minnen från tullen

Stig Sandström kan berätta följande,

Kalle Munter hette på riktigt Karl Gustav Söderberg och föddes den 31 mars 1904 och avled den 14 oktober 1967.

Han blev knackig i början av oktober. Sylvia som var bas på Brokafét tyckte vi skulle ta honom till doktorn, varför jag o någon till  körde Kalle till Södersjukhuset. Vi hälsade på efter en vecka. Kalle klagade på att han blivit duschad två gånger annars verkade han pigg.

Han hade ju inte tvättat sig sedan Dackefejden, det blev för rent o desinficerat allting, alla skyddande bakterier försvann. Kalle hade av misstag fått en skattsedel, vilken han vårdade ömt. Om han tyckte någon var snål visade han den med orden: ”Och dig din jävel ska man betala skatt för”!

En trogen vapendragare till Kalle var Jycken. Ingen visste vad han hette. Han hade träben efter en skada i finska vinterkriget och uppbar månatlig pension från finska staten vilken han o Kalle samvetsgrant satte sprätt på. Pengarna kom till Sylvia, allas morsa, på kaféet. De två sötnosarna köpte ett helrör, en låda pilsner och en falukorvsring som tilltugg. Vi blev vittnen till hur dom satt o söp, gapade o skrek i grässlänten nedanför Liljeholmsbron. En tant med en vit pudel ondgjorde sig över deras dåliga leverne. Jycken, som höll på att skära upp korv, stannade upp med hanteringen, skrek något åt kärringen samtidigt som han körde kniven i påken. Tanten svimmade men kunde fortsätta promenaden starkt chockad efter vattenbegjutning.

En vintermorgon kom Kalle andfådd in på fiket o bad om hjälp att få loss Jycken, han var fastfrusen visade det sig. Under natten hade han o Kalle slaggat i ett gammalt bilvrak.

På något sätt hade Jyckens träspira ramlat utanför bilen o hamnat i en vattenpöl. Det blev minusgrader o benet frös fast. Det var turligt nog träbenet som råkat illa ut. Smed-Emil slog loss påken med en hammare. Vi kunde ju inte vänta på vårdagjämningen!

Stig Sandström

__________________________

I början av detta år fick jag ett par tidningsurklipp av Carl Gustaf Törnell i Motala.Det är skrivet av Thorleif Hellbom och är en krönika i DN på stan från Juni 1989. Thorleif bodde i Hornsgatan 147.

Minns ni Kalle Munter ?

För första gången sitter jag på brokafeet vid min barndoms Hornstull. Jag sitter här tillsammans med Tage Bergström och pratar gamla minnen. Tusentals gånger gick eller sprang jag förbi här på väg till lekplatserna i Ligna och Tanto. Ibland när larmet var högt därinne stannade jag och skuggade med händerna och försökte se genom fönstret vad som pågick. Där satt Kalle munter, snorig och surögd, med plutande underläpp och kepsen ner i pannan. Där var sångar-Jerker, puckelryggen med klumpfoten. När det var fredags kväll hetsade gubbarna honom att sjunga, och för varje aria blev det en ny omgång bira. Ju längre kvällen led, desto högre och klarare ljöd hans sång. Nu är det lunchdags, en vardag i slutet av Maj 1989. Brokafeet är fullt av vackra människor från kontoren uppe vid Hornsplan.

Det gamla ölschappet har blivit kvarterskrog med rättigheter och konstfullt upplagda rätter.

Annars är nog inte så mycket ändrat. Disken med kassan och korkuppdragare står där den stod. Det var här vi fick korkarna till våra simdynor. De höga träpanelerna finns kvar men färgerna är inte längre murrigt bruna. Och pinkmojen har de flyttat. Kommer du ihåg servitriserna frågar Tage, Silvia som hade världens rödaste hår, och Käty som var så vit i håret så vi trodde hon doppat hela huvudet i vätesuperoxid.

På Brokafeet sköttes ordningen på fredagskvällarna av en hästgardist i spetsbyxor och stövlar. Om gubbarna var på snöret när de kom blev det obönhörligen stopp, men sedan när de väl kommit in var toleransnivån ganska hög. Tage berättar:

Kalle munter, den trognaste av stamgäster, livnärde sig på att gå ärenden och sälja lite skrot hos nicken nere i Ligna , men han var också något av en maskot och alltiallo för grabbarna i Reimers. Han sopade omklädningsrummet och sålde läsk till grabbarna efter träningen. Vid vår och höstfesterna på Långholmen uppträdde han som ett slags vaktmästare och tog emot  poletter och biljetter och hyvlade paraffin på dansbanan så att det skulle bli hyfsat glid.

Så länge morsan hans levde var det ändå en viss ordning på honom säger Tage, men sen började han sova under båtarna i Ligna och blev allt skitigare så ingen ville ha något med honom att göra.  Vi betalar vår nota och går ut för att möta vår barndoms och ungdoms Hornstull.

Thorleif Hellbom

_____________________

Kalle Munter, en liten man med stor auktoritet, åtminstone bland oss smågrabbar. Som liten grabb  gick man omvägar när man mötte honom på trottoarerna. Vi uppfattade honom som en arg och ilsken luffare. Han bar alltid en brun kavaj och smeck på huvudet  och en cigarett  i mungipan.. Hygienen var han inte så noga med. Många trodde att han kom från den blåblodiga släkten Munte, men han hette Karl Gustav Söderberg. Ryktet ville göra gällande att han sov i gatukontorets sandlådor som stod uppställda på flera platser i församlingen, men i själva verket sov han i lumpbodarna nere i Ligna samt i taxibilarna som stod nattparkerade i det öppna garaget under Liljeholmsbron. Man kan tycka att taxiåkarna skulle ta illa upp för dessa övernattningar men man resonerade som så, att så länge han var i någon av bilarna så slapp man inbrott!  En kort period på 50 talet jobbade han på sprallen som någon form av nattvakt. Pengarna han tjänade spelade han sen bort på Sprallens pokerhjul. Jag minns att han knappt nådde upp till pokerbordets glasskiva och det var alltid en armlängds avstånd till närmaste spelare på grund av hans raseriutbrott när han förlorade. När Kalle Munter fyllde 50 år gjord en tidning i Stockholm en insamling som resulterade i den för den tiden och för Kalle det svindlande beloppet 750 :- Då slog Kalle Munter på stort och tog en taxi från Flamman vid Hornsplan till kafe`Varvet vid Varvsgatan där han bjöd alla från Högalids vårdhem på pilsner.

Calle Törnell berättar.

Kalle munter var trött efter dagens slit i lumpboden nere i Ligna. Han gick och lade sig under en press  på en av oaxens sandpråmar som låg förtöjd utanför cementfabriken. Tidigt nästa morgon blir han väckt av pråmens gnissel mot kajkanten i Södertäljeslussen. Han går upp på däck där han möter kaptenen som berättar att pråmen är på väg till oaxen  för att hämta sand. Kaptenen som är en vänlig själ erbjuder Kalle jobb på båten, men då blir Kalle så förbaskad så han kastar smecken i kanalen. Kaptenen ger Kalle pengar till en tågbiljett. Väl framkommen till Södra station för han ett jäkla liv. Där jobbade min far som gick ut och undrade vad som var i görningen, han mötte Kalle och frågade var han hade smecken ? då fick han denna historia berättad för sig.

Gösta Eliasson

Källor : Calle Törnell / Berra Monster – Berit Lunden vars far hade taxirörelse.

Samt egna minnen.

Gösta Eliasson

____________________

Bosse Nordstrands pappa berättar.

Vägg i vägg med biografen flamman låg ett fik som serverade grötfrukost på morgnarna.

Här kunde man också handla bröd över disk. En morgon när Bosses pappa var där för att handla hör han ett sjujäkla liv från köket. Ut från köket kommer Kalle munter springande med ett leende på läpparna, efter kommer ägarinnan, i ytterdörren skriker hon efter Kalle att aldrig sätta sin fot här igen. Bosses pappa frågar vad som hänt?

Ägarinnan svarar, Kalle drack upp all min arrak !

Bo Nordstrand

Kalle frågade ibland någon person om denne visste likheten mellan honom och kronprinsen. Svaret blev oftast nej. Kalles kommentar: För båda fattas det en krona. Snyggt sätt att tigga en bagis!
Den som kastade åt Kalle en femöring som hamnade på golvet blev blåst. Kalle kände igen klangen från en enkrona o gav fan i femöringen. Tablå.

Stickan Sandström

Karl Gustav Söderberg, "Kalle Munter"

Skutan Cristian låg förtöjd på Söder Mälarstrand nedanför Munchenbryggeriets stallar vid Eolsgatan. Skutan var en enmastad Galias som hade gått som vedskuta mellan Åland och Stockholm. Skutan var lite krum så det hette att skutan var hårt seglad. Båten hade köpts in av en nybliven mångmiljonär som vi kallade Bolle. Skutan var ett första klassens renoveringsobjekt och Lasse ( kamelen ) Almer var anlitad som kapten och arbetsledare. Under en tid var denna kajplats mer en samlingsplats än en arbetsplats. En dag när det var ovanligt många grabbar vid skutan, passade kaptenen på att fråga om vi kunde hjälpa till att slå bort en järnring som satt högst upp i masten.
Enda sättet att komma upp i masten var att manuellt låta sig hivas upp på en sittbräda. Kaptenen frågar om det finns någon frivillig som vill hivas upp ? Då kliver Imme Johansson fram. Med en handslägga låter han sig hivas upp. Hej å hå hiva å dra, det var ganska tungt. Jag tror vi var 6 eller 7 grabbar som slet med tampen. Väl uppe försöker Imme slå av järnringen, men utan resultat. Han ber att få bli nerfirad. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig ? Då kliver jag fram. Jag hivas upp, väl uppe får jag en mindre chock. Under järnringen som skulle slås bort satt det en järnögla som hissanordningen hängde i. Järnöglan var så sliten att det endast återstod ett par tre millimeter av slitytan.  Utan resultat försöker jag slå bort järnringen och blir nerfirad. Jag kommer inte ihåg om jag delgav kaptenen denna upptäckt. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig, då kliver halta Benke fram, han var låghalt därav öknamnet. Han hivas upp och slår bort järnringen på första slaget. Man kan förmoda att Imme och jag i detta ögonblick önskade att vi var någon annanstans. Innan denna händelse hade det till vårt gäng anslutit sig en främmande fågel. Han var spanjor i vår ålder som tagit sig hit  från Spanien på en lätt motorcykel ( ett konststycke). Han fick jobb på skutan där han övervintrade innan han åkte hem följande vår. Hur han hamnade i vårat gäng berodde nog på att konditori Rixi som låg på Långholmsgatan var det första fik han såg när han kom åkande över Liljeholmsbron. Tinto var en glad och oblyg grabb och blev snabbt accepterad i vårt gäng. Efter incidenten med mastringen kallade han mig för mr. Bird. Hans vidare öden är okända men skutan Cristian förliste så småningom i Gibraltar sund.

Gösta Eliasson


Skutan Cristian

Parkvakten i slutet av 1940 talet.

Det slog nästan aldrig fel, när man hade hittat en lämplig nyponbuske för att tälja sig en pilbåge, så stod han där i sin gröna uniform ( liknande dagens lapplisa ) och viftade med anteckningsblocket.

Det var parkvakten, jag minns honom som om det vore igår, det var en sympatisk man.

Om man lovade att aldrig mer tälja av grenarna så skulle han glömma förseelsen.

Parkvakterna är idag en utdöd yrkesgrupp, men man kan förmoda att dom under de två senaste världskrigen hade en mission att fylla, framför allt med tanke på alla kakelugnar och vedspisar som fanns i städerna. Veden i parkerna måste ha varit en åtråvärd energikälla.

Gösta Eliasson

Släktförklaring.

Min kusin berättade.

I början av 1900 talet hade min farmor tillsammans med sin sambo farbror Söder en kolonilott uppe på rackarbergen. Farmors sambo var poliskonstapel. Trots detta eller just därför, bedrevs här hembränning i en skala som kan sägas vara lite större än det normala husbehovet. Kommersen var lönsam men fick ett snöpligt slut när sambons kolleger en vacker vinterdag gjorde husrannsakan. När poliserna närmade sig beordrade farmor oss alla fyra syskon att snabbt lämna platsen. Vi kastade oss handlöst nerför bergen och kanade på snön ända ner till Årstavikens is. I efterhand fick vi reda på att våra lärare anat oråd när våra klasskamrater mobbade oss för den mäsklukt som spreds omkring oss.  Jag vet inte vad det blev för straffpåföljd för min farmor, men farbror Söder fick ställa sig till den privata arbetsmarknadens förfogande.

Motboken går i graven.

När motboken slopades den 1 Oktober 1955 skulle det firas på ett oförglömligt sätt !
Oförglömligt i den meningen att mitt förnamn skulle tatueras på min högra underarm.
Tatueraren hette  Lelle apan. Vi började med att på systembolaget som i denna tid låg på Borgargatan inhandla en flaska starksprit. Sen satte vi oss i en bergskreva nedanför Högalidskyrkan. Lelle som redan nu hade avtjänat en del mindre brott på ungdomsanstalt var väl insatt i tatueringstekniken.Tatueringen utfördes med en itudelad blyertspenna med två knappnålar fastbundna. Nålarna doppades i bleck.

Lelle och hans kompis Hasse träffade jag sen några gånger på 70 talet i Vällingby där dom delade kvart.

Om Hasse kan sägas att han hade beatlesfrisyr långt före de riktiga Beatlarna. Hasse dog så småningom av en överdos och Lelle frös ihjäl på tröskeln till balkongen där han ramlat omkull och somnat.

Frid över deras minne.

Gösta Eliasson

På Långholmens östra udde, granne med Mälarvarvet hade Stockholms hamnkontor med flytande stockar i vattnet inhägnat ett område för förvaring av omhändertagna bryggdelar och annat kringdrivande bråte. Detta var i slutet av 40 talet. Flottarna fanns kvar en bra bit in på 50 talet. ( Tidigare fanns detta upplag då även med upphittade båtar under Pålsundsbron som i denna tid fram till 1947 hette Mälarvarvsbron )

Vi grabbar kallade platsen för flottarna och det var ett eldorado på somrarna för våghalsiga lekar. Det var nästan med livet som insats när man hoppade mellan detta bråte utan att ramla i. Det var mycket gråt och tandagnisslan. Det fanns mycket spik och vassa föremål i detta blöta element. Det var ett under att det inte hände några större olyckor. Så som jag minns denna tid så var det badförbud i Riddarfjärden, men stockarna som avgränsade denna lekplats höll dom värsta orenligheterna borta. En sommar under en kort period hade vi en återkommande åskådare, han var konstnär och satt alltid på samma sten och tecknade av oss när vi lekte. Jag gick ofta upp och tittade på det han tecknade, och jag kommer ihåg att jag blev imponerad. Men det var en sak som inte stämde, han ritade oss nakna !

Så någonstans, inramat på en vägg eller nerstoppat i en gammal byrålåda finns vi avtecknade i konstnärens påhittade nakenhet.

Gösta Eliasson

På Högalidsgatan mittemot Högalidsparken fanns en herrfrisörsalong som ägdes av Kalle Sundberg. Hans son Sören som var ett par år yngre än jag jobbade också i salongen. Hit gick man från tidiga barnsben för att klippa sig, och så småningom vid speciella tillfällen för att raka sig. Salongen var förmodligen en av dom sista som tillhandahöll denna tjänst. ( 50 talet ) Hit åkte jag även efter vi flyttat till Grimsta 1968. En dag när jag kom dit stod Sören ensam i salongen, han berättade då att Kalle under en klippning fått en hjärtattack och fallit död ner vid frisörstolen. Jag fortsatte att klippa mig hos Sören ända tills den dag jag kom dit i början av 90 talet då salongen övertagits av två tjejer. Dom berättade att Sören hade avlidit på exakt samma sätt som sin pappa.

Vem har regisserat detta ?

Gösta Eliasson

Parkleken hade gjort en iskana med höga snövallar på sidorna. Den började strax nedanför berget och slutade vid Borgargatan. Nåväl, just den här kvällen hade några tjejer vågat sig dit för att åka. Det här var före tefatens tid, tjejerna åkte på kartongbitar och trasmattor. Vi grabbar uppfattade snabbt situationens möjligheter och radade upp oss på linje på snövallarna. När tjejerna sen kom susande i iskanans mittfåra slängde vi oss handgripligt över dem, med våra iskalla händer försökte vi sen treva oss under byxlinningar och trosor. Tjejerna skrek som stuckna grisar. Det kunde knappt ha missförståtts att tjejerna tyckte detta var obehagligt, men av någon outgrundlig anledning fortsatte tjejerna att åka. Så här i efterhand kan sägas att tjejerna satte definitivt stopp för våra bekladdningsförsök. Vi grabbar var överlyckliga, vi hade funnit en ny sysselsättning. Vi kallade detta för murvning ! En grävande journalist kallas ju för murvel, men det hade inte med detta ordval att göra.Vi grabbar hade hittat ordet på ett helt annat ställe ! Bilden är tagen några år efter den rubricerade historien och visar i bakgrunden iskanans sträckning. Grabbarna på bilden är Uffe Karlsson och Kalle Törnell, de var väluppfostrade pojkar å var sannolikt inte med om murvningarna

14 årig hemvärnsman !

De måste ha varit en syn för Gudarna, uniformen var så stor så man såg varken händer eller skor. När jag tänker på detta idag, så ser jag framför mig Toker i dom sju små dvärgarna med sin för stora tröja. Det var Mackan Tistam från Pålsundsgatan som värvade oss. Mackan var väl några månader äldre än oss, men redan sergeant. Hemvärnets lokaler låg på Wollmar Yxkullsgatan och det var där man fick ekipera sig. Gudskelov fick vi inte ut några skjutvapen, däremot av någon outgrundlig anledning fick jag ut en bajonett, den har jag kvar än idag. Jag fick många brev att den skulle återlämnas, och på den vägen är det. Stridsövningarna eller vad man nu kan kalla det hölls i Bredängskogarna som då var rena urskogen. Här låg bl.a den då så populära Sätrastugan. Som hemvärnsman fick man starkt subventionerade ridlektioner på det Kungliga kavalleriregementet K1 som låg på östermalm vid Stadion. För att komma dit åkte vi tricken nr 10 som passande nog i denna tid hette Mustang ! En kväll kom jag för sent till ridlektionen, beväringarna som hade kommenderats till tjänst denna kväll, var inte sena att utnyttja denna situation för att jävlas lite grann. Dom gav mig en häst som kallades “ Vilda Satan” mig ovetande. På kaserngården stod en stor julgran med pampiga ljusdekorationer. På vägen till ridhuset fick hästen syn på julgranen, fick spelet, och skenade med mig hängande och släpande i betslet. Jag sket inte i byxan, men nära var det ! När vi slutligen kom fram till ridhuset och anmälde oss för fanjunkaren så beordrade han mig att genast gå tillbaka med hästen. På återvägen blev det samma sak, men nu var jag beredd. När vi kom tillbaka till stallet var det glädjeyra bland beväringarna.

Senare fick jag reda på att beväringarna fick kompaniförbud, ett alldeles för hårt straff kan man tycka. Ridlektioner i all ära, men måste sadlarna vara så förbaskat hala ? Den som uppfann kardborrbandet måste ha suttit i samma sits som jag .

Gösta Eliasson

Högalidsparken 1950 talet.

Teaterklubben eller TK som vi kallade oss. Det var Gunnar Ljungqvist på Borgargatan som var initiativtagare till detta spektakel. Teaterdirektör således. Det var ett bra initiativ. Den enda underhållningen i Högalidsparken var annars Frälsningsarmen som kom en gång i veckan med böner och psalmsånger. Vi grabbar gjorde naturligtvis allt för att sabba. Gud må förlåta oss. Våra ambitioner med teaterklubben var väl lite allmän glädjespridning, men några som inte blev glada var båtägarna i Ligna och Årstavikens båtsällskap, vi byggde ett storslaget tält av det som båtägarna till vintern skulle täcka sina båtar med. Tältet byggdes uppe i Högalidsbergen. Jag tror det fanns plats för 20 ungar. Budskapet om vår existens utövades på flera sätt ! Ulf korpen Tistam var vår härold, från muren vid Högalidskyrkan basunerade han ut sevärdheterna samtidigt som Lasse Stödberg och Leffe Lindblom på en pinnkärra skötte den rullande reklamen. På reporteoaren fanns jag själv som trollkarl, mitt nummer bestod i den magiska konsten att stoppa ner en trollstav i halsen på Lill-Uffe Spång. Teaterförbundet går väl i taket när jag här avslöjar att i trollstavens ena enda fanns en glidande vit metallhylsa som gled på staven när Lill-Uffe höll fast den mellan sina tänder, resten av staven doldes bakom min underarm. ( Kasta dig i väggen Labero ).
Samme Lill-Uffe hade i Tantolunden hittat en fågelunge som vi trodde var en gök, denna gök förevisades på scenen under allmänt jubel från publiken samtidigt som Basse på sitt dragspel spelade gökvalsen. Men den stora attraktionen var Raye Johansson. Han uppträdde som fakir. Han stack nålar genom kinden och genom skinnet på handleden. Jag har även ett svagt minne av att han låg på spikmatta och där gängets tyngsta kille ,Bernt budda Johansson stod på hans bröst. Men bäst av allt, han åt glas ! De yngre grabbarna hade fullt sjå med att hiva sig upp i lyktstolparna för att hämta glödlampor. Här kom Lasse Stödbergs akrobatiska tallanger väl till pass. Allt detta kunde åtnjutas för en blejd = 25 öre.
De boende runt parken klagade givetvis på den mörkläggning som vår fakir förorsakade.

Gösta Eliasson

Kändisar från Högalid

Ingen av oss kunde väl här ana att jag står och kramar en blivande justitsieminister. Året var 1956 och vi hade av någon anledning som jag inte kommer ihåg begivit oss till Skansen. Leijon som vi kallade henne bodde på långholmen där hennes far jobbade som fångvaktare. 1973 blev hon Riksdagens yngste statsråd i Olofs Palmes regering. Under en 20 års period innehade hon flera tunga poster i Regeringen, men i jakten på Olof Palmes mördare fick hon avgå i den så kallade Ebbeaffären. Hon hade medgivit buggning på pkk medlemmar. Den framtida politiska karriären kanske hon funderade på när vi gick omkring bland Skansens snödrivor den här fina vårdagen, men att hon skulle bli Skansenschef mellan åren 1995 och 2005 kunde hon omöjligen veta.

Gösta Eliasson

Jag, Anna Greta  Leijon och Ingemar "Imme" Johansson

Skrivet av Åsa Steinsvik tis, 03/31/2009 - 13:34

Hornstull avser området norr om den historiska tullen vid brofästet till Liljeholmsbron och väster om Långholmsgatan. I norr är Pålsundskanalen en naturlig gräns. I början av 1660-talet beslöt man att bygga den första Liljeholmsbron, en flottbro som flöt på vattnet mellan Södermalms västligaste udde till Liljeholmen, där Årstaviken var smalast.

Långt innan det blev bostadsområde i Hornstull låg här Jakobsbergs gård, en så kallad malmgård som numera står på Skansen. Strindberg beskrev den i en av sina romaner. Han nämner där de vackra kastanjeträden som än idag blommar på innergården i kvarteret Tången.

En gång i tiden bedrevs en omfattande tobaksodling i området. Vid den tiden fanns det inte ens kvarter i Hornstull kring Tobaksspinneriet. Senare byggdes det om till en porterfabrik som tronade på Hornstulls strand med sin karakteristiska skortsten.

Med industrialiseringen på 1800-talet kom de mekaniska verkstäderna och varven att bli de stora arbetsplatserna i området, något de förblev fram till mitten av 1900-talet. Under 1920- till 1940-talet byggdes merparten av de befintliga bostadshusen i Hornstull.

På Bergsunds Strand 23 bodde Nelly Sachs, som fick nobelpriset i Litteratur 1966. Det idag spridda öknamnet "Knivsöder" går inte längre tillbaks än till 1990-talet. Området har under 2000-talet blommat upp i och med marknaden Street och ett antal kaféer och restauranger.

Hornstull kallades bara Tullen i min ungdom, det var litet av en status-grej faktiskt. Var man från Tullen visste alla att man var cool, litet tuff och rapp i käften.

Flera gånger när jag berättat stories från min ”vilda ungdom ” har barnen sagt: farsan varför skriver du inte ner det här, det kan ju bli en bok för fan. Men det har inte varit läge förrän nu, då jag startat släktforskning. Men för ovanlighetens skull kanske jag ska mixa historier med seriösa inslag, eller åtminstone halvseriösa. Mycket som hände vid Tullen, skedde när vi var halvknalla och det vore inte kul om barnbarnen ( om dom får syn på dessa rader ) får uppfattningen att farfar/morfar bara krökade som ett vilddjur dagarna i ända.

Ibland har jag fått frågan: vilket är ditt första minne? Svårt att säga, jag kom bara på två till en början, men när jag sorterade foton till släktalbumet ploppade det upp fler , som i sin tur genererade ytterligare flashbacks. Minnen förresten, det låter så högtidligt, jag tänker bara berätta hur det var att växa upp på Heleneborgsgatan 21 sett ur min synvinkel. Och med facit i hand kanske historien blir mer nyanserad .

Till minnena räknas även det som jag fått mig berättat, främst från farsan Viktor, som var väldigt talför på äldre da´r, men också från farbror Virgo och hans fru faster Lisa samt från älsklingfaster´n Verna. Jag var ofta hos farmor på Brännis 98 och högg ved och handlade åt henne men hon sa´inte så mycket om äldre tider; jag vet att det inte var någon dans på rosor att bo på Söder under slutet av 1800 talet.

Min brorsa Leif bidrog med en del också eftersom han var 10 år äldre än jag och själv upplevde vissa händelser.

Vid ett tillfälle träffade farsan, brorsan och jag farbror Virgo och hans son Nisse med tummen på stamlokuset Brocafét. Vi tog några pilsner, men i sanningens namn drog vi nog i oss några stänkare i smyg, vilket var förbjudet på fiket. Då berättade våra farsor skrönor om släkten och vi blev nog både överförfriskade och högljudda varför ett annat gäng vid bordet bredvid klagade. Det skulle dom inte ha gjort.

Det slutade med full kalabalik och råkurr, Sandströms mot övriga.

Gubben Niklasson, som ägde fiket satt upp en lapp på dörren dán därpå där det stod: Nobbade på obestämd tid, stora och lilla Sandström ( farsan och Virgo ) och deras söner.

Så blev ju den lilla incidenten en historia också som många garvade åt, utom möjligtvis morsan Hildur som sá att er får man ju skämmas för. Men antalet uppkäftiga personer i vår omgivning minskade markant, det måste erkännas.

Det får duga som ingress till släkten Sandströms öden och äventyr.

Jag träffade inte farfar speciellt många gånger och min bild av honom har färgats av de foton jag sett. Men med säkerhet kommer jag ihåg att gubben satt i fåtöljen på Lundagatan 35 ( 37 ) där dom bodde då och klappade mig på huvudet och muttrade någonting, fan vet vad.

Han hade valross-mustasch och var liten och satt. Eftersom han dog 1 juni –40 kan jag ha varit fyra år.

Från samma tid och samma gata, fast i 33:an, minns jag att vi hälsade på Virgo och faster Lisa. Morsan hade tydligen lärt mig att sjunga någon korkad barnvisa som jag alltså skulle framföra för menigheten. Men i helvete heller, först skulle faster Lisa och jag köra vår ritual.

Den innebar att jag parkerade under rumsbordet, sedan skulle Lisa som faktiskt var en aning överviktig krypa in till mig under bordet. När det var klart sade jag ” smörblad faster Lisa”.

Varpå hon bet mig i arslet och jag garvade som fan. När vi kört det programmet ett par gånger var det dags för musik, inte förr.

I 21:an Heleneborg fanns varken varmvatten eller värme. Vi eldade i spis och kakelugn. Oftast med ved men ibland med koks eller antracit-briketter, fast sistnämnda bränsle var dyrt.

Ved fanns som regel i överflöd eftersom farsan jobbade på bygge, det var bara att kånka hem och lägga i vårt källarförråd och hugga efter behov. Farsan Vicke, var ofta lagbas eller bod-tomte och det innebar div. privilegier. Bland annat att han kunde mygla till sig en egen vedhög av så kallat skålvirke. Det fick han vanligtvis ta om han snackade med byggaren eftersom det var rivningsvirke och fullt av spik, dock icke Vickes vedhög.

De gånger jag hittade spik när jag högg ved kan räknas på ena handens fingrar.

Varmvatten fick vi alltså värma på vedspisen eller på gasspisen. Vi hade två gaslågor. Det var en livsfarlig inrättning egentligen eftersom man måste kolla noga att lågan tändes, annars flöt gasen ut i köket. I lagom stora doser var den dödlig, det var många som kolade därför att dom glömt gasen .Likaså om någon tände ett bloss med gas i kvarten, då blev det en jävla smäll sedan var det god natt.

Gasen levererades i järnledningar via en mätare som laddades med gaspolletter vilka vi tjackade i mjökbixen för 25 öre/st.

När vi värmt vatten i kastruller tog Hildur fram en gigantisk zinkbalja som ställdes mitt i köket. Sedan stoppade hon ned Stig Agne i den och skrubbade mig frenetiskt, fy fan vilken plåga man tyckte det var .Dessutom skedde detta med en viss regelbundenhet, så det är klart att jag minns detta glasklart. Ett annat återkommande fenomen var flyglarmet varje måndag.

flyganfall.Och flyglarmet provades alltså varje måndag. Det enda goda det förde med sig var att man visste vilken dag det var.

Apropå ved, den fick vi bära upp fem trappor och lägga i vedlåren. Vi hade stora jutesäckar att bära i, tur att vi bara eldade vintertid.

Samma sak fast tvärtom med sophinken. Ner fem trappor och sedan upp igen Det fanns inga plastpåsar att lägga skiten i, utan vi hade en plåthink som tömdes direkt i soptunnan som stod på gården. Den i sin tur hämtades av sopgubbar som satte fast träreglar i hakar på var sida av tunnan och bar den ut till sopbilen för tömning.

Bilen påminde om en jättelik halvmånformad brödburk vars lock löper inuti burken. Fy satan vad det kornade mellan varven. Jag kommer ihåg att åkeriet hette Zachrisson.

Morsan hade ett helvete när hon skulle tvätta minns jag, hela familjen var inblandad.

Vi hade två klädkorgar av något bambuliknande material. Tvättstugan låg i källaren, så det var ned med trasorna dit först. Där fanns en stor rund pyts, ca 150 cm i diameter.

Den kallades för pannmur. Den fylldes med kallt vatten som sedan värmdes genom att vi eldade med ved under så att morsan kunde koka tvätten. Det fanns mindre baljor också i vilka hon gjorde rent mindre plagg på en tvättbräda, likadan som hillybilly-band har som kompinstrument nu på senare tid.

Sommartid kunde tvätten hängas på gården ( om det inte regnade förstås) på klädstreck som spändes upp på krokar mellan  två träställningar. Men det var inte helt riskfritt, det kunde ju hända att vi grabbar ville lira brännboll eller fotboll på gården men då blev det fart på käringarna i kåken, det vara bara att fly fältet. Titta i Sthlmsliv sidan 417, fast vår gård var snyggare.

Sedan skulle ju alltihop upp fem trappor igen för att strykas på köksbordet. Stackars morsan, men i ärlighetens namn hjälpte vi henne för det mesta, både med tvätt, sopor och ved. Och att handla och övriga ärenden också för resten.

Vi var ju tre boys i familjen, farsan, brorsan och jag.

På vintern skulle tvätten till torkvinden som för säkerhets skull låg sex trappor upp, och då var klädkorgarna tyngre av våt tvätt, fy fan vilket slit och släp.

Barn och barnbarn hajar inte ett skit när jag berättar sånt här.

I det här läget kan det väl vara dags att berätta litet om 21: an Heleneborg. Jag föddes på Folkskolegatan 16 eller 18, det är inte så kinkigt vilket. Mitt emot Högalidsplugget.

Fast vi bodde i båda kåkarna.

Familjen tog en sväng till Högalidsgatan 42 och Heleneborg 21 B innan vi hamnade i 21 A.

Det var vanligt då att man flyttade ofta, därför att man kunde bo tre månader hyresfritt innan man bestämde sig. Många satte detta i system naturligtvis och bodde gratis i åratal.

Inget större besvär heller eftersom folk inte hade så mycket pinaler. Vedhandlarn på Långholmsgatan 1 lånade ut sin stora tvåhjuliga kärra ganska billigt, det räckte oftast.

Samma kärra var aktuell på eftersomrarna under krigsåren då Sandströms rullade ut till Västberga för att ta upp potatis. Viktor och Hildur hade potatisland vid Riksväg 1 där bageriet San Remo och industriområdet nu ligger. Jag gillade det stället.

I backarna mot Solberga växte det skitgoda smultron och så hade morsan mjölk och bullar i en korg med sig. Farsan fick en bira och en hutt, som mamma sade. Det var ju söndag och farsan var ledig från jobbet. Vardagar fick pluggen vara i fred.

Tillbaka till Heleneborgsgatan 21. Kåken låg i kv. Skrufven och vid gatorna Heleneborg – Högalidsgatan – Pålsundsgatan – Långholmsgatan och ägdes av Ingenjör G. V. Steen.

Gubben var så snål att han skrek när han sket. Alla reparationer gjorde han själv och det blev som det blev, litet halvdant och provisorisk för jämnan.

Han var uppe på taket i 75-årsåldern och skottade snö.

En gång bar vi ut all snö från gården till gatan för vi skulle göra isbana, men jävlar vad lack han blev. Gatukontoret tog betalt för att köra bort snön. Den hindrade trafiken.

Müchenbryggeriet som låg i början av Heleneborgsgatan hade häst/vagn för att distribuera öl och läsk. Vi hade tre mjölkaffärer i närheten. Och hästarna sket så klart. Då var gubben Knotan som han kallades ute med en skyffel och tog hand om hästskiten som han sedan la på blommor och buskar inne på gården, som gödning. Och det är klart, det växte så det knakade, och alla käringar tyckte gården var så fin. Gråsparvarna också, dom gillar hästskit. Den stärker deras benstomme antagligen. Och kanske potensen, nuförtiden är det tunnsått med sparvar sedan alla kusar försvunnit

När vi skulle betala hyran som var 40 spänn i månaden gick vi ned till Knotans kvart på 1 trappa. Där satt gubben med en DN uppslagen framför sig. Han lade stålarna under blaskan och sedan skrev han på kontraktet att vi pröjsat. Ibland kunde han muttra något om cyklar i porten pangade doror eller annat jävelskap som man givetvis nobbade till.

Käringarna i kåken minns jag bättre än deras gubbar kanske för att dom var hemmafruar.

Det finns ett foto i släktalbumet där Knotan tagit sig i arslet och bjudit tanterna på fika på gården en sommardag på 40-talet. I min uppgång bodde förutom vi Erikssons på fyra trappor.

Dom var sex pers i en etta med kök. Alla ungar hette på r, Runo, Runa, Rune och Ruby.

Kändisar från Högalid.

Strax före jul 2008 var vi några gubbar från Heleneborgsgatan och Borgargatan som träffades på Långholmens värdshus. I nostalgins tecken diskuterades huruvida vi visste något om andra gubbar från Högalid. När bröderna Sten och Bernt Lundin kom upp till diskussion drog jag mig till minnes en episod när jag träffar dessa herrar utanför Anderssons sportaffär i hörnet av Brännkyrkogatan / Borgargatan. Jag slår följe med dessa lite äldre grabbar och passar på att fråga om de kunde hjälpa oss i kriget mot Brännis. Jag tror att året var 1946 eller 47 . Det kunde de inte, men jag skulle få deras luftgevär om jag ville bli deras jean, betjänt, Jag måste ha blivit överlycklig för ett sånt erbjudande.
När vi kom fram till Högalidsgatan var allting glömt och jag hade haft en anställning som var lika kort som Borgargatan var lång. 210 meter.
Drygt 10 år senare kunde man i tidningarna läsa spaltmetrar om Stenes bedrifter på rallycrossbanan. Nu kallades han för Stene ” storken” Lundin och åren 1959 och 1961 var han världsmästare i rallycross 500 cc.

Vem kunde ana det ?

Gösta Eliassson

Sten "Storken" Lundin på Matchless G50

Kändisar från Högalid.

Janne Karlsson ! blev Loffe med hela Svenska folket när han på  70 talet medverkade i TV serien ” Någonstans i Sverige” Han bodde på Krukmakaregatan. Jag har några fragmentariska minnen från tiden med Tantoindianerna ( tidigt 50 tal ) när vi från varsin sida av taggtrådsstängslet konfronterar varandra. Tiden gick. Närmare bestämt 48 år innan vi av en slump träffas på en fest i Midsommarkransen. Festen var anordnad för de som bodde på krukis, och jag hade halkat in på ett bananskal.  Inga-Lill Adamsson var värdinna.

Lottdragning avgjorde bordsplaceringen, jag blev placerad till vänster om Janne och därmed bordsdam ?  Kvällens underhållare var Tore Callmar som man kom ihåg från sprallentiden på 50 talet där han med sin trio spelade på lilla dansbanan. Nu var han solounderhållare med bravur. När så stämningen var i topp bad han männen att pussa sin bordsdam på kinden.

Då gick Janne ut.

Gösta Eliasson