta hade någon form av hemlängtan. Dagen före hemresan gick de flesta och nynnade på melodin

Idag är det sista dan-idag är det sista dan
Imorgon far vi hem till stan
Och käkar en banan

Vad vi sjöng 1945 då det inte fanns några bananer kommer jag inte ihåg.

I god tid före hemresan hade de flesta av de äldre grabbarna gjort en vindsnurra, det var en propeller som satt på en rundstav på en spik. Under tågresans gång sträckte man ut snurran utanför kupefönstret. En del snurror roterade så snabbt så de började ryka, då blev man rädd och släppte snurran. Hur många små eldsvådor dessa leksaker orsakade vill vi inte veta.

1944 fick vi en ny kvällstidning i Stockholm, Expressen blev tidningens namn. Farsan som tidigare läst Aftonbladet och AT blev nu en trogen Expressenläsare. Tidningen blev  en stor glädje även för mig. Tidningens näst sista sida var fullspäckad med serier, där fanns  riddaren Olle Bull – Knallhatten – Dagobert – Dick Tracy och många andra. Olle Bull, det var nog tack vare honom som man lärde sig läsa. När jag kom hem från kollot 1946 hade farsan bundit in alla seriesidor som jag missat under sommaren till en stor bok. Jag måste ha blivit överlycklig.

Gösta Eliasson / Bammarboda i April 2010.

__________________

Bengt Grisell berättar ocm Stugorna

Jag var på Stugorna 1950, -51,-52 samt 54. Grannkolonin hette Östergården (inte Parkudden) Jag är regelbundet där ett par gånger om året. Numera är mycket rivet men stugorna finns kvar. Jag går nästan alltid till Stugornas badplats och tar ett "minnesdopp" om vädret tilåter. Jag (och Arne Rising) träffade Christer Sunnerdal för ett par år sedan, han bor på Lidingö men har tyvärr inte mycket att komma med i form av fotografier etc. Jag har dock filmat  (video) Stugorna tidigt åttiotal då allt var som på femtiotalet. Benny "Apa" Gustafsson smög in på ena gaveln av toa på Stugorna, skulle tro det var 1954, och gick på plankan i mitten till andra kortsidan där det var två personaltoaletten. Han gjorde kanske tyvärr något väsen och blev avslöjad. Sunnerdal kallade samman hela kolonin framför matsalen och steg upp på trappan och höll Benny i ena örat och berättade vad han gjort.Han avslutade det hela med att säga "om någon vill se ett arsle så kan han komma in på mitt kontor och få se mitt". Snacka om konstiga sexuella preferenser! Man får ju komma ihåg att Benny då var 14 år och en av de äldsta på kollot. Vi som var tolv hade kanske inte samma utvecklade intresse ännu som Benny. Jag har en känsla av att man endast i speciella fall fick komma till kollo efter man fyllt tolv år. Benny var säkerligen ett sådant fall som bodde på Folkskolegatan 7 hos sin farmor eller mormor. Benny dog i december 1986. Jag var på kollo också redan 1947 (Eknäs nära Enköping samt Steninge Barnkoloni 1948. Skulle gärna vilja träffa någon som var på dessa kolonier idag. Har träffat förståndarinnan på Steninge förra året. Skall besöka föreståndareinnan på Eknäs i vår. Dessa två föreståndarinnor var endast kring 20 år då de var föreståndare på kolonierna. Barnen var endast ca 20 och mellan 5 och 7 år.

Bengt Grisell


Pantbanker i Högalid på 50 talet

I Högalid fanns det 2 pantbanker som man kunde gå till när avlöningen var slut. Pantbanken eller stampen som det kallades var en inrättning där man i princip lånade pengar av sig själv mot en viss ränta. Jag tror att den belånade värdesaken fick sitta en månad, hade man då inte råd att lösa ut den så kunde man sätta om, då fick man mot straffränta  en månad till. Ville man inte lösa ut värdeföremålet, kunde man sälja pantkvittot. En del av det guld som idag finns i vår familjs ägo kommer från inköpta pantkvitton.
Sveriges första RI FI FI kupp utfördes mot pantbanken Långholmsgatan 25. Hörnhuset skulle rivas så de flesta lägenheterna var utrymda. Inbrottstjuvarna som enligt ryktet var från Hornstull hade från lägenheten som låg ovanför pantbanken tagit hål i golvet, och på en stege klättrat ner till pantbanken. Inbrottet klarades aldrig upp.

 SVANBERGS pantbank låg på Långholmsgatan 3 1 tr. Pantbanken hade 2 anställda. Jag minns dem som om det vore igår, den ene var lång och mörk, den andre var kort och rödlätt. De hade korta svarta rockar. Alltid när man kom dit så stod den långe bakom den korte. Jag stampade ibland på min Certinaklocka, jag fick 25 bagis och den kostade 30 att lösa ut.
På Heleneborgsgatan bodde en känd och duktig dragspelare som hade det lite si och så med sina finanser. Han var stamkund med sitt dragspel hos Svanberg så det gick lite slentrian i belåningarna. En dag när han fått en helgspelning och dragspelet var belånat gick han upp till Svanbergs och bad att få låna dragspelet över helgen, det gick bra om han löste eller lämnade tillbaka dragspelet efter helgen. Tiden gick å dragspelet åkte ut och in. Utan bedräglig baktanke när dragspelaren behövde både pengar och dragspel, så lade han ett par tegelstenar i dragspelslådan och belånade ånyo och löste sedermera ut lådan. Sanningshalten i denna historia kan diskuteras, men en sak är säker, världen är bra liten, nu bor jag granne med Svanbergs sondotter Caroline !

Gösta Eliasson


Den Stora Smällen

Den stora smällen

Blev namnet på denna fruktansvärda explosion som fick varenda människa på Reimersholme att vakna natten mellan den 26-27 februari 1946.

Explosionen hördes och märktes i hela Högalid och tryckvågen som blåste ut vartenda fönster på Reimersholme krossade även de stora skyltfönstren på biografen Flamman vid Hornsplan.

Vad händer ? är det bombanfall ? är det krig ? ja frågorna är många denna natt.
Chocken är förödande. Ingen sover mer den här natten. Explosionen kom från spritfabriken på Reimersholm och orsakades av : Det fanns en byggnad på fabrikens område där man tillverkade kroton för denatuering av sprit. Med röken från denna kroton tillverkning följde det alltid med en del ångor och gaser. Detta var vid normal väderlek inga problem. Men den här natten smällde det emellertid till och det  blev mycket kallt  i Stockholm. Kontrasten mellan det varma gasbemängda ångmolnet och den kalla luften utanför gjorde att det bildades ett slags tak som hindrade röken från att sprida sig. Dessutom var det vindstilla. Röken som nu inte kunde stiga uppåt trycktes istället ner till marknivå där det spred ut sig. Det växte och växte och så småningom trängde en del av gaserna in i den smidesverkstad som fanns på fabriksområdet. Där hade man tidigare på dagen arbetat vid ässjan och där fanns fortfarande kol som låg och glödde. Mer behövdes inte för att gasen skulle explodera. Explosionen fortplantade sig och smidesverkstaden flög i luften och flera av byggnaderna raserades.

Som ett under skadades inga människor.

Källa:  Reimersholme en ö i förvandling – utgiven av HSB år 1980.

 

Min klasskamrat i första klass: Karl Gustaf Törnell berättar.

Vår fröken i första klass hette Eriksson, hon bodde på Reimers och blev i högsta grad berörd av denna olycka. Som så många andra blev hon tvungen att stanna hemma och sanera och framförallt plocka ut små glasbitar som fastnat i möblernas mjukdelar. Således gav hon hela klassen ledigt denna dag. Glädjen för denna påkomna ledighet var stor kan man tänka, men detta berörde dock inte mig, jag hade långt tidigare fått ledigt för att växa till.

 

Gösta Eliasson

Bammarboda  in medio Februari 64 år efter den stora smällen.


Skutan Cristian 1961.

Skutan Cristian låg förtöjd på Söder Mälarstrand nedanför Munchenbryggeriets stallar vid Eolsgatan. Skutan var en enmastad Galias som hade gått som vedskuta mellan Åland och Stockholm. Skutan var lite krum så det hette att skutan var hårt seglad. Båten hade köpts in av en nybliven mångmiljonär som vi kallade Bolle. Skutan var ett första klassens renoveringsobjekt och Lasse ( kamelen ) Almer var anlitad som kapten och arbetsledare. Under en tid var denna kajplats mer en samlingsplats än en arbetsplats. En dag när det var ovanligt många grabbar vid skutan, passade kaptenen på att fråga om vi kunde hjälpa till att slå bort en järnring som satt högst upp i masten.
Enda sättet att komma upp i masten var att manuellt låta sig hivas upp på en sittbräda. Kaptenen frågar om det finns någon frivillig som vill hivas upp ? Då kliver Imme Johansson fram. Med en handslägga låter han sig hivas upp. Hej å hå hiva å dra, det var ganska tungt. Jag tror vi var 6 eller 7 grabbar som slet med tampen. Väl uppe försöker Imme slå av järnringen, men utan resultat. Han ber att få bli nerfirad. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig ? Då kliver jag fram. Jag hivas upp, väl uppe får jag en mindre chock. Under järnringen som skulle slås bort satt det en järnögla som hissanordningen hängde i. Järnöglan var så sliten att det endast återstod ett par tre millimeter av slitytan.  Utan resultat försöker jag slå bort järnringen och blir nerfirad. Jag kommer inte ihåg om jag delgav kaptenen denna upptäckt. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig, då kliver halta Benke fram, han var låghalt därav öknamnet. Han hivas upp och slår bort järnringen på första slaget. Man kan förmoda att Imme och jag i detta ögonblick önskade att vi var någon annanstans. Innan denna händelse hade det till vårt gäng anslutit sig en främmande fågel. Han var spanjor i vår ålder som tagit sig hit  från Spanien på en lätt motorcykel ( ett konststycke). Han fick jobb på skutan där han övervintrade innan han åkte hem följande vår. Hur han hamnade i vårat gäng berodde nog på att konditori Rixi som låg på Långholmsgatan var det första fik han såg när han kom åkande över Liljeholmsbron. Tinto var en glad och oblyg grabb och blev snabbt accepterad i vårt gäng. Efter incidenten med mastringen kallade han mig för mr. Bird. Hans vidare öden är okända men skutan Cristian förliste så småningom i Gibraltar sund.

Gösta Eliasson


Skutan Cristian


Parkvakten

Parkvakten i slutet av 1940 talet.

Det slog nästan aldrig fel, när man hade hittat en lämplig nyponbuske för att tälja sig en pilbåge, så stod han där i sin gröna uniform ( liknande dagens lapplisa ) och viftade med anteckningsblocket.

Det var parkvakten, jag minns honom som om det vore igår, det var en sympatisk man.

Om man lovade att aldrig mer tälja av grenarna så skulle han glömma förseelsen.

Parkvakterna är idag en utdöd yrkesgrupp, men man kan förmoda att dom under de två senaste världskrigen hade en mission att fylla, framför allt med tanke på alla kakelugnar och vedspisar som fanns i städerna. Veden i parkerna måste ha varit en åtråvärd energikälla.

 

Gösta Eliasson


Ett minne från första klass

Ett minne från första klass.
Högalidskolan 1946. Fröken hette Birgitta Sjölund och denna händelse utspelas en bit in på höstterminen. Fröken berättade att en flicka som gick i vår klass på vårterminen nu under sommarlovet flyttat till Italien med sina föräldrar. Nu hade familjen skickat en låda apelsiner som skulle delas ut till klassens alla ungar. De flesta av oss hade förmodligen aldrig sett en apelsin ? Glädjen var stor vill jag lova.
Ett par dagar efter denna lyckliga händelse, och när de flesta hade ätit upp sina apelsiner så kom klassens ljus, Sten Amberg på den briljanta iden att vi skulle åka till Italien och hämta mer apelsiner. Han hade en bil som stod utanför porten Heleneborgsgatan 9.
Men vi fick inte vara så många för bilen var ganska liten. Vi måste ha tyckt att detta var en strålande ide. På vägen hem till Stene sprang jag hem till mig och hämtade den apelsin som jag hade kvar. En besynnerlig handling med tanke på att det var apelsiner vi skulle hämta.
Så här i efterhand kan man ju undra hur vi reagerade när det  inte fanns någon bil när vi kom fram ? förmodligen inte alls, det här var en sjuårings vardag. Förmodligen satte vi oss på någon mur och sa tut tut, sen sprang man hem och sa att jag varit i Italien, var hade jag annars fått apelsinen ifrån.
Gösta Eliasson
Högalidskolan 1946. Fröken hette Birgitta Sjölund och denna händelse utspelas en bit in på höstterminen. Fröken berättade att en flicka som gick i vår klass på vårterminen nu under sommarlovet flyttat till Italien med sina föräldrar. Nu hade familjen skickat en låda apelsiner som skulle delas ut till klassens alla ungar. De flesta av oss hade förmodligen aldrig sett en apelsin ? Glädjen var stor vill jag lova.
Ett par dagar efter denna lyckliga händelse, och när de flesta hade ätit upp sina apelsiner så kom klassens ljus, Sten Amberg på den briljanta iden att vi skulle åka till Italien och hämta mer apelsiner. Han hade en bil som stod utanför porten Heleneborgsgatan 9.
Men vi fick inte vara så många för bilen var ganska liten. Vi måste ha tyckt att detta var en strålande ide. På vägen hem till Stene sprang jag hem till mig och hämtade den apelsin som jag hade kvar. En besynnerlig handling med tanke på att det var apelsiner vi skulle hämta.
Så här i efterhand kan man ju undra hur vi reagerade när det  inte fanns någon bil när vi kom fram ? förmodligen inte alls, det här var en sjuårings vardag. Förmodligen satte vi oss på någon mur och sa tut tut, sen sprang man hem och sa att jag varit i Italien, var hade jag annars fått apelsinen ifrån.
Gösta Eliasson


Högalids Folkskola

SPRINGSCHASEN och ett minnesfel

SPRINGSCHASEN.
Under åren 1953-1954 jobbade jag som springschas på Ströms herrekipering som låg vid Regeringsgatan. Till en början på eftermiddagarna efter skolan, men så småningom heltid med skräddarsydd uniform och skärmmössa. I jobbet ingick att ibland följa med vår chaffis för att leverera kläder på de exklusiva adresserna. Chaffisen hette Nilsson och var i 25 års åldern. Ofta åkte vi på Norr Mälarstrand där han alltid blev förbannad på reklamen som man kunde läsa på munchenbryggeriets fasad mot Söder Mälarstrand.
VÅRT ÖL-GOTT ÖL
Han menade att detta var ett svek mot Svenska folket, det var exportöl som menades och det fick inte säljas på spritmonopolets systembolag. Först efter motbokens avskaffande kunde denna dryck inköpas på systembolaget. En annan dryck som var förbjuden var Coca Colan, men 1953 hävdes förbudet och jag köpte min första Coca Cola i en mjölkaffär på Norra Smedjegatan där vi hade vår personalingång. Gatan finns inte kvar idag, ej heller herrekiperingen, här finns idag bara GALLERIAN.
Gösta Eliasson.
PS.
Efter 1956 stod det S:t Eriks Öl – Gott öl.
Under åren 1953-1954 jobbade jag som springschas på Ströms herrekipering som låg vid Regeringsgatan. Till en början på eftermiddagarna efter skolan, men så småningom heltid med skräddarsydd uniform och skärmmössa. I jobbet ingick att ibland följa med vår chaffis för att leverera kläder på de exklusiva adresserna. Chaffisen hette Nilsson och var i 25 års åldern. Ofta åkte vi på Norr Mälarstrand där han alltid blev förbannad på reklamen som man kunde läsa på munchenbryggeriets fasad mot Söder Mälarstrand.
VÅRT ÖL-GOTT ÖL
Han menade att detta var ett svek mot Svenska folket, det var exportöl som menades och det fick inte säljas på spritmonopolets systembolag. Först efter motbokens avskaffande kunde denna dryck inköpas på systembolaget. En annan dryck som var förbjuden var Coca Colan, men 1953 hävdes förbudet och jag köpte min första Coca Cola i en mjölkaffär på Norra Smedjegatan där vi hade vår personalingång. Gatan finns inte kvar idag, ej heller herrekiperingen, här finns idag bara GALLERIAN.
Efter 1956 stod det S:t Eriks Öl – Gott öl.
Gösta Eliasson

Hembränt i Rackarbergen

Släktförklaring.

 

 

 

Min kusin berättade.

I början av 1900 talet hade min farmor tillsammans med sin sambo farbror Söder en kolonilott uppe på rackarbergen. Farmors sambo var poliskonstapel. Trots detta eller just därför, bedrevs här hembränning i en skala som kan sägas vara lite större än det normala husbehovet. Kommersen var lönsam men fick ett snöpligt slut när sambons kolleger en vacker vinterdag gjorde husrannsakan. När poliserna närmade sig beordrade farmor oss alla fyra syskon att snabbt lämna platsen. Vi kastade oss handlöst nerför bergen och kanade på snön ända ner till Årstavikens is. I efterhand fick vi reda på att våra lärare anat oråd när våra klasskamrater mobbade oss för den mäsklukt som spreds omkring oss.  Jag vet inte vad det blev för straffpåföljd för min farmor, men farbror Söder fick ställa sig till den privata arbetsmarknadens förfogande.

Gösta Eliasson

Motboken

Motboken går i graven.

När motboken slopades den 1 Oktober 1955 skulle det firas på ett oförglömligt sätt !
Oförglömligt i den meningen att mitt förnamn skulle tatueras på min högra underarm.
Tatueraren hette  Lelle apan. Vi började med att på systembolaget som i denna tid låg på Borgargatan inhandla en flaska starksprit. Sen satte vi oss i en bergskreva nedanför Högalidskyrkan. Lelle som redan nu hade avtjänat en del mindre brott på ungdomsanstalt var väl insatt i tatueringstekniken.Tatueringen utfördes med en itudelad blyertspenna med två knappnålar fastbundna. Nålarna doppades i bleck.

Lelle och hans kompis Hasse träffade jag sen några gånger på 70 talet i Vällingby där dom delade kvart.

Om Hasse kan sägas att han hade beatlesfrisyr långt före de riktiga Beatlarna. Hasse dog så småningom av en överdos och Lelle frös ihjäl på tröskeln till balkongen där han ramlat omkull och somnat.

Frid över deras minne.

Gösta Eliasson


Flottarna på Långholmen

På Långholmens östra udde, granne med Mälarvarvet hade Stockholms hamnkontor med flytande stockar i vattnet inhägnat ett område för förvaring av omhändertagna bryggdelar och annat kringdrivande bråte. Detta var i slutet av 40 talet. Flottarna fanns kvar en bra bit in på 50 talet. ( Tidigare fanns detta upplag då även med upphittade båtar under Pålsundsbron som i denna tid fram till 1947 hette Mälarvarvsbron )

Vi grabbar kallade platsen för flottarna och det var ett eldorado på somrarna för våghalsiga lekar. Det var nästan med livet som insats när man hoppade mellan detta bråte utan att ramla i. Det var mycket gråt och tandagnisslan. Det fanns mycket spik och vassa föremål i detta blöta element. Det var ett under att det inte hände några större olyckor. Så som jag minns denna tid så var det badförbud i Riddarfjärden, men stockarna som avgränsade denna lekplats höll dom värsta orenligheterna borta. En sommar under en kort period hade vi en återkommande åskådare, han var konstnär och satt alltid på samma sten och tecknade av oss när vi lekte. Jag gick ofta upp och tittade på det han tecknade, och jag kommer ihåg att jag blev imponerad. Men det var en sak som inte stämde, han ritade oss nakna !

Så någonstans, inramat på en vägg eller nerstoppat i en gammal byrålåda finns vi avtecknade i konstnärens påhittade nakenhet.

Gösta Eliasson


Kalle Sundberg, frisören

På Högalidsgatan mittemot Högalidsparken fanns en herrfrisörsalong som ägdes av Kalle Sundberg. Hans son Sören som var ett par år yngre än jag jobbade också i salongen. Hit gick man från tidiga barnsben för att klippa sig, och så småningom vid speciella tillfällen för att raka sig. Salongen var förmodligen en av dom sista som tillhandahöll denna tjänst. ( 50 talet ) Hit åkte jag även efter vi flyttat till Grimsta 1968. En dag när jag kom dit stod Sören ensam i salongen, han berättade då att Kalle under en klippning fått en hjärtattack och fallit död ner vid frisörstolen. Jag fortsatte att klippa mig hos Sören ända tills den dag jag kom dit i början av 90 talet då salongen övertagits av två tjejer. Dom berättade att Sören hade avlidit på exakt samma sätt som sin pappa.

Vem har regisserat detta ?

Gösta Eliasson


Iskana i Högalidsparken

Parkleken hade gjort en iskana med höga snövallar på sidorna. Den började strax nedanför berget och slutade vid Borgargatan. Nåväl, just den här kvällen hade några tjejer vågat sig dit för att åka. Det här var före tefatens tid, tjejerna åkte på kartongbitar och trasmattor. Vi grabbar uppfattade snabbt situationens möjligheter och radade upp oss på linje på snövallarna. När tjejerna sen kom susande i iskanans mittfåra slängde vi oss handgripligt över dem, med våra iskalla händer försökte vi sen treva oss under byxlinningar och trosor. Tjejerna skrek som stuckna grisar. Det kunde knappt ha missförståtts att tjejerna tyckte detta var obehagligt, men av någon outgrundlig anledning fortsatte tjejerna att åka. Så här i efterhand kan sägas att tjejerna satte definitivt stopp för våra bekladdningsförsök. Vi grabbar var överlyckliga, vi hade funnit en ny sysselsättning. Vi kallade detta för murvning ! En grävande journalist kallas ju för murvel, men det hade inte med detta ordval att göra.Vi grabbar hade hittat ordet på ett helt annat ställe ! Bilden är tagen några år efter den rubricerade historien och visar i bakgrunden iskanans sträckning. Grabbarna på bilden är Uffe Karlsson och Kalle Törnell, de var väluppfostrade pojkar å var sannolikt inte med om murvningarna

Gösta Eliasson

i Hemvärnet

14 årig hemvärnsman !

De måste ha varit en syn för Gudarna, uniformen var så stor så man såg varken händer eller skor. När jag tänker på detta idag, så ser jag framför mig Toker i dom sju små dvärgarna med sin för stora tröja. Det var Mackan Tistam från Pålsundsgatan som värvade oss. Mackan var väl några månader äldre än oss, men redan sergeant. Hemvärnets lokaler låg på Wollmar Yxkullsgatan och det var där man fick ekipera sig. Gudskelov fick vi inte ut några skjutvapen, däremot av någon outgrundlig anledning fick jag ut en bajonett, den har jag kvar än idag. Jag fick många brev att den skulle återlämnas, och på den vägen är det. Stridsövningarna eller vad man nu kan kalla det hölls i Bredängskogarna som då var rena urskogen. Här låg bl.a den då så populära Sätrastugan. Som hemvärnsman fick man starkt subventionerade ridlektioner på det Kungliga kavalleriregementet K1 som låg på östermalm vid Stadion. För att komma dit åkte vi tricken nr 10 som passande nog i denna tid hette Mustang ! En kväll kom jag för sent till ridlektionen, beväringarna som hade kommenderats till tjänst denna kväll, var inte sena att utnyttja denna situation för att jävlas lite grann. Dom gav mig en häst som kallades “ Vilda Satan” mig ovetande. På kaserngården stod en stor julgran med pampiga ljusdekorationer. På vägen till ridhuset fick hästen syn på julgranen, fick spelet, och skenade med mig hängande och släpande i betslet. Jag sket inte i byxan, men nära var det ! När vi slutligen kom fram till ridhuset och anmälde oss för fanjunkaren så beordrade han mig att genast gå tillbaka med hästen. På återvägen blev det samma sak, men nu var jag beredd. När vi kom tillbaka till stallet var det glädjeyra bland beväringarna.

Senare fick jag reda på att beväringarna fick kompaniförbud, ett alldeles för hårt straff kan man tycka. Ridlektioner i all ära, men måste sadlarna vara så förbaskat hala ? Den som uppfann kardborrbandet måste ha suttit i samma sits som jag .

Gösta Eliasson


Teaterklubben

Högalidsparken 1950 talet.

Teaterklubben eller TK som vi kallade oss. Det var Gunnar Ljungqvist på Borgargatan som var initiativtagare till detta spektakel. Teaterdirektör således. Det var ett bra initiativ. Den enda underhållningen i Högalidsparken var annars Frälsningsarmen som kom en gång i veckan med böner och psalmsånger. Vi grabbar gjorde naturligtvis allt för att sabba. Gud må förlåta oss. Våra ambitioner med teaterklubben var väl lite allmän glädjespridning, men några som inte blev glada var båtägarna i Ligna och Årstavikens båtsällskap, vi byggde ett storslaget tält av det som båtägarna till vintern skulle täcka sina båtar med. Tältet byggdes uppe i Högalidsbergen. Jag tror det fanns plats för 20 ungar. Budskapet om vår existens utövades på flera sätt ! Ulf korpen Tistam var vår härold, från muren vid Högalidskyrkan basunerade han ut sevärdheterna samtidigt som Lasse Stödberg och Leffe Lindblom på en pinnkärra skötte den rullande reklamen. På reporteoaren fanns jag själv som trollkarl, mitt nummer bestod i den magiska konsten att stoppa ner en trollstav i halsen på Lill-Uffe Spång. Teaterförbundet går väl i taket när jag här avslöjar att i trollstavens ena enda fanns en glidande vit metallhylsa som gled på staven när Lill-Uffe höll fast den mellan sina tänder, resten av staven doldes bakom min underarm. ( Kasta dig i väggen Labero ).
Samme Lill-Uffe hade i Tantolunden hittat en fågelunge som vi trodde var en gök, denna gök förevisades på scenen under allmänt jubel från publiken samtidigt som Basse på sitt dragspel spelade gökvalsen. Men den stora attraktionen var Raye Johansson. Han uppträdde som fakir. Han stack nålar genom kinden och genom skinnet på handleden. Jag har även ett svagt minne av att han låg på spikmatta och där gängets tyngsta kille ,Bernt budda Johansson stod på hans bröst. Men bäst av allt, han åt glas ! De yngre grabbarna hade fullt sjå med att hiva sig upp i lyktstolparna för att hämta glödlampor. Här kom Lasse Stödbergs akrobatiska tallanger väl till pass. Allt detta kunde åtnjutas för en blejd = 25 öre.
De boende runt parken klagade givetvis på den mörkläggning som vår fakir förorsakade.

Gösta Eliasson


Anna Greta Leijon

Kändisar från Högalid

Ingen av oss kunde väl här ana att jag står och kramar en blivande justitsieminister. Året var 1956 och vi hade av någon anledning som jag inte kommer ihåg begivit oss till Skansen. Leijon som vi kallade henne bodde på långholmen där hennes far jobbade som fångvaktare. 1973 blev hon Riksdagens yngste statsråd i Olofs Palmes regering. Under en 20 års period innehade hon flera tunga poster i Regeringen, men i jakten på Olof Palmes mördare fick hon avgå i den så kallade Ebbeaffären. Hon hade medgivit buggning på pkk medlemmar. Den framtida politiska karriären kanske hon funderade på när vi gick omkring bland Skansens snödrivor den här fina vårdagen, men att hon skulle bli Skansenschef mellan åren 1995 och 2005 kunde hon omöjligen veta.

Gösta Eliasson

Gösta, Leijon och Imme

Jag, Anna Greta  Leijon och Ingemar "Imme" Johansson


Sten "Storken" Lundin

Kändisar från Högalid.

Strax före jul 2008 var vi några gubbar från Heleneborgsgatan och Borgargatan som träffades på Långholmens värdshus. I nostalgins tecken diskuterades huruvida vi visste något om andra gubbar från Högalid. När bröderna Sten och Bernt Lundin kom upp till diskussion drog jag mig till minnes en episod när jag träffar dessa herrar utanför Anderssons sportaffär i hörnet av Brännkyrkogatan / Borgargatan. Jag slår följe med dessa lite äldre grabbar och passar på att fråga om de kunde hjälpa oss i kriget mot Brännis. Jag tror att året var 1946 eller 47 . Det kunde de inte, men jag skulle få deras luftgevär om jag ville bli deras jean, betjänt, Jag måste ha blivit överlycklig för ett sånt erbjudande.
När vi kom fram till Högalidsgatan var allting glömt och jag hade haft en anställning som var lika kort som Borgargatan var lång. 210 meter.
Drygt 10 år senare kunde man i tidningarna läsa spaltmetrar om Stenes bedrifter på rallycrossbanan. Nu kallades han för Stene ” storken” Lundin och åren 1959 och 1961 var han världsmästare i rallycross 500 cc.

Vem kunde ana det ?

Gösta Eliassson


Sten "Storken" Lundin på Matchless G50


Janne "Loffe" Karlsson:

Kändisar från Högalid.

Janne Karlsson ! blev Loffe med hela Svenska folket när han på  70 talet medverkade i TV serien ” Någonstans i Sverige” Han bodde på Krukmakaregatan. Jag har några fragmentariska minnen från tiden med Tantoindianerna ( tidigt 50 tal ) när vi från varsin sida av taggtrådsstängslet konfronterar varandra. Tiden gick. Närmare bestämt 48 år innan vi av en slump träffas på en fest i Midsommarkransen. Festen var anordnad för de som bodde på krukis, och jag hade halkat in på ett bananskal.  Inga-Lill Adamsson var värdinna.

Lottdragning avgjorde bordsplaceringen, jag blev placerad till vänster om Janne och därmed bordsdam ?  Kvällens underhållare var Tore Callmar som man kom ihåg från sprallentiden på 50 talet där han med sin trio spelade på lilla dansbanan. Nu var han solounderhållare med bravur. När så stämningen var i topp bad han männen att pussa sin bordsdam på kinden.

Då gick Janne ut.

Gösta Eliasson


RSS 2.0