Tattar-Olga ett livsöde i mitten av förra seklets Hornstull

Från Östmark till Örby Kring Olga Lindberg och en resandefamilj i folkhemmets utkant

Leif Gidlöf

 

 

En vårdag 1956, den 22 maj vid sjutiden på kvällen, kallas konstaplarna Toll och Weivers till Tanto koloniområde på västra Södermalm i Stockholm med sina omtyckta promenadstråk och friluftsteater alldeles intill. En stugägare har klagat på lösdrivare, som dygnet runt stör honom och andra "under sina supfester, genom att sinsemellan slåss, skråla, sjunga och skrika". Anmälaren vågar inte längre övernatta i sin stuga och säger att skriken hörs långt utanför parkområdet. En rejäl olägenhet för kolonister, kringboende och besökande vågar man tro.

 

När polisen kommer till platsen finns sex personer där, "samtliga kända som notoriska lösdrivare och totalt arbetsovilliga, varför de snarast möjligt borde omhändertagas för vård". Sticker ut särskilt gör Olga Lindberg, nu snart femtio och rätt tilltygad av ett liv i kläm mellan myndigheter och orediga livsvillkor. Hon är välkänd av polisen, kallas lokalt för "Tattar- Olga" och har dröjt sig kvar i minnesförrådet hos en del av Högalidsbarnen i trakten. Bland dem författaren.

 

Ett familjeöde som tidsspegel

 

Behandlingen av tattare och zigenare började kännas alltmer besvärande under folkhemmets skördetid efter kriget. Men bara de enskilda livsödena ger ansikten åt de grupper i marginalen som hade att leva med samhällets sociala tryck och ovilja. Tidsandan, som med ett annorlunda uttryck även omfattade antisemitismen, slog länge igenom i pressen, litteraturen och filmen. Och ännu på 50-talet fick rester av "rashygieniskt" tänkande samsas med konturerna till ett snarare socialt och kulturellt definierat problem. Men inte heller vägen från utanförskap till integration, frivillig eller påtvingad, saknade stötestenar. En betydande omställning för de flesta berörda förstås men även för socialtjänst, polis och politiker.

 

Mot den bakgrunden försöker jag ge en bild av Olga Lindberg och hennes närmaste familj. Deras torftiga och bitvis tragiska liv är i sig själv drabbande nog men får en vidare innebörd genom att sättas in i sitt tidssammanhang. Olga föddes 1908 under föräldrarnas kringflackande liv i Härjedalen och dog barnlös 1963. Den knappast spikraka vägen hade då gått från Värmland och Norrland till Stockholms södra förorter. 1966 avled hennes mor Sofia och 1968 brodern Verner, sedan alla tre till sist hamnat i Örby. Brodern Karl med egen familj avled i närliggande Bandhagen 1971. I texten har jag valt att använda samtidens ord tattare, även om det i dag ersatts av det neutrala begreppet resande.


Östmark - finnbygd och gränsland

 

Historiskt har Östmarks socken i norra Värmland varit en fattig gränstrakt mot Norge, helt dominerad av jordbruk och skogsbruk och numera en avfolkningsbygd i Torsby kommun. Fortfarande är den gamla finnkulturen från 1600-talet levande. Likaså arvet från det ovanligt stora inslaget av tattare, som ännu långt in på 1900-talet gav socknen dåligt rykte längre söderut. De var inte alltid så välsedda i Östmark heller men ändå tolererade, säkert beroende på de flesta sockenbors svåra villkor.

 

Många blev rätt fastboende, och ett femtontal "tattarsläkter" ska ha funnits i Östmark och socknarna närmast omkring. Samtidigt har det klarlagts att flera av dessa släkter, kanske de flesta, i grunden varit finska men genom sin delvis avvikande livsform i förening med ingiften ofta kommit att uppfattas som en del av tattarkollektivet. För många tattare som flyttat in i området utifrån har detta även fungerat som en länk till det omgivande rent svenska samhället. Där var det mest de "kringstrykande" tattarna som man verkar ha upplevt som ett problem.

 

Efterhand förde industrialiseringen och uppsvinget i skogsnäringen med sig ett ökat tryck att anknyta till normen på arbetsmarknaden. Men utanför bygden var det inte alltid så lätt att bli av med sin ryggsäck, "att på en gång tvingas och hindras att ändra livsföring" (Måwe 1958, s.319). I denna flytande mellanställning är det inte svårt att känna igen drag från dagens mångkultur- och invandrarproblematik.

 

Arbetsvandringar till Uppland och Norrland

 

Inte minst i Värmland resulterade det sena 1800-talets överbefolkning på landsbygden i både flyttning till de större städerna och omfattande emigration, inte så sällan det förra följt av det senare. I norra delen ökade arbetsvandringarna till särskilt gränstrakterna i Norge, Dalarna och södra Norrland men även åt andra håll. Ofta efter etablerade rutter och till trakter med liknande blandad befolkningsstruktur.

 

Längs Röjdälven nordväst om tätorten Östmark ligger Långerud. I Furuberg där föds 16/5 1851 Kjerstin Mattsdotter, dotter till drängen Matts Mattsson från Hollandstorp och Gertrud Nilsdotter, båda med "skogsfinska" anor. Formellt förblir hon skriven i Östmark men befinner sig i början av 1870-talet i norra Uppland, även den landsdelen en känd tattarmiljö. I rask takt får hon tre barn i Älvkarleby och Tierp. Ett är Hedvig Karolina Sofia, född i Älvkarleby 20/5 1877. 1881 är Kjerstin tillbaka i Östmark, där ett fjärde barn föds. Hon får tre barn till med hemmansägaren Erik Mattsson. De gifter sig 1893, och hon dör 1923.

 

I husförhörslängden för Östmark 1891-1895 antecknas namnet Lindberg för äldste levande sonen Gottfrid Leonard. I födelseboken för Älvkarleby 4/7 1875 anges som "erkänd" fader ribblastaren vid Skutskärs sågverk Bror Mauritz Lindeberg (1852-1898), även uppgiven som bleck- och kopparslagare, son till konstapeln vid Svea artilleriregemente Adolf Nikolaus Lindeberg (f. 1804). I församlingsboken införs senare namnet Lindberg även för Sofia och en yngre bror, som bägge saknar uppgifter om faderskap. Öppet för tolkning, men troligen är Lindeberg far till samtliga. Just den stavningen återfinns ibland senare i handlingarna.


Församlingsboken 1900-1909 redovisar Sofia Lindberg med eget hushåll, men troligen bor hon kvar hos modern och styvfadern. I Östmark föds sönerna Ernst Mauritz 18/11 1900 och Hugo Verner 16/8 1904. Sofia får 1905 fängelse för första resan stöld. Strax därefter bär det av norrut, och 26/4 1908 föds dottern Olga Wilhelmina (Serafia) i Älvros (Härjedalen).

 

Färderna uppåt Norrland kan följas genom födelseböckerna, och troligen är man ständigt på rörlig fot. I Östmark blir familjen "å församlingen skriven", födelseattesterna droppar in efterhand och Sofia Lindberg redovisas till slut som "kringv/andrande/". Så föds Karl i Ragunda (Jämtland) 13/1 1911, Syster Anna Matilda i Dal (Ångermanland) 16/2 1913 och Frans Vilhelm i Säbrå (Ångermanland) 1/4 1915. Men de båda yngsta dör efter kort tid.

Vilka är fäderna till Sofia Lindbergs barn?

I Östmarks födelsebok är ingen far antecknad för de båda äldsta sönerna Ernst och Verner. Men Verner uppger i en rättssak 1931 att han är son till hemmansägaren Johan Emanuel Johansson Backman (1881-1949) i Långbacken, Östmark. På faderns sida därmed från den lokalt kända tattarsläkten Wigardt och även på moderns sida med delvis sådan bakgrund. Troligen gäller det också Ernst. Olga och Karl saknar uppgift om far i födelseböckerna, däremot inte de båda tidigt avlidna yngre syskonen. I det första fallet Karl August Emanuel Roselius från Sköns församling, "enligt uppgift arbetare", i det andra Karl August Emanuel Vestman från Vestland i Skön, "skom/akare/". Ett sammanträffande får man väl säga. Sonen Karl får senare ibland just extranamnen August Emanuel. Roselius återfinns i Sköns församlingsbok 1894-1911 som boende i Vestland (Gångviken), även om födelseuppgiften 9/10 1886 (eller 1885) i Skön inte kan styrkas. 1912-1929 är han införd i obefintligboken och dör först 1969 i Ockelbo med uppgiften köpman och barnlös. Han tycks ha varit äldst av tre bröder. Bara mellanbrodern Bror Johan Vilhelm (f. 1888) finns i Sköns födelsebok med Emma Kristina Roselius som mor, av åldersuppgiften att döma född 1864 eller 1865. 1890 står de båda äldre bröderna som "härstädes födda och döpta barn vilkas föräldrar tillhöra okända församlingar". I församlingsboken 1894-1911 är Emma Kristina införd direkt före de tre sönerna men bara som "avl/iden/" (dock inte i Skön). Den yngsta (halv)brodern Erik Olof Leonard (f. 1890) hamnar efter flera fängelsedomar på Härnösands hospital 1912 och avlider 1968 efter ett långt institutionsliv. Enligt journalen har han växt upp på fattighus och är från en tattarfamilj, och här får vi ytterligare belägg för moderns namn.
Karl August Emanuel Roselius döms 23/10 1916 av häradsrätten i Sveg för fylleri och misshandel. Själv uppger han namnet Karl August Emanuel Roselius-Westman från Birsta i Skön. Moder är Emma Kristina Roselius och fader "kringresande hästbytaren" Karl Westman från Skönsmon, båda avlidna. Han sammanlever med Amanda Hallberg (sic) från Värmland och fyra minderåriga barn. De båda äldre halvbröderna fanns då tydligen med, och de två yngsta barnen hade redan avlidit. "Under senare tiden vandrade han jämte kvinnan och barnen omkring i bygden, uppehållande sig med att förtenna kokkärl samt tillverka och försälja borstar. De kom nu från västra Härjedalen och medförde sina tillhörigheter på en dragkärra." Här har alltså Amanda Hallberg fått bli ett tillfälligt alias för Sofia Lindberg.
Modern Emma Kristina Roselius är sannolikt dotter till Karl Oskar Vilhelm Roselius (1828?-1914), som försörjt sig och sin stora familj genom att spela dövstum och som sådan tigga sig runt i Sundsvallstrakten. Vid häktningen för bedrägeri 1888 har han sagt sig vara bosatt i Skön och gårdsägare, vilket trots det inte verkar ha formaliserats i kyrkböckerna. Fadern Karl Westman bör vara identisk med "vagabonden" Karl Johan Westman (1844?-1904), senare samboende med en kvinna av tattarsläkten Faltin.
Genom åren uppger familjen vanligen Karl (August Emanuel) Westman - "förtennare", "borstbindare", "rallare", "av tattarsläkt" - som far till både Olga och Karl. Som framgår av rättegången 1916 är han identisk med Roselius. Senare uppger sonen Karl att fadern lämnade familjen när han själv var i sjuårsåldern, alltså kring 1918, och i en rättssak 1938 omtalar han honom som död. Detsamma uppger Sofia vid ett tillfälle långt i efterhand. 1941 säger hon att Olgas far var sågverksarbetare utan zigenar- eller tattarbakgrund, farfadern rallare. Trots en hel del oklarheter och motsägelser i de uppgifter som kommer från familjen själv talar i praktiken allt för Karl August Emanuel Roselius-Westman som far. Och inte var myndigheterna särskilt angelägna att lägga tid på att undersöka saken närmare, när både person och papper saknades. I efterhand spelade faderskapet knappast någon roll annat än möjligen som extra kvitto på den tattarstämpel som man bara alltför gärna klämde dit. I augusti 1915 finner vi modern och hennes återstående fyra barn i inventarieboken över "härvarande försörjda hjon" i Östmarks vårdhem, eller snarare fattighus. Fadern är inte med, och hade väl inte heller kunnat intas där. Redan på våren 1916 är de borta igen, uppenbarligen tillbaka i Härjedalen för en tid, som framgår av domen. Att Karl Westman, som han alltid kallades, senast några år därefter försvunnit ur familjens liv verkar i alla fall klart.

På väg mot Stockholm

 Arbetsvandringarna, tillfälliga eller över längre tid, kan en bra bit in på 1900-talet rätt sällan spåras annat än sporadiskt i församlingarnas kyrkböcker. Anmälde inte personerna själva utflyttning någonstans, hade man bara att vänta på att en inflyttningsattest skulle dyka upp från annan ort. Ofta förgäves. Födelseattester räckte förstås inte, de skrevs "å församlingen" och vid längre bortovaro som kvarstående obefintliga.

För socknarna på landsbygden var nog huvudproblemet fattigvården och det åtagande på den punkten som en folkbokföring medförde. Detsamma gällde skolan. Av senare uppgifter framgår att Verner haft en elementär skolgång, och modern Sofia och han kunde bevisligen skriva. Hon uppger att sönerna tidvis "lejdes bort" och därmed kunde få någon skolgång. Karl säger själv att han inte fått gå i skolan men hjälpligt kan läsa och skriva sitt namn. Att Olga inte fick den möjligheten alls hade nog även andra orsaker.

Efter 1916 kan bara styrkas att modern Sofia samt barnen Verner, Olga och Karl flyttar in i Järfälla kommun utanför Stockholm i december 1930. Attesten går direkt till Östmark, vilket får tolkas så att de under tiden inte varit folkbokförda på annat håll. Av allt att döma har de inte längre tider vistats i Östmark, även om de troligen gjort ett eller annat återbesök. Men 1923 är äldste sonen Ernst (1900-1937) tillbaka i församlingsboken i Östmark, och tre år senare gifter han sig med Alma Sofia Karolina Persdotter Hedenberg (1900-1995) från en annan välkänd tattarsläkt i området. Familjen blir kvar i Östmark (Bodalen) och Värmland. Men var höll man annars hus från 1916 fram till 1930? I församlingsboken för Järfälla finns turligt nog en marginalanteckning att man hösten 1931 skickat sina folkbokföringsuppgifter om Verner Lindberg till landsfiskalen i värmländska Sunne. En möjlighet att ta vara på. Det visar sig att modern Sofia, Verner och hans nya hustru, en bekant till honom samt Olga varit på bilfärd till Östmark för att hälsa på brodern Ernst i Bodalen. Det bär sig inte bättre än att bilens batteri tar slut i Torsby, och sällskapet får ta sig vidare med buss och till fots. På återvägen får man bilen bogserad till Sunne, men där grips Verner och den andre mannen för stöld nattetid av ett batteri ur en annan bil. Verner är förut ostraffad, även om han låtit bli att inställa sig till mönstring, och konsekvensen blir bara en villkorlig fängelsedom. Men genom polisförhöret får vi åtminstone några skärvor ur familjens tillvaro under mellantiden. Vid obekant tidpunkt - i varje fall efter ytterligare ett par år i Norrland - skulle familjen alltså ha hamnat i Karlstad, där Verner arbetat hos en trädgårdsmästare i saluhallen. Från Värmland hade man till fots och med logi längs vägen tagit sig vidare till Åkersberga i Österåkers kommun norr om Stockholm. Där hade man sedan uppehållit sig i "flera år", innan färden gått vidare till Järfälla. Fler detaljer än så kan, eller vill, Verner inte prestera. I andra sammanhang nämns även Vaxholm, Norrtälje och Skutskär. Försörjningen har varit borstbinderi och annat enklare hantverk för försäljning, "mesta delen i skärgården".

 

Ett trettiotal i storstadens skugga

 

Nu på senhösten 1931 har familjen redan hunnit flytta från Barkarby i Järfälla till en hyresetta i Bromsten, ett enklare villasamhälle i Spånga, där enligt hyresvärden tidvis sju personer bott. Verner har bildat familj med Selma Teresia Mellberg (1907-1944) och fått sonen Hugo Anglor Amanotti (1931-1951). Verner och hans hustru tillverkar borstar, modern Sofia stickar strumpor och Olga, som troligen inte lärt sig något hantverk, svarar för försäljningen på stan. Sortimentet utökas efterhand till brödformar av bleckplåt, blommor och lingonris.

Redan på våren 1933 flyttar familjen vidare till Nacka (Vikdalen). Nu är det brodern Karls tur att bilda familj med Karolina Olivia Andersson (1911-1978), och en av flera döttrar finns redan. Sedan bär det av till Segeltorp i Huddinge kommun (Ekeberga) i början av 1934. Karl med familj bosätter sig på en egen adress i Segeltorp, även han kallad borstbindare. Han uppger själv några jobb som lagerarbetare och tapetserare. Senare under 30- och 40-talen hittar vi honom och hans familj på olika adresser i bl.a. Solna, Söderort och Södermalm.

Kommunerna Järfälla, Spånga, Nacka och Huddinge är mest upptagna av att skriftväxla inbördes om hemortsrätten och ansvaret för fattigunderstödet till barnen. Kostnadsersättning utgår från Spånga till Huddinge enligt tidens eftersläpande hemortsprincip. Detta innebar att ett juridiskt fattigvårdsansvar kunde ligga kvar länge i den kommun där det först uppstått, om behovet fortsatte på annan ort med viss kontinuitet. 1937 får Verner läkarintyg om arbetsoförmåga genom hjärtfel, och följande år ges hustrun Selma samma diagnos. Karl blir frikallad från militärtjänst, medan Verner under kriget gör kortare tid i enkla kökssysslor.

Hösten 1938 råkar Karl illa ut som konsekvens av en taxiresa som spårat ur. Sällskapet - "samtliga hade verkat vara av tattarsläkt" - hade tagit taxi utan nog med pengar till den bostad i Huvudsta där Karl och hans familj just då bodde. Taxichauffören hade blivit illa åtgången, och polishämtningen hade inte uppskattats. Men som tidigare ostraffad klarar sig Karl undan med två månaders fängelse. Han väljer nu att inför rätten hävda att han absolut inte är tattare. Säkert taktiskt rätt med hänsyn till tidens straffutmätning i denna typ av vardagsbrott.

 

I utförsbacken

För Olga har inte stockholmslivet börjat så bra. På kvällen den 5 december 1932 grips hon för fylleri på Järnvägsgatan mitt i Sundbyberg. Fram till 1936 bötfälls hon sju gånger för fylleri och tiggeri (bettleri) och får flera s.k. enskilda varningar av polisman. Arenorna varierar från Kindstugatan, Kåkbrinken och Svartmangatan i Gamla Stan, förnäma Strandvägen på Östermalm, de enklare Hornsgatan och Lundagatan på Söder, ett flertal gator på Norrmalm och Kungsholmen, Stora Mossens koloniområde i Bromma och villaområdet i centrala Älvsjö. Hon har också setts berusad på bussen hem till Segeltorp.

Själv menar Olga att hon "inte får vara ifred för busar som bjuder henne på pilsner på kaféerna". Bestämt förnekar hon "skörlevnad" eller andra "sedeslösa syften" - prostitution som vi skulle kalla det - även om hon har iakttagits i flera komprometterande situationer. Själv tycker hon inte att man blir alkoholist på pilsner men medger tiggeri. Ibland faller hon i gråt under förhören. Fysiskt beskrivs hon som kraftig och fullt arbetsför.

En första varning för lösdriveri med införande i Polisunderrättelser kommer hösten 1936. Till syndaregistret läggs nu en incident i Midsommarkransen, där modern och Olga nyligen hyrt en lägenhet. En anmälan talar om "supkalas och bråk" samt "nattpartier" där, och Olga har setts "hoppa och dansa" på gatan. De vräks och flyttar tillbaka till Segeltorp. Hos polisen och Stockholms nykterhetsnämnd möter tidens ocensurerade uttryckssätt. Modern beskrivs som "mindre skötsam" och som "en typisk liten mager tattarkäring som har en flödande svada", Verner som "en mycket olustig individ". Olga ser man som "tämligen undermålig", "analfabet" och "nervsjuk". Hela familjen får etiketten tattare och "mer eller mindre löst folk".

Nu sätter nämnden Olga under övervakning, och snart vill motsvarande nykterhetsnämnd i Huddinge få henne tvångsinternerad på en alkoholistanstalt. Det hjälper inte att hänvisa till ett försörjningsansvar för modern, nu i sextioårsåldern, och i två omgångar 1937-1938 vistas Olga på Hagbyhemmet utanför Uppsala. Väl ute på nyåret 1939 grips hon snart igen för lösdriveri med åtföljande varningar. Och den 16 december 1940 på kvällen ertappas hon tiggande längs Nordenflychtsvägen på Kungsholmen. Hon berättar att hon på förmiddagen sålt blommor och bleckformar i Älvsjö, sedan tagit buss och spårvagn in till Fredhäll och Kristineberg och där tiggt pengar "dels i husen och dels på gatorna". Flera vittnen finns. Följande dag arresteras Olga för lösdriveri och skickas till kronohäktet på Långholmen för läkarundersökning. Tålamodet är nu tydligen slut, och med stöd av ett läkarintyg från Rättspsykiatriska kliniken i februari begär Huddinge fattigvårdsstyrelse att hon ska intas på Västra Marks sjukhus, officiellt Statens sinneslöanstalt i Örebro. Dit skickas hon i april 1941.


Sinnessjuka, sinneslöa, asociala

Sinnessjuklagen 1929 gjorde ingen egentlig åtskillnad på sinnessjuka och, med tidens ord, sinnesslöa eller efterblivna. Västra Mark hade inrättats 1931 som sinnessjukhus för "asociala imbecilla kvinnor", som ändå i begränsad mening kunde anses bildbara. Annars kunde det bli tvångsarbete i Landskrona citadell eller fortsatt tillvaro i skuggan av fattigvården, varifrån initiativet till intagning oftast kom. Specifikt för Västra Mark var kopplingen till asocialitet eller "vanart" med beskrivningar av patienter som extremt oroliga, våldsbenägna, slöa eller "sexuellt opålitliga". Till tvångsmedel som spänntäcke, långbad och isolering kom 1943 även elchocksbehandling. Som arbetsterapi gällde enklare sömnad, bokbinderi och trädgårdsarbete. En lugn och en orolig avdelning fanns, och de flesta intagna blev kvar i mellan tre och åtta år.

 Mest ingripande blev naturligtvis steriliseringar enligt en lag från 1934, och även en abortlag från 1938 kunde användas. Medicinsk motivering var mindre det beteendepåverkande än ett sätt att begränsa oönskad reproduktion av "undermåliga" individer, något som man säkert lätt tyckte sig se även i patienternas släktkretsar. Om dessutom utskrivning kunde ske snabbare på det viset, blev det en bonus för båda parter. Den formella frivilligheten var rätt illusorisk, och i början på 40-talet var andelen steriliserade av de då intagna ca 40 %. Rubriceringen tattare i förening med flera tidigare barn blev sämsta möjliga kombination i sammanhanget. Först på 70-talet ändrades denna lagstiftning med sina tydliga tvångsinslag.

En ny lag 1954 om undervisning och vård präglades av en humanare grundsyn med mindre av moraliskt fördömande inslag, och i 1967 års omsorgslag gick man vidare på denna väg. Benämningen psykisk efterblivenhet infördes, senare åter ändrat till utvecklingsstörning eller förståndshandikapp. Detta avser alltså en funktionsnedsättning som är obotlig i sig men som med rätt behandling ändå går att mildra verkningarna av. Däremot inte en tolkning av tillståndet som sjukdom eller psykisk störning, som kräver vård på mentalsjukhus.

 

Bland kvinnorna på Västra Mark

 

I denna fängelseliknande miljö präglas journalanteckningarna för Olga naturligt nog av tidens betraktelsesätt. Så även hur man återger bakgrundsuppgifterna från henne själv, modern och brodern. Att ordvalen i läkarintyget som föregått inskrivningen förgrovats av tattarstämpeln är nog rätt så givet. Journalen ger följande allmänna bild. Olga anses godmodig, lättledd och ibland tjurig men i berusat tillstånd argsint och "störande genom grovt språk". Hon saknar omdöme och uthållighet liksom förmåga att överblicka annat än rent konkreta sammanhang. Läsa eller skriva kan hon inte, möjligen räkna pengar. Intelligensåldern sätts till 7-8 år, dock osäkert med hänsyn till bristen på referenspunkter i form av läs- och skrivförmåga. Hon är starkt beroende av modern, som enligt läkaren inte försöker hjälpa henne ur problemen utan snarare "att hålla sig undan rättvisan". Hon saknar kunskaper om samhället, har dåligt minne och är tafatt även i rätt enkla praktiska ting. Sammantaget anses hon oförmögen att ta vara på sig själv och "höja sig ur sin tillvaro". Sterilisering föreslås, men ingen anteckning finns om att en sådan skulle ha skett. Utseendet beskrivs som "något av tattare", "garvad, väderbiten hy", "mörkbrunt hår", "blå ögon", "ovalt ansikte", "kraftiga drag". Hon är atletiskt byggd, ca 70 kg och 174 cm lång, "ser äldre ut än hon är". Humöret kan vara rätt ojämnt. Tydligt tyr hon sig till en annan av de intagna och kan bli svartsjukt aggressiv. Kontakter uppmuntras inte, men då och då får Olga besök av familjen. Ibland medges hon en kortare permission. Som en utslussningskanal flyttas hon under 1943 till Brotorps arbetshem några mil utanför Örebro. Men efter ett drygt halvår återintas hon igen och försöksutskrivs till hemmet först vid jultid 1946. Då har modern och Verner sedan tre år tillbaka flyttat runt mellan olika adresser i Högalid men bor 1946 på Smedsudden precis över Västerbron. Verner är nu änkling med en tonårig son, som går till sjöss 1947 (men avlider redan fyra år senare). Inkomsten av sitt hantverk drygar han ut med visst vaktmästeriarbete vintertid. I slutet av 1947 blir det avfärd igen, nu till en liten lägenhet i f.d. rättarbostaden vid Långbro gård, mitt i ett växande villaområde i Söderort. Och 1948 blir Olga till sist helt utskriven från Västra Mark.

 

Tattarfrågans fyrtiotal

 

Det kan här vara läge att se på den stora "tattarinventering" som Socialstyrelsen utförde 1943-1944 på regeringens uppdrag. En mer summarisk sådan hade senast gjorts i början på 20-talet, då man kommit fram till totalt mellan 2 000 och 2 500 personer, både tattare och zigenare.1943 var ambitionsnivån högre, och alla polismyndigheter skulle skaffa uppgifter från lokala sagesmän "förtrogna med ortstraditionerna" som präster, lärare, läkare och fattigvårdsfolk. På blanketten skulle man motivera kategoriseringen, ange försörjningskälla och skötsamhet, om folkbokföring skett m.m. Man tycks ha varit medveten om risken för cirkelbevis genom att folkliga föreställningar lätt såg som tattare den som verkade leva som en tattare. Påfallande få redovisas i stockholmsområdet med 39 i staden och 236 i länet, särskilt i dess norra och nordöstra del. Vilket kan jämföras med över 750 i Värmland, där Östmark och Sunne toppar bland landskommunerna nationellt med närmare 80 personer var. Andra tunga områden är Göteborgs och Bohus län samt Skåne med vardera betydligt över 1 000 personer, därav runt 70 % i Göteborg respektive Malmö/Helsingborg. Totalantalet beräknas till närmare 8 000 personer i 2 000 hushåll, jämnt fördelade mellan stad och landsbygd och med 16 % angivna som "kringflyttande". Bara 7 % uppger sig ha kunskaper i det s.k. tattarspråket (resanderomani). Man noterar en viss inflyttning till städerna och tendenser till assimilering i meningen övergång från handel och hantverk till olika former till lönearbete, och ungefär hälften bedöms på något otydliga kriterier som "skötsamma". Zigenarna, som under perioden 1914-1954 inte ens fick resa in i landet, särredovisas till endast ca 500. Både i utgångspunkter och slutsatser hålls tattare och zigenare isär, även om deras livsformer anses likartade. Och med myndigheternas ögon lika klandervärda.
Professor Gunnar Dahlberg hade 1936 efterträtt Herman Lundborg, symbolen för tidens svenska rastänkande, som chef för Rasbiologiska institutet (i verksamhet 1922-1958). Hans kommentarer till den åtföljande antropologiska studien är för tiden rätt måttfulla. "Man kan inte genom antropologisk undersökning bevisa att en person är tattare, och undersökningen har inte gett någon hållpunkt för antagandet att tattare ur rassynpunkt skulle skilja sig ifrån svenska folket i övrigt. Tattarnas sociala problem kan ej särskiljas från de allmänna problem, som personer med vagabonderande och asocial livsföring utgör för vårt samhälle".
Den samtida litteraturen på området behandlar fortfarande tattarna entydigt negativt. Men de s.k. tattarupploppen i Jönköping sommaren 1948 får kanske ändå betraktas som den yttre symboliska slutpunkten för en epok. Orsaken var en bedrägerirättegång mot en hästhandlare och händelsen den sista av någon betydelse, där rättsväsen, lokalpress och allmänhet så tydligt gjorde gemensam sak mot tattarna. Men fortsatta utredningar med början i 1954 års s.k. zigenarutredning verkar framför allt ha inriktat sig på den mer avgränsade kategorin.

 

Livet i stan

Industrialiseringen under andra hälften av 1800-talet hade tredubblat Stockholms befolkning på 50 år. Att snabbt bygga ut staden på malmarnas ytterområden hade då blivit viktigare än underhållet av befintlig bebyggelse, äldre som yngre. Av samma expansiva skäl hade grannkommunen Brännkyrka inkorporerats 1913, följt av Bromma 1916, och under kriget uppfördes även nödbostäder i form av tvåvånings träbaracker. I mellankrigstidens innerstad och dess omedelbara närhet mötte besökaren alltså på många håll nergångna miljöer med trångboddhet och otillräcklig infrastruktur. Så sent som 1949 blir K.W. Gullers´ fotobok Stockholm bakom fasaden med text av Erik Asklund till ett rätt dystert socialreportage. Då hade ändå under en tjugoårsperiod tillkommit flera större funkisområden på bl.a. Gärdet, Bergsund, Eriksdal och västra Kungsholmen, närförorternas första smalhusbyggen, de stora broarna, Slussenkarusellen, prestigeprojektet Södersjukhuset. Tunnelbanan, invigd 1950, hade börjat planeras redan 1941. Men bostadsbristen var fortsatt stor. I efterkrigstidens politiska ingenjörsanda togs nya tag, även om det ännu in på 60-talet fanns helt omoderna bostäder kvar. Rivningsvågen började gå på högvarv och då inte bara i Klara. 1949 inkorporerades Spånga, som fick ge plats åt förorter som Vällingby och Hässelby. Även söderut växte förorterna upp längs tunnelbanan.

Stockholms 40-tal var också ölkaféernas. Från stadsledningens sida oroade man sig för deras ofta låga standard men framför allt för riskerna ur allmän nykterhets- och ordningssynpunkt. Utskänkningen var reglerad på olika sätt, men detta efterlevdes inte alltid. Två utredningar på 30-talet, den andra 1939-1941, skulle se om det var möjligt att begränsa och strama upp verksamheten genom kommunalisering helt eller delvis.

 Av dessa ansatser blev intet, men man kan notera att det 1940 fanns 377 ölkaféer mot 38 i Göteborg och 31 i Malmö. I Uppsala fanns fem, och i marinstaden Karlskrona fick flottister och andra nöja sig med ett enda. Kafétätast var nedre Norrmalm och Gamla stan, därnäst Sofia på Södermalm. I Maria och Högalid noterades 36 kaféer, de flesta längs Hornsgatan men många också på Timmermansgatan, Brännkyrkagatan och Långholmsgatan. I Söderort fanns åtta, varav hälften i Enskede och resten i Liljeholmen och dess närhet. Men rätt så enkelt alltså att efter råd och lägenhet göra sin eriksgata mellan etablissemangen.

 I den samtidigt både dynamiska och problematiska miljön går familjen Lindbergs liv vidare. Redan 1944 hade Olga beviljats folkpension men tar märkligt nog inte ut den efter försöksutskrivningen. Det sker retroaktivt och först efter adresskontroll och påstötning. Hösten 1947 får hon diagnosen psykoneuros och en remiss till S:t Görans sjukhus, som inte verkar ha utnyttjats. Och i januari 1949 grips hon igen för tiggeri, nu i Aspudden. Någon förändring i den meningen efter tiden på Västra Mark verkar inte ha inträtt. Sommaren 1952 blir särskilt kritisk. Olga grips fyra gånger för fylleri inom polisvaktdistriktet Maria-Högalid. Nu ska hon även ha gått vidare från pilsner till denaturerad sprit, "genom inköp under hand". Givetvis saknar hon motbok men anmäls ändå för att som mellanhand ha sålt brännvin till de intagna på Högalids vårdhem vid Hornstull (då Hornsplan), en anläggning från 1905 som ska ge sysselsättning åt alkoholiserade och hemlösa men ändå i någon mån arbetsföra män. Langningen verkar hur som helst inte ha kunnat bevisas. Vid ett besök hos nykterhetsnämnden i september 1952 "var hon klädd och såg ut mera som en karl", och brodern gav ett "överpräktigt" intryck. Nu sätts hon på antabusbehandling vid S:t Eriks sjukhus, även om den ansvarige läkaren tvekar med hänsyn till hennes begåvningsnivå. Ett år senare avslutas behandlingen, till synes framgångsrikt. Men redan den 6 oktober 1953 på eftermiddagen hittas hon berusad tillsammans med flera män liggande under gamla täcken på lastbryggan intill Ligna båtklubb vid Årstaviken. Vad har hänt?

 

Fångad av dundergänget

Några år in på 50-talet börjar lösdrivarna i Ligna, Långholmsparken och Tantolunden bli ett allt större problem för polisen i Maria-Högalid med sin station på Rosenlundsgatan. Ligna är ett skräpigt småföretagsområde med vedgård, verkstäder, skrotupplag och annat - inklämt mellan Hornstull, Tanto, Årstaviken och det illa kända vårdhemmet, vars klientel ibland kunde vara utegående under dagarna. En motbjudande bild av läget målas upp i en intern PM i saken, och klagomålen duggar allt tätare från både allmänhet och företagare i området.
Det som nu lokalt kommit att kallas "dundergänget" består av 5-15 personer och tycks ha bildats 1953. Möjligen ingår några av originalen från trakten - Kalle Munter, Jycken, Ume- Lasse och andra. De är alkoholiserade och jobbiga för ölkaféerna i närheten, hittas ibland liggande i portgångarna, belamrar lastbryggorna mot Årstaviken och skrämmer bort vanligt folk från parkerna. Utöver ett rätt hotfullt tiggeri skräpar de ner på ett sätt som gör att man behöver tillkalla militär för att sanera de gamla luftförsvarsvärnen på Tantoberget och Långholmen som de håller till i. De dricker rödsprit, röker och lagar mat på öppen eld. Självklart misstänks de för branden 1953 i en brädgård på Lignaområdet.Gängledare är "Vita Negern", en f.d. chaufför och diversearbetare. I verkligheten heter han Karl Evald Karlsson, född i Göteborg 1915 och med båda föräldrarna från Göteborgstrakten. Farfadern, född i Lagmansered nära Trollhättan 1832, heter Karl Fredrik Ros (Roos, Rosch). Den släkten har gammal tattarbakgrund, och Ros betecknas som dräng och lumpsamlare. Kort efter en skilsmässa är Evald 1951 skriven på en adress i Gamlestads församling i Göteborg. Men därifrån har han så småningom försvunnit, och 1954 antecknas han som obefintlig. I varje fall från 1953 finns han helt uppenbart i Stockholm, och gänget blir en magnet för likasinnade. Han har ett brottsregister med sig i bagaget och kan, enligt polisen, "i sitt berusade tillstånd företa sig vad som helst". I den här kretsen hamnar Olga under hösten 1953, då hon alltså återfaller i spritmissbruk. Men hon lyckas hålla sig någorlunda i skick vid besöken på nykterhetsnämnden, medger att hon köpt ut pilsner åt gänget i traktens mjölkaffärer men utan att dricka något själv. På våren 1954 förklarar hon att Vita Negern är hennes fästman och att de ska försöka skilja ut sig från gänget, hålla sig nyktra och börja ett nytt liv tillsammans. Problemet är bara det att fästmannen nu sitter häktad, för vad vet hon inte. "Ser glad och frisk ut och säger sig trivas med livet" antecknar tjänstemannen för en gångs skull. Trots allt verkar alltså Olga klara sig skapligt under sommaren 1954 och avskrivs tillfälligt från tillsyn. Men både då och året efter ses hon av och till vid Hornstull, och polisen har ett gott öga till henne. Hon "lurar av folkpensionärerna i Högalid deras pengar den 15 i varje månad" och "stöld går inte att bevisa när Tattar-Olga tar något" låter man veta internt. För utstuderat kan man nog tycka med tanke på hennes förståndshandikapp och troligen mest ett uttryck för polisens irritation. Själv hävdar hon att hon inte smakar sprit längre, inte ens när hon blir bjuden. Och att hon har "en ryggskada som gör att hon går lite snett och vinglar".
Julen 1955 blir hon inblandad i ett lägenhetsbråk i Bandhagen och uppenbarar sig vid ett återbesök på nämnden med bandage och blåmärken. Någon månad därefter rivs huset vid Långbro gård (Kryddlandsvägen), och familjen flyttar igen, nu till Årstadal. Där finns en äldre och rätt förfallen bebyggelse kvar, även om den nu sjunger på sista versen. Men närmare till stan blir det. På den aktuella delen av Årstadal rivs det mesta för tunnelbanan i början på 60- talet, och i dag ligger här Liljeholmens eleganta affärsgalleria.
I början av 1956 stöter en tjänsteman på nykterhetsnämnden ihop med Olga och fästmannen - "en nerdekad individ, smutsig och onykter" - på Hornsgatan, ett möte som slutar i ett hotfullt tonläge. En stöldanmälan samt att hon omhändertagits berusad på Södertäljevägen mitt i natten väcker frågan om retur till Västra Mark. Vid ett hembesök i maj är Olga "nykter men nedgången, otroligt smutsig". Hon vill inte in på behandling igen. Familjen försäkrar som vanligt att hon numera är nykter och skötsam. Vid den här tiden har hon folkpension sedan länge, senare kompletterad med s.k. invalidpension, och utnyttjar inte socialhjälp.
Fästmannen Vita Negern har 1956, på långfredagen av alla dagar, lämnat Olga och gänget för gott. Han har stupat på Kornhamnstorg och är död vid framkomsten till sjukhuset med åderförkalkning i hjärtat som dödsorsak. Tidigare har han klagat över yrsel och en skallskada, har levt på socialhjälp och senast logerat i baracker nära Rosenlunds ålderdomshem på Ringvägen. Tillhörigheterna består av en portmonnä innehållande 25 öre, ett rakblad och ett munspel. En stilenlig sorti för en på sitt speciella sätt aktiv 40-åring, mitt i steget.

 

Epilog

Cirkeln är sluten och vi är tillbaka vid bråket i Tanto koloniområde den 22 maj 1956, kort efter fästmannens död. Olga ertappas med fylleri flera gånger till under sommaren och hösten. Attest för återinskrivning på Västra Mark finns, likaså plats, men hon har inte dykt upp för transport. Polishandräckning diskuteras, men då har renovering av sjukhuslokalerna påbörjats och platsen tillfälligt gått om intet. Efter några nya hembesök verkar man ha tappat sugen på nämnden, och i februari 1957 avskrivs fallet. Antagligen hoppas man på det bästa, men så blir det inte riktigt. Under 1957 grips Olga vid ytterligare några tillfällen för fylleri. Och i december fastnar hon i ett lägenhetsbråk i Årstadal med påföljande åtal för stöld av en kavaj med 50 kronor i fickan. Rätten finner henne skyldig, men hon blir straffri genom sitt förståndshandikapp. Sedan verkar det bli lugnt fram till våren 1960, då det är dags igen. Vid det laget är man på gång att flytta från Årstadal till Örby, närmare bestämt (gamla) Magelungsvägen 9. Även den bebyggelsen är i dag borta. Vid återbesöken under 1961, ofta i sällskap med brodern, uppges hon hela tiden vara "nykter och ordnad". Under alla år har Verner till gagnet haft rollen av förmyndare och advokat. Själv menar han sig sedan länge vara absolutist, något som motsägs med eftertryck i ett anonymt brev, kanske av en arg granne, till nämnden. Fylla och slagsmål är vad som gäller i hemmet, menar anmälaren. Hur som helst avförs Olga åter från övervakning i juli 1961. Den 21 augusti 1963 läggs hon in på S:t Görans sjukhus för reumatisk värk men avlider redan den 19 september. Som dödsorsak anges njursvikt i förening med hjärtsvikt och förträngning av hjärtats kärl. Där tar resan slut för hennes del.
Efter långa arbetsvandringar med dragkärra på norrlandsvägarna hade alltså familjen Lindberg, med rötterna i Östmark, under 20-talet via Karlstad hamnat i stockholmstrakten. Troligen var de rätt typiska för sin kategori. Utbildningen var oftast ingen eller obetydlig, skolan i huvudsak livets, försörjningen baserad på enklare hantverk och fattigvård, hemmet där man just råkade befinna sig och relationen till samhället utanför rätt så fientlig från ömse håll. Dåliga odds men en stark släkt- och familjelojalitet.
För modern Sofia Lindberg är det svårt att belägga annat än en värmlandsfinsk och därmed indirekt bakgrund inom gruppen resande. Men hennes hårda gårdfariliv i yngre år faller ändå med god marginal inom den ramen. Hel- och halvsyskonen Lindberg har snarare på fädernas än moderns sida en klar resandebakgrund, även om familjen i Stockholm lämnat landsvägen för ett torftigt men ändå någorlunda fast boende. Några romska särdrag går inte att se.
Undantaget i familjen var Olga, som utöver sin grupptillhörighet fick dras med ett svårartat förståndshandikapp. Resultatet blev lynnighet och brist på kognitiv förmåga, alltså kapacitet till inlärning och koncentration, ytterst att förstå och hantera sin egen situation. Naturligtvis blev hon lätt att utnyttja till det ena och andra. För henne var storstadsmiljön den sämsta tänkbara, och ett modernare vårdtänkande hade ännu inte slagit igenom. Till sist maldes hon ner mellan personliga tillkortakommanden, långvarig alkoholism och mer eller mindre välfunna åtgärder från omvärldens sida.

 

Normaliseringen som samhällsidé

Syftet med denna mikrohistoria har varit att se hur en resandefamilj kunde organisera sina liv i relation till det officiella samhällets avståndstagande. "Tattarproblemet" och "tattarplågan" är vanliga tillmälen fram till i varje fall 40-talet, ibland ännu mer kränkande uttryckssätt av typen "svartmuskiga blandfolk", "arbetsskygga dagdrivare" och "samhällsparasiter som terroriserar vissa områden". I själva folkhemstanken låg en stark vilja till normbundenhet, skötsamhet, ordning och reda. Och att motverka det avvikande, i synnerhet om det kunde uppfattas som destruktivt eller i vart fall återhållande på samhällsbygget. Mångkultur var knappast på modet. En trång svensk åsiktskorridor, som vi nog fortfarande kan känna igen i meningen att den sällan rymmer mer än en grundläggande idé åt gången.
Fram till 40-talet tog sig normaliseringen gentemot dessa grupper uttryck i marginalisering, omhändertagande av barn, sterilisering, ibland rena trakasserier. Rashygien blev en aspekt även på 30-talets krisstämningar i befolkningsfrågan, och vikten av en "sund folkstam" lyftes gärna fram på högsta politiska nivå. Ett tidsfenomen som på andra håll i Europa fick långt värre konsekvenser. För kategorier som samhället såg som umbärliga blev det därför inte heller så noga med folkbokföringen, i praktiken en form av strukturell diskriminering. Så uteslöts många från skolgång, fattigvård, rösträtt och delar av den vanliga arbetsmarknaden.
Myndigheterna satte gärna tattarstämpeln på allmänt oönskade beteenden, och att då själv vilja hålla sig undan registrering med åtföljande social kontroll är kanske inte så underligt. Inte heller dimridåer eller desinformation om familjebakgrund och förhållanden i övrigt. Något som vi möter även hos familjen Lindberg med deras överlevnadsstrategi och tydliga livsmönster här och nu. Avståndstagandet förenade länge båda sidor med ekon fram till i dag.

 

I grunden samma uppslutning kring normaliteten medverkade till den kantring mot integration och assimilering av dessa grupper som tog över på 50-talet, då rastänkandet efterhand började klinga av. Under 60-talets lopp slog den nya hållningen igenom, de läger som fanns försvann efterhand och fasta boenden kunde etableras - säkert med hjälp av miljonprogrammets öppningar på bostadsområdet. Vad som får registreras om enskilda och hur började också hamna alltmer i fokus hos lagstiftare och tillämpare. Men den politiska uppgörelsen lät vänta på sig rätt länge, även om tattarna blev resande och zigenarna romer. Frågan om gruppernas samband och det etniska eller sociala arvet är däremot en problematik som inte ryms här.

 

Det moraliserande begreppet lösdriveri med 1885 års lag som grund - "underlåtenhet att ärligen försörja sig" - hade efterhand breddats från främst tiggeri till att även omfatta inslag av fylleri och prostitution. Ännu under arbetslöshetens 30-tal betraktades det som ett allvarligt brott, i förlängningen ett hot mot samhällsordningen. I början av 40-talet gjordes årligen mellan 75 och 100 gripanden för lösdriveri i Stockholm, medan de rena fylleriförseelserna uppgick till ca 5 000. Balansgången blev allt svårare mellan kriminalisering och stödåtgärder.

 

Först 1965 avskaffades lösdriveriet i juridisk mening och då med samhällsfarlig asocialitet som ny rubrik för en tid. Men det hade börjat bli överspelat som legalt motiv att gripa någon på gatan, och 1953 upphörde den särskilda lösdrivaravdelningen hos stockholmspolisen. Motboken avskaffades 1955 men fylleriet som brottsrubricering först 1976. Genom att mer betona den medicinska sidan av saken ville man nog etablera en politiskt mindre generande paketering av nästan samma sociala problem som tidigare. Inte heller detta obekant i dag.

 

Offentlighet och sekretess

 

Att följa en familj i spåren ända fram till 1960-talet kompliceras givetvis av personsekretessen på vanligen "högst 70 år", som fortfarande gäller enligt offentlighets- och sekretesslagen OSL (SFS 2009:400). När information samlats i aktsystem inom främst socialtjänst (inkl. fattigvård


och nykterhetsvård), sjukvård, kriminalvård och folkbokföring (personakterna 1947-1991), blir problemet om inte i sak så rent prövningstekniskt enklast. I det här fallet underlättades menbedömningen - alltså om ett utlämnande kan ske utan att innebära skada för någon närstående eller annan berörd - av ett skriftligt medgivande från släkt.

 

Mer komplicerat blir det när uppgifter måste letas fram styckevis ur olika arkiv, där ibland även samtida sökmedel i form av diarier och register - som visar att någon förekommer i ett visst sammanhang - blir sekretessgrundande. Går det inte att belägga om en handling eller uppgift faktiskt existerar och därmed kan begäras utlämnad (oavsett resultatet), måste saken släppas eller sökning göras av personal. Motsvarande visade sig här gälla även tidningen Polisunderrättelser. Ett liknande samband kan kopplas till Fångvårdsstyrelsens straffregister (i Riksarkivet Arninge), alltså personakter i pappersform fram till ca 1970. I praktiken kan sådana aktsystem bli det enda sökmedlet att hitta i sig offentliga domstolshandlingar, såvida inga referenser finns från annat håll. Detta blev aktuellt här i ett fall, som dock fick avslag.

 

Alternativet att i sådana låsta situationer lämna ut specifika handlingar mot skriftligt förbehåll om hur informationen får användas eller publiceras verkar i praktiken begränsas till forskning av högre dignitet än denna. Resultatet kan alltså bli att man hamnar i något av ett moment 22, som kanske en och annan har stött på i forskning nära vår egen tid.

 

Startproblemet här var "Tattar-Olgas" egentliga identitet, som i varje fall för mig var okänd. Men en genomgång av polisens lösdrivardiarier fram till sekretessgränsen 1943 kunde efterhand reducera ett drygt tiotal möjliga kandidater med förnamnet Olga till en. I fallet "Vita Negern" - utan en sådan hållpunkt men med motsvarande sekretessläge - blev det till sist ändå möjligt att identifiera honom "bakvägen" genom att pussla ihop öppna detaljuppgifter.

 

Luckor i tiden kan ibland belysas genom alternativa källor som t.ex. förhörsprotokoll vid rättegångar eller journalmaterial från sjukvården - i den omfattning de är öppna. Men framför allt gäller det att inte tappa bort helheten och bli detaljernas fånge.

 

Till sist

 

För artikelns tillkomst vill jag tacka min gode vän Bengt Grisell, som tagit initiativet och även letat fram vissa uppgifter kring Olga Lindberg. Vidare Bo Lindwall, som med sin särskilda kunskap på området generöst bidragit med både allmänna synpunkter och ett antal kompletterande genealogiska uppgifter. Inga-Lill Lindblom, Skärholmen, har visat stor förståelse för arbetet och vilja att dela med sig av minnesbilder och foton.

 

Arkivpersonal på olika håll - framför allt i Stockholms stadsarkiv - har trots belastningen av sekretessprövningar i flera fall välvilligt hjälpt till med framsökande och kopiering av handlingar.  Meddelanden har också lämnats av Föreningen Emigration & Historia, Östmark.

 

Anteckningar om arkivkällor

 

Artikelns huvudsyfte som miljöbild snarare än genealogisk utredning har gjort att jag valt att utforma källredovisningen som en kommenterande översikt utan egentlig notapparat i texten.


När det gäller arkiv i form av cd-publikationer går en del grundläggande uppgifter tillbaka på Sveriges befolkning 1880, 1890, 1900 och 1970 samt Sveriges dödbok 1901-2013 (utgivna av Sveriges släktforskarförbund och Riksarkivet). Kyrkobokföring m.m. tillgängligt på nätet (RA/SVAR, Arkiv Digital) har likaså använts för 14 berörda församlingar.

 

Det mest personligt präglade källmaterialet om Olga Lindberg återfinns i Uppsala landsarkiv (Västra Marks sjukhus, F 1 a-b, akter över intagna) och Stockholms stadsarkiv. I stadsarkivet avses främst Stockholms stads nykterhetsnämnd (akt 6637) respektive socialnämnd (akt

26682). Polisiärt märks särskilt ÖÄ för polisärenden (kriminalavdelningens 5. rotel) och där lösdrivardiariet (C II) och förhörsprotokollen (F I c, akt 21234), vidare en rapport från 1. polisvaktdistriktet (dnr 1992/1956). Rapporter från polisvaktdistrikten ingår annars ibland i det nämnda aktmaterialet. Även tidningen Polisunderrättelser har utnyttjats.

 

Av rättsligt material i stadsarkivet har använts domar med underlag från Sollentuna och Färentuna domsagas häradsrätt 20/3 1933, Södra Roslags domsagas häradsrätt 13/4 1938 samt Stockholms rådhusrätt 22/10 1958. Vidare har utnyttjats uppgifter ur stadens adressregister på kort 1926-1967, personakter över avlidna i Vantörs och Katarina församlingar samt bouppteckningar. Slutligen Centralfängelset Långholmen (D III 1 c, fotografirullor över undersökningsfångar) samt 1939 års kaféutredning.

 

Av övriga landsarkiv (motsv.) gäller för Östersunds landsarkiv en dom med underlag från Svegs häradsrätt 23/10 1916, för Härnösands landsarkiv en personakt ur Ockelbo kyrkoarkiv, för Göteborgs landsarkiv registerkort från Göteborgs mantalskontor samt för Värmlandsarkiv en dom med underlag från Fryksdals nedre tingslags häradsrätt 27/11 1931.

 

I Riksarkivet Arninge har använts den s.k. tattarinventeringen 1943-1944 i Socialstyrelsens

(femte byrån) arkiv, där den längsta möjliga sekretesstiden precis passerats.

 

Från landstingsarkivet i Västernorrland, Härnösand, kommer en journal från psykvården, från Huddinge kommunarkiv handlingar från fattigvårds- och nykterhetsnämnderna samt från Torsby kommunarkiv (Östmarks kommun) "inventariebok för Östmarks sockens vårdhem".

 

Litteraturförteckning

 

Resande och romer har från särskilt 90-talet och framåt gett upphov till en avsevärd litteratur av både rent vetenskaplig och annan karaktär. För äldre arbeten hänvisar jag av utrymmesskäl till källförteckningen i Bo Hazells bok nedan. I övrigt redovisar jag enbart ett litet urval titlar, däribland några av närmast lokalhistorisk karaktär.

 

Antiziganism i statlig tjänst. Socialstyrelsens behandling av romer och resande under 1900- talet, 2014, Stockholm

 

Björkman, Jenny, 2001: Vård för samhällets bästa. Debatten om tvångsvård i svensk lagstiftning 1850-1970, Stockholm

 

Eek, Stig, 1996: Från Söder till Vita Huset. Om människor och miljöer i Högalid, Södertälje


Engwall, Kristina, 2000: "Asociala och imbecilla". Kvinnorna på Västra Mark 1931-1967,

Örebro

 

Eriksson, John, 2009: Min bok om Östmark, Torsby

 

Hazell, Bo, 2002: Resandefolket. Från tattare till traveller, Stockholm

 

Holmlund, Sofia och Sandén, Annika (red.), 2013: Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år, Stockholm

 

Jansson, Karl-Axel och Schmid, Ingemar, 2006: Ett bortjagat folk: en bok där romer, zigenare och resande berättar om sina liv, Stockholm

 

Lindqvist, Karl-Henrik, 1983: Boken om Västra Mark, Örebro

 

Lindroth, Mats, 2009: Tantolunden. Scener ur en park, Stockholm

 

Bo Lindwall, Bo, 2014: Anor från landsvägen. Hur jag finner mina förfäder bland resandefolket, Solna

 

Måwe, Carl-Erik, 1958: Studier i den sociala kontrollen i Östmark, Uppsala

 

Ohlsson Al Fakir, Ida, 2013: Svenska kyrkans förhållande till romer och resande, Uppsala

 

Sociala meddelanden, 2/1944, 5/1945, Stockholm

 

Statistisk årsbok för Stockholms stad

 

Swärd, Hans och Egerö, Marie-Anne (red.), 2008: Villkorandets politik. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder - då och nu, Malmö

 

Wallentin, Hans, 1989: Lösdriveri och industrialism. Om lösdriverifrågan i Sverige 1885-

1940, Östersund


LUNCH-PICNIC I DET GRÖNA PÅ LÅNGHOLMEN

 

 

LUNCH-PICNIC I DET GRÖNA PÅ LÅNGHOLMEN TISDAGEN 25 MAJ 2011 KL. 12.30, NÄRA MORS STUGA

 

Det här förslaget vänder sig till alla som gick i Högalids folkskola, gick på Rixi och Källgården, höll till i Malten och i Kåken.

Skall vi tillsammans uppleva lite av Lågholmens fina atmosfär med lite ost, fågel och vin?
Eller något annat, du bestämmer själv. Den 25:e maj, en tisdag, våren är här, sommaren har just börjat, allt det fina är kvar, hela sommaren. Vi tar med oss egen picnic-korg och dricka alldeles som det passar en själv. Vi får inte glömma filten, gräset kan vara lite fuktigt och kallt. Tänk att sitta i vårvärmen och berätta minnen för varandra. Om plugget, Sprallen, Malten, Rixi, Källgården och La porta. Listan är oändlig när man funderar lite. Vi kanske visar lite bilder vi hittat på vinden hemma. Bilder som kanske ”togs” vi tiden vi låg i gräset här senast, i mitt fall i slutet av 50 talet.  Jag tycker detta vore hel trevligt och jag hoppas att många har möjlighet att komma.

Hls/Bosse
Bo Nordstrand
070-721 02 38

 


PS.  Att blogga är ett modernt fenomen, en publik dagbok kan man väl säga att bloggning är, en dagbok på nätet. En blogg kan man använda många sätt. Man kan blogga om det som var och det man minns. Gösta Eliasson, Stickan Sandström och undertecknad har börjat skriva om det vi minns i en blogg jag kallat, mal i garderoben. Här har vi skrivit lite om det vi minns från 40-50 talen i Tullen.
Vi har upptäckt att vi minns lite olika saker. Tillsammans minns vi mer, vi har en pusselbit var och det skriver vi sedan om. Här finns det möjlighet att knåpa ner egna minnen från Tullen som sedan kan publiceras på bloggen. Det finns mycket att berätta om man funderar lite. Du kan titta på det vi knåpat ihop på  http://maligarderoben.blogg.se/ det vore kul om fler kunde minnas. DS.

Sist men inte minst, vänligen meddela mig om du är intresserad av att komma den 25:e eller bara skriva i bloggen. Hör av dig
Mejl: [email protected] eller ring på nallen 0707210238

 

X-gänget - ’Ruskig liga’ i ruckel!



Hur det började
Året är 1957. Många ungdomar från de stora ungdomskullarna från slutet av 30-talet och de första åren av 40-talet har gått ut folkskolan i Högalid.    En del pluggar vidare  på yrkesskolor och läroverk av olika slag. En del har lyckats fått ett jobb efter plugget och andra söker med ljus och lykta  efter ett kneg.

Vi var ett gäng ungdomar från Högalidsparken som nyligen skaffat oss mopeder och träffades på kvällarna och snackade om moppar, tjejer och det mesta som hörde ungdomen till i vår ålder. Tätt som oftast drog vi en repa med mopparna runt kvarteren i Högalid, Tanto, Ligna, Långholmen och Reimers.

Nere vid Bergsundsstrand och Lindvallsplan brukade vi träffa likasinnade ungdomar. Från Heleneborgsområdet dök det också upp ett litet gäng. En hel del tjejer bidrog till att stämning var oftast på topp när vi träffades.

Mopederna på modet var av märket Puch, Victoria (Vicky), Monark, Crescent och Kreidler. Flera försedda med Sachs-motorer. Det som gjorde dem populära var att de var så lätta att trimma. Ofta räckte det med att slipa bort en strypplugg i cylindern för att man skulle nå en hastighet av 50-55 km/h.

Oftast var vi 10-15 moppar som drog runt och det lät som en bisvärm när vi kom körande till mångas missnöje. Jag minns särskilt en episod från en vacker sommarmorgon på Skeppsbron. Vi hade varit runt på Djurgården, Gärdet och Östermalm och var på väg hem till Södermalm. Nu var det slafen som gällde för vi var ordentligt trötta. Inte en bil så långt ögat kunde se på Skeppsbron. När vi hade passerat Slottet och närmade oss Slussen får vi syn på en byling, utrustad med sabel, batong och pistol, som kom knallande mot oss.

Han klev med bestämda steg ut i gatan för att stoppa oss. Det var precis som i barnvisan: ”Polisen som mitt i gatan står”. Ibland snackas det ju om vissa snutars IQ och den här polismannens måste legat runt 55. Hur skulle han kunna stoppa 16 mopeder som stormar fram i 50 knyck? Alltnog, han stod bredbent med högerhanden rest som en fotbollsdomare som visar rött kort. Vi tittade alla på varandra och garvade. Som på ett givet kommando delade vi upp oss i två grupper och susade förbi den stackars pliten. Jag vände mig om och kollade om han skulle gör något. Döm om min förvåning när han står med ryggen mot oss men med huvudet vridet i 180 grader spanande efter oss. Kar’n måste ha varit akrobat. Bye Bye, mr. Policeman. Jag gissar att han var mycket missnöjd.

Ungdomsrevolutionen
Med så många killar med samma intresse uppstår ju snabbt någon form av samhörighet. Flera av oss hade sett Marlon Brandos genombrottsfilm Vild ungdom (The Wild One)från 1953.

För många ungdomar gav det en bild av ungdomsgäng som aldrig existerat förut. Klädseln och uppträdandet och det släpiga snacket blev till en inspiration och förebild för den unga generationen. Personligen tror jag den här filmen var början till den ungdomsrevolution som uppstod i mitten av 50-talet och som världen aldrig tidigare skådat. I kombination med genombrottet för rock & rollmusiken och idoler som Marlon Brando och James Dean m fl, skapade man en ungdomsstil som gick hem hos ungdomar och som fick föräldrarna att två sina händer. När sedan  de amerikanska raggarbilarna dök upp var lyckan fullständig för många.

Marlon Brandos klädsel i filmen gjorde att svarta skinnjackor var det vanligaste plagget för oss som körde moped. Något ljushuvud kom på att en populär men ganska löjlig  keps kunde stukas om så att den liknade Marlons skärmmössa från filmen. Sagt och gjort.  Kepsen blev faktiskt ganska ball efter behandling.  Nästa förslag från någon var att vi skulle märka våra skinnjackor på något sätt så att vi tillhörde samma gäng när vi var ute och åkte. Vi var alla överens om att ett stort märke på ryggen kunde vara en kul grej. Ingen av oss var särskilt haj på teckning och vi kom fram till att en enkel symbol nog var bäst. Förslag som: stjärna, utropstecken, kryss eller ”Jolly Roger” var några symboler som diskuterades.  Förslaget om piratflaggan gillades skarpt av en del men förkastades då ingen var särskilt duktig på att rita en dödskalle och korslagda benknotor. Dessutom tyckte tjejerna att förslaget inte var någon höjdare precis och till och med enbart löjligt. Till slut enades vi om att ett stort X på ryggen var bästa förslaget. X-gänget var fött!

Tjejerna i gänget var inte särskilt intresserade av mopeder. Bildjournalen och filmidoler var mer intressant. Begreppet popstjärnor hade ingen kommit på ännu. Ett gemensamt gryende intresse bland oss alla var dock den nya musikstilen kallad Rock N’ Roll.

Min första kontakt med denna musikform som har följt mig genom livet kom till på ett ganska lustigt sätt. Våren 1956 deltog jag i konfirmationsundervisningen i Högalids församlingshem. Det var ju mer eller mindre obligatoriskt om man ville ha en ny svid för att imponera på tjejer och visa att man blivit vuxen och slutat folkskolan. Med andra ord: det låg mycket i potten!
Vid en av de sista lektionerna strax för konfirmationen, var prällen (Johan Movinger) försenad. Efter att ha väntat en halvtimme var det någon som upptäckte att en av tjejerna hade med sig en vevgrammofon. Någon frågade henne om hon hade några skivor med sig som vi kunde spela medans vi väntade. Hon svarade att hon hade bara en skiva som hon precis hade köpt. Vi misstänkte att det var en skiva om en valp i ett fönster eller om den lilla anden som till himlen for.

Döm om vår förvåning när hon förklarade att det var ledmotivet till filmen Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle). Jag hade aldrig hört talas om rullen och visste inte heller vilket låt som spelades i filmen. Det var ju inte så vanligt att Sveriges radio spelade populärmusik på den tiden.

Hon vevade upp grammofonen och lade på plattan på tallriken. Bill Haley & His Comets stampade in (We’re Gonna) Rock Around the Clock. Det verkade som om jag var den ende som inte hört låten förut.


20-talet tjejer och lika många killar vevade igång med en uppvisning i bugg och det blev fullt ös. Wow! Vilken musik!
Det var bland det häftigaste jag hört och sedan dess har jag varit en rock n’ roll freak. Plötsligt, mitt i låten, slås dörrarna upp och in kommer den försenade prästen, med håret i oordning och med ögon som visade tecken på ett begynnande vansinne. Stroken var nära. Han skrek: Vem spelar djävulens musik i herrens hus? Ut allihop, försvinn och kom tillbaka nästa vecka! Jag kom hem lite tidigare den kvällen.

 

Maltfabriken

Under sommaren började vi snacka om att vi borde ha något ställe att hålla till på när vädret började bli sämre och det började mörkna om kvällarna. Några började snacka om att det fanns en gammal maltfabrik som låg längst ut på Reimersholme. Fabriken hade inte använts på många år och var helt igenbommad. En hade varit och rekat där (jag minns inte vem) och trodde att man skulle kunna bryta upp ett igenbommat fönster och på så sätt kanske kunna öppna en dörr.

Vi drog iväg till Malten och kollade runt. Det visade sig att någon annan kommit på samma idé. Ett fönster var uppbrutet och vi kunde lätt öppna en dörr. Vi var noga att stänga efter oss så att ingen upptäckte att vi tagit oss in i lokalerna. Det var rätt skrämmande att gå på upptäcktsfärd i lokalerna. De flesta maskinerna var borttagna men man hade lämnat en hel del maskinstativ som innehöll cylindrar med stora och vassa stålpinnar. Mycket av produktionen måste ha fraktats genom de olika våningarna eftersom det fanns stora hål i bjälklagen och inga skyddsräcken fanns uppsatta.

Det var helt klart livsfarligt att förflytta sig i lokalerna utan ficklampa. Eftersom det inte fanns någon fungerande elektricitet och alla fönster var förbommade med grova fönsterluckor var det alltid kolsvart i lokalerna.  Trots detta tog vi oss runt i lokalerna och högst upp i huset hittade vi ett litet förrådsrum på c:a 5 x 5 m och med ett snett tak med synliga takstolar. Vid en vägg var takhöjden så hög att vi kunde placera en sängbotten mellan ett par takstolar. Vid den motstående väggen var takhöjden c:a 1m.

Lokalen var precis vad vi var ute efter. De närmaste kvällarna började vi rensa lokalen på diverse bråte och rengjorde så gott vi kunde. Vi lyckades komma över några strumplampor, en varmvindskamin, ett primuskök, ett bord och några sängar. Vidare skaffade vi en del färgburkar, penslar och rollar.

Vi målade väggarna vita och på den enda tegelväggen målade vi ett gigantiskt X. Nu var vi hemma. Någon lyckades fixa en vevgrammofon och lyckan var fullständig när Gene Vincent & His Blue Caps kunde dra igång Be-Bop-A-Lula och Bluejean Bop. Så många ’stenkakor’ hade vi inte att lyssna till 
och de vi spelade mest var Tommy Steele, Don Lang, Johnnie Ray & Guy Mitchell. Vi hade säkert en del andra obskyra artister som jag dock har glömt namnet på.

Vi tog för vana att alltid vara några stycken personer när vi gick till och från lokalen. Detta för att ingen skulle råka illa ut i den mörka trappan som hade många fällor. Vi ett tillfälle gick jag först nerför trapporna och hade lite för bråttom. Killen med ficklampan gick en halv trappa efter mig och jag gick praktiskt taget i mörkret. Innan jag visste ordet av hade jag trampat fel och och föll handlöst framåt. Jag slog i ett galler som hejdade fallet och jag lyckades klamramig fast i ett vinkeljärn som utgjorde en ram till en öppning i gallret. Grabbarna bakom mig fattade snabbt situationen drog snabbt upp mig från hålet där jag fallit.

Dagen efter när vi var på väg upp ville jag utforska det hål jag fallit i. Det här var mitt på dagen så ett visst ljus sipprade in i lokalen och det var lätt att se var jag fallit. Jag fick en chock. Om jag inte fått tag i den vinkeljärnsram som jag höll mig fast i hade jag fallit ett par meter rakt ner på en cylindrisk vals som var full av 2 dm långa spetsiga stålpinnar. Valsen hade förmodlingen tjänstgjort som en slags karda för maltprodukter för vidare transport till något maskineri. Hade jag överlevt hade jag förmodligen blivit invalid för resten av livet. Snacka om änglavakt!

Hösten flöt fram utan allvarligare incidenter och vi hade hur trevligt som helst med många fester, mycket musik och annat trevligt.

En sen kväll strax före jul när vi hade brassat lite käk och sitter och käkar varm korv, knackade det på dörren till lokalen. Alla frös mer eller mindre till is. Att släcka ner belysningen var inte att tänka på eftersom man såg genom dörrspringorna att det lyste i rummet. Jaha, det var alltså dags för ett besök från polisen. Det var vad som flög genom de flestas hjärnor. Vad skulle vi få för straff?   Det vara bara att ta tjuren vid hornen och öppna dörren. Med förvåning såg vi två män stå utanför och inte klädda i uniform. Hade de skickat civila poliser på oss?

Till vår lättnad så visade det sig att det var två herrar, Brandt och Videmyr, från barnavårdsnämndens nattpatrull. De var mycket trevliga och visade stor förståelse för vår situation. Man tyckte dock att Malten var ett för farligt ställe för oss ungdomar att vistas på. Speciellt om brand skulle utbryta. Då kunde vi bli fångade i en fälla. De båda ville att vi skulle träffas igen på en trevligare plats nästa gång. Vi beslöt att träffa dem på Tantogården vid Ringvägen den 7 januari.

Slutet för Maltfabriken
Hela gänget mötte upp på Tantogården vid utsatt datum. Vi hade ett trivsamt och konstruktivt möte med herrar Brandt och Videmyr. De båda lovade att använda barnavårdsnämndens resurser för att hitta en lämplig lokal till oss. En temporär lokal utlovades som första alternativ. Sedan skulle man söka vidare efter en permanent lösning på vår situation. Mötet varade några timmar och vi skildes åt i bästa samförstånd.

Morgonen därpå lyssnade jag på nyheterna och fick höra att en stor brand brutit ut på Reimers föregående kväll. Det lät som om det hade brunnit i en lagerlokal av något slag och jag trodde att det brunnit hos Vin & Spritcentralen. Döm om min förvåning när jag läste löpsedlarna på kvällen hem från jobbet. Så här såg det ut på Aftonbladets löp den 8 januari 1958:

 

Fabriksbrand i natt Reimersholme

Lågorna slog snart ut genom taket och syntes över stora delar av Stockholm.

 

Det s.k. malthuset längst ute på Reimersholme förstördes av en brand natten till onsdagen. Det fyra våningar höga tegelhuset, som innehöll lagerlokaler för flera firmor, var övertänt när brandkåren anlände strax före midnatt. Vid 1-tiden var elden under kontroll och den intilliggande bebyggelsen - träkåkar och höghus - utom fara.

Svårsläckt brand i Reimersholmes malthus

Malthuset på Reimersholme var i morse klätt i ett impone­rande ispansar efter explosionsbranden i natt. Brandmän från fem stationer var i arbete med elden som avslutade ett av brandkårens arbetsammaste dygn på länge.

Ännu vid 7-tiden i morse höll brandkåren på med efter­släckningen i det gamla malthuset på Reimersholme, som här­jades vid en explosionsartad brand i natt. Brandmännen från fem stationer fick ett fruktansvärt arbete i den hårda vinden och kölden. Vattnet sprutade från spruckna slangledningar och brandmännens uniformer förvandlades snabbt till Is. Hur elden uppstått, vet man inte. Huset stod tomt. Det brukar vara tillhåll för lösdrivare och skinnknuttegäng, enligt polisen i Maria.

Eftersläckningen efter branden i det s k malthuset på Reimersholme, som eldhärjades natten till onsdagen, kunde avslutas kl 18 på onsda­gen. Man har ännu ingen upp­fattning om vad som orsakat bran­den eller om värdet av det brunna. Förutom tillfälliga logerare har byggnaden sedan ganska länge varit tillhåll för "knuttar och spättor", och se­nast på måndagskvällen uppe­höll sig ett flertal ungdomar i byggnaden. Malthuset ägs av Sundsvallsbanken och Enskilda banken.

Spättor och knuttar skall höras om brand
Utredningen av branden i det gamla mälteriet på Reimersholme natten till onsdagen kommer att bli tidsödande.

Vi skall höra ett 20-tal per­soner, bland dem skinnknuttar och spättor, som brukade hålla till i den gamla byggnaden, omtalar förste kriminalassistent Torsten Settergren i polisens brandkommission.

Vi skall också höra några män som brukade logera i byggnaden. Dess­förinnan är det omöjligt att uttala sig om hur elden uppstått.

Enskilda bankens jurist, jur kand Bengt Westerling, förklarade på tors­dagen att byggnaden var försäkrad, till fulla värdet. Han ansåg det tro­ligt att byggnaden kommer att rivas, Byggnaden ägs av Sundsvallbanken och Enskilda banken.

 

Livet efter branden
Katastrof!! Alla våra pinaler hade gått upp i rök. Som tur var hade ingen människa skadats. Just detta scenario hade Brandt & Videmyr diskuterat med oss första gången vi sågs. Vårt rum låg högst upp i byggnaden och det fanns bara en utgång till trappan. Alla fönster var igenspikade och vi hade inte haft en chans att klara oss om vi hade varit i lokalen när branden bröt ut. Vilken röta att vi var på möte samtidigt som branden bröt ut. Eller var det därför som detta skedde?  Många utanför vår krets visste om att vi skulle till Tantogården.

Samtliga som hade varit på mötet blev kallade till polisen för förhör. Vi blev ganska hårt ansatta av förhörsledaren om vad som kunde ligga bakom branden. Hade vi varit där före mötet och i sådant fall tänt något ljus, ev rengjort varmluftskaminen, tänt primusköket eller rökt i största allmänhet? Svaret på alla frågor blev nej eftersom alla varit på respektive arbetsplats eller i plugget. De försökte snärja oss med massa frågor om kompisar utanför gänget var avundsjuka på oss, eller om vi var osams med några andra grupperingar i området. Man insåg till sist att vi var de enda som förlorat på branden så vi hörde inget mer från polisen.

Förutom att vi förlorat alla våra prylar var vi dessutom husvilla. Att sitta och hänga nere på Rixi var inget vidare alternativ. Dessutom så avskydde tjejerna i gänget det fiket.  Det var dessutom vinter så det fanns inte direkt en massa aktiviteter att pyssla med.

Våra vänner från Nattpatrullen låg dock inte på latsidan. Efter ett tag tog de kontakt med oss och presenterade ett förslag till temporär lösning. Man hade lyckats ordna en lokal på Högalidsgatan som vi kunde få disponera två kvällar i veckan. Huset, som lokalen fanns i, var ett gammalt kafé som hette ”Lasse i Parken” och normalt var öppet från april till oktober. I övrigt stängt på vintern. Där kunde vi husera fritt utan någon tillsyn från barnavårdsnämnden. Enda villkoret var att lokalen skulle vara i samma skick när vi lämnade den som när vi kom dit.

Vi accepterade entusiastiskt förslaget. Vi ordnade en massa spel, tidningar, kaffekokare och en grammofon. Vi spelade turneringar av olika slag, dansade, berättade historier och försökte visa oss på styva linan i största allmänhet.

Men i första hand spelade vi mycket musik och försökte lära oss att bugga precis som dansarna i filmen Rock Around the Clock, Bill Haleys första film om Rock n’ Roll och som blev oerhört poppis bland undom i Sverige i vår ålder.  Låtar som: See You Later, Alligator, Shake Rattle & Roll och Rip It Up var oerhört populära.

Andra artister som spelades mycket var Freddie Bell & The Bell Boys med Giddy Up a Ding Dong som den största hiten. Men artisten nr 1 var nu lastbilschauffören från Memphis, Tennessee: Elvis Presley. Hound Dog och Don’t Be Cruel snurrade mest på skivtallriken .

När Elvis sedan släppte Jailhouse Rock var lyckan fullständig. Det visade sig senare att det skulle bli fantastiskt med alla nya rockstjärnor som skulle slå igenom i Sverige under 1958, eller vad sägs om följande artister:  Jerry Lee Lewis, Little Richard, Bobby Darin, Paul Anka, Fats Domino, Everly Brothers, Ricky Nelson, Kalin Twins, Connie Francis m fl.

En kväll i mitten av mars knackar det på dörren till lokalen vi befinner oss i. Den här gången kände vi oss lite kaxigare eftersom vi inte hade gjort något olagligt. Liksom på Malten var det två för oss okända figurer som dök upp. Det visade sig vara Ture Gerdes med vidhängande fotograf från Aftonbladet. Än gång hade Harry ”Myran” Videmyr slagit ett slag för X-gänget. Han hade kontaktat Aftonbladet och övertygat tidningen att det fanns en möjlighet till ett ”scoop” genom att göra ett besök hos X-gänget i deras ”tillhåll” på Högalidsgatan.

Vi blev intervjuade och fotograferade efter alla konstens regler och den här artikeln publicerades den 29 mars:

”Ruskig liga” i ruckel, var hygglig ungdom med varmkorv och skivspelning på träffprogram

Det gick rykten om en ungdomsliga av värsta slag som hade sitt tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme. En vinterkväll trevade sig Nattpatrullens assistenter fram genom det gamla spökhuset med stora hål i golven. På översta våningen öppnade man en dörr och där satt det ”förfärliga” X-gänget och åt varm korv och spisade skivor. Idel trevliga ungdomar som gillade att sköta sig själva.

På bilden har Barbro Wirestam just besegrat Leif Lindbom i en ishockeymatch under gängets jubel.

Frihetsälskande X-gänget: Vi vill råda oss själva…

Han verkar tuff värre södergrabben som är X-gängets ledare där han står i skinnjacka med huvudet framkört och en cigarrett vårdslöst vippande i ena mungipan mot bakgrunden av ett mystiskt och hotfullt "X" målat på vitt fält.

Han är bas för ett av de tonårsgäng på Söder som i brist på lokaler och förståelse sticker sig undan var de kan för att vara ihop och känna samhörighet.

Härom kvällen träffade vi X­-gänget i en liten träkåk vid Höga­lidsgatan strax intill Västerbron. Arton ungdomar, flickor och pojkar på 15-17 år, höll till i en vindskupa. De ägnade sig åt att spisa plattor, tävla i sällskapsspel eller bara prata. Trivdes som man gör när det råder samhörighet.

Bara en pose
Den tuffe X-ledaren tog cigarretten ur mungipar. Den var otänd. Tuffheten var bara en skämtsam pose. 16-årige Lars Stödberg, yrkeskoleelev för att bli byggnadssnickare, röker inte. Han är axelbred och stark. Men det visar han bara som elitgrabb i en gymnastikklubb.

Lars hade tänkt gå på händerna för TV-Agneta i programmet Stora famnen i lördags och sämre kavaljer kunde hon fått. Men det fick räcka med att en av klubbkamraterna ställde upp. Eller rättare sagt ner. Och blev tvåa.

X-gänget har även en sekreterare, Monica Wirestam, medan Tommy Johansson, 17-årig svetsare hos Bröderna Hedlund, sköter finanserna. Medlemmarna satsar en krona i veckan.

Tommy har nu 105 kr i kassan. Man sparar till pinaler för egen klubblokal. Om man får tag på någon. Var finna den på Söder?


Förorternas ungdom har det bättre ställt. Där finns ungdoms­gårdar och även andra lokaler säger Lars.

 

För många äldre
Men ungdomsgårdarna har inte särskilt god klang i det här gänget.

 

Där finns för mycket äldre funktionärer som övervakar allt man gör, säger någon. Vi vill sköta oss själva utan uppsikt ...

Vindskupan får man disponera två kvällar i veckan genom bar­navårdsnämndens fritidsavdelning. Där kan X-gänget råda sig självt, men - det går inte upp mot vårt lilla krypin i maltfabriken…

Som ett spökhus
Det är en ganska spännande historia med X-gängets tillhåll i den gamla maltfabriken på Reimersholme.

I vintras rapporterades till barnavårdsnämndens nattpatrull att det försiggick något mystiskt i

Malthuset. Tydligen var det tillhåll för ungdomsligor av värsta sort. - Var försiktiga när ni undersöker!

Försiktig nödgades man vara. Den gamla övergivna fabriken var ett spökhus fullt med fällor. När nattpatrullen började leta sig in dess skrymslen en mörk kväll i december, märktes inga livstecken. Man snavade i gammalt bråte och var nära att störta genom förrädiska hål i golvet.

Där satt 20 ungdomar
Plötsligt hittade man en dörr och öppnade. Där i ett litet fönsterlöst rum på översta våningen var gänget samlat.

Nattpatrullens assistenter blinkade mot en fotogenlampas lyse och tittade sig omkring. Ett tjugotal ungdomar satt kring en vevgrammofon och åt korv, lagad på ett Primuskök i en kokvrå. Den ruffiga lokalen var pyntad med målningar, girlanger och. hopsnickrade möbler. Ytterkläderna hängde snyggt i ett hörn, alla hade tagit av sig skorna för att inte skräpa ner.

Nattpatrullens folk vet hur man skall ta ungdomar. Snart var det kontakt. Man kom överens om att träffas på en ungdomsgård för att prata om gänget och eventuellt skaffa en mindre brand- och hälso­farlig lokal,

Mötet kom till stånd kvällen den 7 januari. Man möttes i Tantogårdens lokaler på Ringvägen. X-gänget visade ett fint förenings­mässigt uppträdande. Man enades om fortsatt kontakt.

 

Allt strök med
Sent samma kväll bröt elden lös i det gamla malthuset. Hela övre delen brändes av, Brandmännen hade ett riskabelt jobb i den stränga kylan.

X-gängets krypin strök med och alla dess tillhörigheter. Värdet av grejorna de samlat där uppskattas till minst tusenlappen.

Kriminalpolisen har gjort en utred­ning om branden alltsedan dess men inte kommit till klarhet om brandorsaken. Man håller för troligt att någon varit vårdslös med eld.

X-gängets medlemmar har hörts och även andra personer som brukat hålla till sporadiskt i det gamla rucklet. Men X-ungdomarna hade alibi i form av träffen på Tantogården. De var dessutom de enda som förlorade på branden. Bankerna som äger malthuset fick ut för­säkring på skadorna på kåken.

 

I ljust minne
Kyffet i maltfabriken är bevarat i ljust minne hos X-gänget trots allt. - Vi kände oss fria där, skaffa­de grejor själva och snyggade upp…

Man drömmer om den idealiska lokalen. Där de kan vara helt ostörda och själva inte störa någon. Sen spelar det mindre roll hur den är beskaffad.

 

Rädda om eget
Det är spännande att själva ordna med inredning och skaffa de grejor som behövs och som man helst vill ha, Då är man ju också mera rädd om allting, säger de.

Inte alla ungdomar vill alltså sätta sig vid dukat bord i form av präktigt inredda ungdomsgårdar och betryggande uppsikt.

Vilket inte hindrar att X-gänget nu gillar kontakten med ungdomsvårdarna som en mörk vinterkväll hittade deras gömsle i det ruckliga spökhuset på Reimersholme.

 

X-gängets stöttepelare Tommy Johansson och Lars Stödberg lyssnar på rock-skivor tillsammans med Margareta Himberg och Yvonne Elkström.

 

TV-framträdande hos Karin Sohlman i programmet Vi Unga
Artikeln i Aftonbladet ledde till att vi blev ungdomsstjärnor i TV för en dag. Vi blev inbjudna till

ungdomsprogrammet Vi Unga, det enda ungdomsprogrammet som visades på TV vid den här tiden. Programmet, det första i sitt slag, försökte fånga upp hur ungdomar upplevde sin situation i samhället, intressen och hur man kunde roa sig på olika sätt.

Karin Sohlman Falck var regissör, programledare och TV-producent på SVT. Hon var programledare för SVT:s första ungdomsprogram Lördagsträffen som följdes av Källarklubben och Vi Unga.

Programmet hade alltid en kändis med som huvudnummer, i vårt fall var det Maj-Britt Wilkens, kanske mest känd för att hon varit gift med Sammy Davis Jr. Vid det här tillfället var hon inbjuden till programmet för att hon var stor stjärna i filmen De unga lejonen (The Young Lions) där bl a Marlon Brando och Dean Martin medverkade.

Vi var ungefär 10 stycken från X-gänget som medverkade i programmet om jag minns rätt. Vår bas, som då var Lasse Stödberg, fick det flesta frågorna. Lasse var också elitgymnast i föreningen Kransen och var lite av en kändis. Han skulle senare resa jorden runt med gymnastikakrobaterna Veteranerna som var en mycket framgångsrik och humoristisk grupp.

Själv fick jag en fråga av Karin, eftersom jag var kassör i gänget. På hennes fråga om vår ekonomi talade jag om att medlemmarna betalade 1 krona i veckan och att kassan hade en behållning av 105 kronor. (Det töntiga svaret är väl orsaken till att jag kommer ihåg det ordagrant.)

Efter programmet skulle naturligtvis alla ha Maj-Britts autograf. Maj-Britt saknade dock en penna  att skriva med och den enda som hade en reservoarpenna var jag. Sprillans ny dessutom. Naturligtvis erbjöd jag mig att låna ut den till henne. Jag väntade tålmodigt på att få tillbaka den tills alla hade fått sina autografer. Maj-Britt stoppade sedan ned min penna i sin handväska och säger Hej då.  Jag står och gapar en stund innan jag vågar ta mod till mig och påpekar försiktigt att pennan faktiskt var min. Hon tittar förvånat på mig och rodnar sedan så man knappt såg hennes fräknar. Hon ber om ursäkt och ger tillbaka min penna och säger sedan på engelska: You’re such a sweet kid. Det uttalandet levde jag länge på. Dessutom var jag den enda i gänget som fick snacka med hollywoodstjärnan.

Arvodet vi fick var 20 kronor per skalle. En förmögenhet på den tiden. Men bästa av allt var att man fick vara kändis i Högalid några dagar. Snacka om fåfänga!


Kåken

Kåken sedd från sjösidan

Lite senare på våren blir vi kontaktade av en herre från Skid- och Friluftsfrämjandet. En ungdomsintendent som hette Christer Uggla. Vi undrade vad det var för en gök, men vi kom överens om att ställa upp på en träff med honom. Han visade sig vara en mycket trevlig man som visade sig väl insatt i ungdomens situation på 50-talet. Han beskrev Skid- och Friluftsfrämjandet verksamhet i stort för oss och i synnerhet sin egen verksamhet inom organisationen. Den gick ut på att försöka hjälpa föreningslös ungdom till en vettig verksamhet på fritiden. Han berättade vidare att han var villig att försöka hjälpa oss att lösa vår lokalsituation om vi i vår tur var villiga att ställa upp med egna arbetsinsatser. Självklart tände vi på förslaget.

Han berättade vidare att han skulle kunna begära ett anslag för att kunna köpa in en billig barack om vi kunde hitta någon plats att ställa upp den på. Vi berättade om vårt intresse att försöka hålla oss kvar i Bergsundsområdet och helst då på Reimersholme. Han lovade undersöka möjligheterna med de lokala företagarna och markägarna i området.

 

Klärre & Co. (= Karlssons Klister)
Efter en relativt kort tid återkom Christer Uggla till oss med information om att han trodde sig ha hittat en lokal på Reimers. Han hade varit i kontakt med Svenska Jästbolaget och Klärre och Co. som tillverkade Karlssons Klister. Det senare företaget är känt över hela Sverige för sin reklamslogan

Det illustrerades av en bild på en åsna som basunerade ut sin slogan i en pratbubbla.

Alla använder Karlssons klister utom jag, för jag är en åsna!

Ugglas information lät väldigt spännande och han hade dessutom bestämt ett möte mellan oss och bolagens representanter.  Vi träffades i Klärres stora husbåt på Reimersholme. Olow Klärre började med att berätta lite om företagets historia. Bl a om hur den berömda reklamen kom till och hur åsnan kom in i bilden. Uttrycket Alla använder Karlsons klister utom jag, för jag är en åsna, där en åsna anspelade på det gamla talesättet "dum som en åsna" visade sig vara ett genidrag. Detta för att man använde sig av en livs levande åsna. Sloganen användes första gången vid en reklamkupp på 1920-talet där man hade försett en åsna med stora skyltar med denna text och såg till att den blev filmad när SF filmade vaktparaden på Norrbro i Stockholm. Åsnan kom sen med i en journalfilm som visades på biograferna runt om i Sverige och klistret blev snabbt ett populärt lim på marknaden, känt som ett billigt, lättanvänt och snabbtorkande ofärgat universallim för främst enklare limuppgifter inom hushåll, hobby, skolor och kontor. Sloganen användes i marknadsföringen av klistret i många årtionden, ända in på 1970-talet. Åsnan, som hette Tempo, gick normalt och betade på fabriksområdet mellan reklamuppdragen. Det är dock synd att säga att den inte gjorde något väsen av sig. Första gången man passerade fabriksområdet höll man på att hoppa ur skorna när man hörde åsnan. Det var ett bröl som lät som om någon pumpade upp vatten med hjälp av en gammal rostig och gnisslande brunnspump. Ljudet var fruktansvärt högt och jag kan än idag inte förstå hur grannarna kunde stå ut med oljudet.

Under mötet framkom det att företaget hade utsatts för en del busstreck och man trodde att det var X-gänget som stod bakom dessa. Nu stämde det inte som tur var.  Man trodde att man skulle kunna få slut på busandet om man kunde erbjuda ungdomarna någonstans att hålla till och slösa sin energi på något som intresserade dem. Jästbolaget hade på sin tomt en gammal lagerbarack som hyrdes av Klärre-bolaget. Jästbolaget hade inget emot att låta oss disponera marken under förutsättning att Klärre upplät baracken till oss.  Endast ett förbehåll fanns. Om vi på något sätt misskötte oss skulle vi omedelbart avhysas.

Vi ställde oss positiva till förslaget att flytta in i baracken som hyresgäster. Någon hyra behövde vi inte betala, men däremot måste vi betala den el vi förbrukade. Baracken var i stort behov av upprustning och för att få den i beboeligt skick krävde bolagen att vi själva rustade upp den. Man lovade att ställa upp med allt material och färg som behövdes för restaureringen. Vidare lovade man att dra in elektricitet i lokalen. Mötet avslutades med att Klärres produktionschef Pierrou tog upp en liten sliten anteckningsbok som innhöll en massa roliga vitsar som han hört under åren. Han var en fantastisk historieberättare och det var hur kul som helst att lyssna till honom.

Upprustning av kåken
Efter mötet vilade man inte på hanen. Vi var laddade till tänderna och Klärre & Co. höll vad man lovat. Man levererade virke av olika slag, tretexskivor och målarfärg mm. I gänget hade vi fem man som jobbade i byggsvängen och resten av oss var inte heller tappade bakom en vagn precis. Vi började med att riva det gamla taket och installera nya takreglar, ny isolering och täckte taket med nya brädor. Avslutningsvis lade vi på ny takpapp enligt konstens alla regler.

När taket var klart satte vi igen en dörröppning eftersom vi ville ha endast en ingång på kåken. Murkna brädor byttes ut och vi sågade upp ett stort hål i väggen för ett panoramafönster i den del av kåken som skulle bli samlingsrum.

Under jobbets gång upptäckte vi att en del golvreglar var genomruttna och det var bara att bryta upp en del av golvet och sätta in nya friska reglar. Tack vare våra skickliga ”byggubbar” gick allt som en dans och jobbet blev utfört på ett korrekt sätt. Det fanns inte en chans att någon bygginspektör hade kunnat slå ned på det gjorda jobbet.

Efter ett tag dök en elektriker upp och installerade el i kåken. När belysningen var indragen kunde vi börja jobba på kvällarna också. När man kom hem från jobbet kastade man i sig morsans käk och sedan bar det av till kåken. Nu kunde man dessutom jobba till rockmusik. Elvis, Jerry Lee Lewis, Little Richard och Neil Sedaka var några artister som spelades på högsta volym.  På senare tid hade det också börjat dyka upp svenska artister på rockscenen. Rock-Ragge, Little Gerhard, Boris och Stickan Lundbeck hjälpte till att bestämma arbetstakten.

Vi spikade upp tretexskivor på väggarna och tjejerna spacklade och målade av hjärtans lust. Nya fönster och foder sattes in och slutligen målades hela kåken på utsidan med Falu rödfärg. Det var bråda dagar eftersom vi skulle ha invigning i oktober månad.

En av killarna, boende på Reimersholme, lyckades tigga till sig en soffa från några grannar, några företag skänkte bord och stolar samt köksskåp. En elektrisk kokplatta införskaffades och porslin och bestick tog vi med oss hemifrån. I kåken fanns också en jättelik kamin som vi hade rustat upp och som gav ypperlig värme under kalla dagar och som gav ett mycket hemtrevligt intryck. En radio skänktes också vilket gjorde att vi kunde ratta in Radio Luxemburg . Det var den enda radiostationen som sände musik som det gick att lyssna på, dvs. rock n’ roll.

Artikelförfattaren i spisartagen framför kaminen

Den 27 september kunde man läsa följande i Aftonbladet:

Södergäng fick önskelokal Reportage i AB gav uppslag

Det här reportaget i Aftonbladet gav oss kontakt med söderungdomarna, säger intendent Christer Uggla i Skid- och friluftsfrämjandet.

Hur har det gått med X-gänget - de pigga söderung­domarna som blev husvilla i vintras när den gamla malt­fabriken på Reimersholme brann?

Det har gått fint för dem. De har fått en förträfflig lo­kal som de nu själva inreder med liv och lust.

Skid- och friluftsfrämjandet har här gjort en av sina insatser för föreningslös ungdom,

Ett reportage i Aftonbladet om detta södergäng gav oss impulsen att ta kontakt, säger främ­jandets ungdomsintendent Christer Uggla. Intrycket som reportaget gett förstärktes: Friska ungdomar som ville uträtta något själva för sin trevnad.

Vi lyckades spåra upp en bra ba­rack hos en byggnadsfirma och utverkade 500 kr av barnavårds­nämnden för inköpet. När vi sedan såg oss om på Reimersholme efter en lämplig plats träffade vi på en barack idealiskt placerad. Ge­nom tillmötesgående från dir. Bo Westerberg i Svenska jästbolaget och dir. Olow Klärre har ungdomsgänget fått ta hand om denna barack att inreda den efter eget gottfinnande. Det arbetet är nu i full gång på kvällarna. Om en må­nad är det klart för invigningsfest.

Den andra baracken kommer väl till pass för ännu ett gäng föreningslös ungdom som vi har kontakt med, säger Christer Uggla.

Och så var det dags för invigning. Vi hade bjudit in alla höjdare som hjälpt oss under resans gång.

I Aftonbladet fredagen den 24 okt. 1958 kunde man läsa följande artikel:

Så här löser man ett ungdomsproblem. Tonårsgäng fick drömlokal på Söder
Här ska ni få höra hur man med god vilja och några rejäla handtag löser ett ungdomsproblem.

Tommy Johansson, tonårig bas för X-gänget, reste sig vid 9-tiden i går kväll för att inviga gängets nya lokal på Reimersholme. Han vände sig till några äldre inbjudna och sa: - Tack vare er har vi nu tak över huvudet. Utan er hjälp hade vi fått gå på gatorna och strosa.

Tommy hade bara delvis rätt. Han och de andra ungdomarna i gänget har gjort mesta jobbet själva för sin lokal. Ända sedan i maj har de gnott kvällar och söndagar för att hyfsa den gamla baracken vid sjökanten.

Nu är den stilig till det yttre och läcker inne. En drömlokal för ett ungdomsgäng som vill och kan klara sig självt.

Men det är sant att de haft hjälp. På tårtan som flickorna bjuder gästerna finns åtta namn utsirade: Brandt, Vide­myr. Uggla, Westerberg, Klärre, Westholm, Pierrou.

Det var sju. - och det åttonde? Jag blir något paff när jag anteck­nar: Del är ju mitt eget ...

Tårtan berättar
Tårtan berättar på sitt sätt. Wi­demyr och Brandt från barna­vårdsnämndens nattpatrull hittade en ruggig kväll i vintras ett ung­domsgäng i ett prång i en fabriks­ruin på Reimersholme. De fick ve­ta:

Vi har ingen annanstans att ta vägen!

Strax därpå brann fabriken av någon nattlogerares oförsiktighet. Gänget var helt hemlöst, Videmyr och Brandt gjorde vad de kunde. Aftonbladet besökte gänget i en vindskupa och gjorde ett repor­tage om dess problem.

Artikeln väckte uppmärksamhet och gav eko i TV. Skidfrämjandets Christer Uggla spårade upp en gammal barack hos Jästbolaget på Reimersholme intill "Karlssons klister", Klärre och Co.

Den goda hjälpen
Jästbolaget spenderade tomten, Klärre klarade hyran och lugnade folket i grannskapet, när det blev bekant att man skulle få ett gäng ungdomar inpå livet. Flera andra firmor kom med på ett hörn, Bec­kers skänkte all behövlig färg, Åhlén & Holm bidrog med en el­grammofon, etc.

En ung timmerman, Björn Alm, tog ledningen för bygget. Så blev det fart. Nu har ungdomarna sin kula precis som de drömt om.

Grannsämjan
Grannarna omkring, förut så betänksamma, är nu på god fot med gänget. En av dem har skänkt en trevlig sittsoffa till hörnet för skivspisningen.

Man visar ömsesidig hänsyn. Pojkarna slår av motorerna på sina hojar i god tid och drar dem tyst förbi de' närmaste bostads­husen.

Så blev det tårta till sist för detta södergäng - efter all pann­kaka i början.

Tack för hjälpen Björn, säger X-gängets bas Tommy Johansson (t.v.) till timmermannen Björn Alm. Gängets söta flickor ser beundrande ut.

Ja, då hade vi till sist lyckats med vårt mål. Där ser man vad man kan åstadkomma med entusiasm och ett gäng som hela tiden drar åt samma håll.

På senare tid har det dykt upp en filmsnutt som glimtvis visar hur vi river taket på kåken och lite andra jobb. Fantastisk kul att den här filmen finns bevarad.  Vidare finns ett inslag som visar förödelsen efter branden på Malten. Filmaren har även fått med ett inslag från ”Lasse i parken”.

Där får man bl. a se hur duktiga vi var på att bugga till rock n ’ roll.

Till sist, X-gänget hängde ihop fram till 1961 då flera av oss ryckte in i lumpen. En del började fundera på att bilda familj och många nya intressen gjorde att vi skildes åt. 1962 återbördades kåken till Klärre & Co.

Det utmärkande för gänget var den fina sammanhållningen och det mycket goda kamratskapet.

Trots att vi utmålades som en ”ruskig liga”, kan man säga med facit i hand, att det i verkligheten var ett gäng blivande entreprenörer.  Många medlemmar blev egna företagare, några blev direktörer och andra hamnade i ledande ställning i någon form. På det hela taget kan man säga att det gick bra för oss 40-talister.

Bredäng i augusti 2010    Tommy Jidesund


Heleneborgsgatan 21 – i världen.

Kaféer. Se filen ölkaféer på Söder i mappen bildgalleri gamla Söder.
21:an låg ganska centralt i sta´n, faktiskt.
Spårvagn nr. 3 hade ändstation på Pålsundsgatan (runt hörnet) och gick via Slussen, Tegelbacken, Odenplan till Haga. 10:ans trick stannade på Brännis vid Långholmsgatan och gick via Slussen, Norrmalmstorg, Stureplan till Värtan. Tidigare gick 10:an Långholmsgatan-Heleneborg-Varvsgatan-Hornsgatan. Vid ändstationen på Brännis låg, mycket strategiskt café Anders och vid Borgargatan låg Systemet. Det fanns 10-12 caféer i Högalid har jag räknat ut. Runt 21:an låg 3:an i hörnet Pålsundsgatan/Heleneborg. Jag tror det kallades Jonas också.
Skitiga Duken(mitt emot Högalidsparken) och Ölhallen(vid Västerbron). Runt Hornsplan fanns Tjoget på Långholmsgatan 20 (lokalen ännu kvar 2009), Brocafét i slutet av dåvarande Hornsgatan (nr 149 tror jag) och Horn (mellan Lignagatan och Varvsgatan). På Varvsgatan låg fiket i hörnan där alla Dihlströmare gick, Café Varvet och runt hörnet Café Sven.

Gubbhuset i Ligna kallades för Dillis.
Det var ett hem för alla fattiga o arbetslösa stackare som levde under vedervärdiga förhållanden där. Det var döpt efter en fabrikör Dihlström som hade en fabrik på Stora Glasbruksgatan i mitten av 1800-talet men som inte hade det minsta med fattigvård att göra. Fru Pettersson hette ägarinnan till ett fik vid Bergsundsgatan/Brännis som hette La Porta. Där ligger nu en krog som heter Moldau.
Hon serverade starköl (av märket Pripps) i smyg, vilket var förbjudet men uppskattat av oss grabbar. Hon var känd för sitt skitiga förkläde som man kunde koka soppa på och för sin kroppshydda: hon mätte 1,55 både på bredden o höjden. Hon tog också ordentligt betalt för starkölen naturligtvis.
Någon lustigkurre frågade käringen vad Pripps betydde. Hon visste inte så klart. Då slog han till med Pengarna Räcker Inte På Petterssons Sylta. Han blev nobbad.
Fiket hette La Porta och Gösta Eliasson jobbade där under 60-talet. Här måste jag parentetiskt berätta om Mager, jag minns inte hans riktiga namn, men tror det var Henry Svensson. Han bodde hos morsan ovanför fiket och ägde Tullens fetaste katt, 20 kg. Mager var inte särskilt begåvad men hade en specialitet, nämligen att utdela ”danska skallar”, vilket en del grabbar utnyttjade. När Mager var litet halvfull och utan drift till mer dricka, skramlade polarna till ett kvarter mot att han skallade en buckla i ett stuprör. Det lyckades för det mesta!
Plåtisen som jobbade granne med fiket hade en trägubbe hängande i stupröret, som reklam. Han hade bytt nedre delen av plåtröret mot gjutjärn, vilket inte Mager visste. Mager satsade för fullt, det sjöng till i röret (ett dovt ettstruket A). Mager svimmade o fick bäras upp till morsan. När han vaknade inkasserade han kovan som grabbarna gett till morsan och gick o köpte sin Renat.

Pappa Viktor ”bodde” på Ölhallen vissa vintrar då han var arbetslös. Anledningen var att han, som var med i facket, stämplade sin bok på AK (arbetslöshets-komissionen). Han fick då skotta snö för att få understöd(i form av pengar). (Detta borde praktiseras nu i stället för att en massa slashasar dräller runt o gör ingenting och får betalt för det!). Han såg till att han fick trakten runt fiket och höll alla tillfartsvägar och trapor till hallen snö- och halkfria. Som tack fick han fri pilsner/fika.
Morsan ringde dit o tala om när arbetsdagen var slut o att middag var serverad.

Vid Ringvägen/Hornsgatan låg Hundtvåan (förkortning av hundratvåan) eftersom det var husnumret. Längre ner bredvid bion Strix, i samma kåk som Bysis fanns ett fik till som hette Uven. Dessa låg litet för långt bort för oss.

I hörnet av Bergsundsgatan/Högalidsgatan låg också ett café där vi senare huserade med vår Fibra Klubb. Det hette Tvåan (Bergsundsgatan 2).

Det mest uppseendeväckande med den syltan var väl, att en lustigkurre som bodde 4 trappor ovanför entrén fyllde en påse med vatten och släppte den i skallen på vaktisen som stod utanför dörren till fiket och nobbat honom för fylla. På den tiden serverades mat o mackor, pilsner o kaffe på fiken till vettiga priser. Man öppnade kl. 6 på morgonen o stängde 1800 på kvällen. Nu är det tunnsått med den typen av matställen.
De flesta gästerna var hantverkare/knegare och många både började o avslutade sin dag på fiket. Det blev en social inrättning där man mötte sina kompisar. Ofta fixade man jobb åt varandra och behövde man hjälp, fanns alltid någon att tillgå. Men det är klart, många var osäkra kort (läs: väldigt törstiga). Men i nyktert tillstånd var de mycket duktiga yrkesmän. Berra Ersson, till exempel, var en duktig elektriker men var överförtjust i kluck-kluck och började dagen med ett par flaskor dessertvin. Plastkapsylerna var perfekta att proppa rören med, påstod han. När han firade från jobbet brukade han vara vakt på gatan åt plåtslagarna när de skottade snö, det jobbet krävde inget större intellekt. Han kallades Högalids elektriska takskottare

Vid våra träffar i Högalidsgänget har Gösta påmint om några fik till.
På Verkstadgatan 14 låg Mälaren, som jag inte har något minne av. Där finns nu en pizzeria. Arne Ahlboms farsa hade livsmedelsaffär där tidigare. På Högalidsgatan mitt emot Tobaksspinnargatan fanns Lasse i Parken som bara var öppet sommartid. Numera är det öppet året om tror jag och det serveras något vegetariskt hopkok. Ett kul inslag nu för tiden är levande jazzmusik från en scen i parken. Kåken är sned o vind men charmig, jag undrar vad det har varit förr.

Efter denna långa utvikning återgår jag till kommunikationerna.
Jag avslutar så småningom detta kapitel med krogarna i trakten.

Bussar o spårvagnar.
Spårvagn nr. 4 var en ringlinje som gick runt hela sta´n, det fanns flera hållplatser vid Tullen. Vagnparken bestod i början av motorvagn + ett eller flera släp av den gamla typen. Främre plattformen på varje släp var rök-kupe´, med öppna dörrar. Föraren skötte det hela med en ”vev” som reglerade farten. Bromsen var en typ av ”svänghjul”. Han bytte spår med ett ”spett” o öppnade då den främre doran. Vintertid var det kallt o djävligt, han hade ofta både pälsmössa o kraghandskar. Konduktör fanns i varje vagn som tog pröjs via en liten lucka i dörren till plattformarna. Han hade en sorts ”myntbössa” med hål för olika mynt och knäppte fram växel. Sätena i konstläder var ganska bekväma, före min tid var det pinnsoffor i trä. Ringlinjen delades upp i två linjer och blev då 4:an och 8:an. I samband med det kom det nya vagnar, så kallade mustanger, med hydraulisk dörrstängning. På så sätt omöjliggjorde man att vi kunde ”hänga utanför”.
Mustang nr.1 vid Åsögatan
Det var populärt vid högtrafik men livsfarligt. Likaså att hoppa på i farten som var rätt frekvent. Vi kutade längs med vagnen, högg tag i handtaget och svingade oss ombord. En vinter praktiserades det tricket av en grabb från Borgargatan men han halkade i snömodden och ena spiran blev manglad i småbitar. Doktorn lyckades inte få ihop alla benbitar utan han amputerades och fick leva med träben. Hans öknamn var givet: Pusslet.

Trådbussar är ett fenomen som inte finns längre annat än utomlands.
Två byglar i ett fjädrande rep greppade om eltrådarna i luften. De bussar som gick vid Tullen var 36:an som hade rutten Duvnäsgatan (i Sofia) till centrum via Hornsgatan/Västerbron/Fridhemsplan och nr. 30 som gick från Reimersholm till centrum (Vasagatan/Kungsgatan och Stureplan).
Till och med på Drottninggatan var det dubbelriktad trafik med dessa stora bussar. Rune Persson från 21:an var chaffis på 42:an. Den första avgiften jag minns var 15 öre för enkel resa. Fast stor del av året hojjade man ju. Farsan o morsan tjacka´ en Union åt mig hos Andersson & Olsson vid Borgargatan. Den var gul o röd men utan växlar, det hade blivit för dyrt.
Det var tunnsått med privatbilar, brorsan köpte en 7-sitsig Buick i mitten av 50-talet som han raggade med. Fritz Nordwall i 46:an hade en gammal T-Ford, det var väl allt, förutom en o annan Ford Anglia med eker-hjul.
Bror Leif hade en 125 kubiks MC ett tag och min dåvarande fästmö Ulla skaffade en typ av Vespa, en Lambretta för att lättare ta sig ut till landstället i Tullinge. Jag fick låna båda vid olika tillfällen och lyckades med konststycket att köra omkull två gånger (utan att skada mig allvarligt). Min karriär som Mc-förare var över.
Min första bil var en ljusblå VW bubbla som jag tjacka av pralen för 1000 bagis när han bytte till SAAB. Min andra bil var av samma märke, fast gul och med kromade stötfångare. Jag köpte faktiskt en ny, tredje Volka, mörkblå. Det var fantastiska bilar, jag fick in Anita, bas o dragspel, förstärkare utan problem. Jag minns att vi kunde trycka in Astrid, Anitas kompis, i kärran också. Men hon var smal som ett spjällsnöre. Fönsterputsar prylarna låg i ”bagageutrymmet” fram, där det också fanns en bensindriven motorvärmare av märket Ebersprächer. Stegen satt nästan jämt på taket, den var för jobbig att flytta varje dag.
Bilen startade i alla väder o gick sällan sönder.

Krogar

Mitt första minne av en ”krogsväng” är från Söderport (vid Liljeholmsbron).
Krogen finns ännu kvar men är numera pub.
En krogsväng tog vi innan kvällens dansövningar och bestod i två 6:or Renat o en lättgrogg, cirka 15 cl. Kostnaden var 4 kronor 36 öre. Det var ”mattvång”, vilket innebar att man måste käka vare sig man ville eller inte. Det var samma krubb som åkte ut o in eftersom de flesta var mest intresserade av borsten men ibland hade vi ett ”matoffer” i sällskap, det vill säga någon kompis som inte hade pengar till käk. För att slippa kuta i väg o ställa sig i kön utanför på nytt, brukade vi byta bord.
Det funkade om det var mycket folk och vi fick en annan servitris, då tog vi två svängar på samma bysa.
Lägsta ålder för spritservering var 21 år (dåvarande myndighetsålder) men vi hade tumme med tjejerna som serverade och krånglade oss in från 18 år, lätt. Söderport var vårt stamhak Nummer två var Örnen på Brännis/Ansgariegatan. Det var en gammal krog, jag har inga uppgifter om stället men den revs troligen på 50-talet o i stället byggdes punkthus i gult tegel. Min gissning är att den var en vägkrog vid Hornskroken som ledde ner mot Södertullen och över flottbron för vidare befordran Fittja o Södertälje.
På bilden syns apotekare Wirwachs Malmgård i fonden, taget från Brännkyrkagatan österut.
Efter tre svängar var vi lagom knalla. Örnen var som sagt nummer två i ordningen, den sista krogen, om vi pallade, var Södergård vid dåvarande Adolf Fredriks Torg (nuvarande Mariatorget). Den hade, förutom 3:an, en så kallad 2:a klass krog en trappa upp. Så där hade vi dubbla chanser ifall något sket sig.
Drar mig till minnes att Örnen hade det också, ett litet rum med 5-6 bord. På 2:an var det vita dukar på borden. Jag kommer osökt att tänka på 60-talets unga, arga västerradikaler som sjöng: ”bourgeoisien, stora, feta svin – kaviar o champagne, rena, vita dukar. Vi ska pinka i erat vin, vi ska hänga upp er i era……?”. Gänget satt på Örnens 2:a när vi hörde en röst fråga om han fick slå sig ned.
Det var min pappa Viktor. Grabbarna kände ju farsan så det var klart dom sade ja, fast jag kände mig rätt billig. Servitrisen kom och frågade farsan litet skämtsamt om alla var hans söner. ”Närå, bara en, men killarna har lovat bjuda på en sväng”. Det är klart vi bjöd, inte för att han skulle hålla morsgumman utanför, det gjorde alla farsor utan för att han var juste mot oss. Det blev ju bara någon krona per skalle. Det visade sig att Viktor på detta eleganta vis bytte bord också, vilken gubbe! Södergård liknade dagens ”Grållan”, Grå Kvarn som är Bajens krog nr 1. Vid sidan av Den gröne jägaren, då. Grållan ligger på Tjärhovsgatan, Jägaren på Götgatan snett emot teatern Göta Lejon. Samma stuk hade också ”Pottan” eller Port Artur på Blekingegatan. Jättestora halvrunda fönster med spröjsar som inramade en väldig mathall, vilket stim och surr det var där inne! Men vi kände oss som fisken i vattnet. Pottan öppnade 1904 och döptes om 1969 till Pelikan, ett namn som en krog vid Slussen tidigare haft. 100-årsjubileum 2004.Maria Kyrka, Brunnsbacken, Pelikan, Järngraven 1919.

Rixi.
var gängets kondis som låg i huset bakom spårvagn nr 8 (vid skuggan).
På tomten framför reklamskylten låg Margarinbolaget med en mur mot Långholmsgatan.
Ägaren hette Sjöborg o var rätt hyvens. Där spelade vi jukebox à 25 öre, drack grogg i smyg, snackade skit, umgicks helt enkelt. Visste man inte var folk höll till var Rixi en bra utgångspunkt. Ibland ruttnade ägaren på buslivet o slängde ut oss men oftast blev vi tagna till nåder så småningom. Jag träffade honom efter många år på en 50-årsfest i Saltsjöbaden när jag lirade med Thore Callmars band. Han trodde inte sina ögon när han såg mig i bandet men uttryckte samtidigt glädje över att ”någon lyckats av busgänget från Högalid”.

Fibra Klubb.
I vår tidiga ungdom fanns inte många ungdomsgårdar. Jag minns bara en som vi kallade Urakajpagården i Aspudden, men det var sent 50-tal. Jag spelade där med Jerry Bergströms orkester. Vi kände väl att vi ville ha större frihet än vad Rixi erbjöd. Då kom något ljushuvud på att vi skulle fråga pastor Movinger eller Malmberg. Nästan alla grabbar hade konfirmerat sig för någon av prällarna i Högalid. En av dom främsta anledningarna till det var att man som regel fick en ny svid och en klocka. Det var liksom kutym. Min första klocka var av märket Tissot med blå urtavla. Movinger var populärast för att han tog grabbarna på en resa till Köpenhamn.Nåväl, kyrkan ägde fastigheten Bergsundsgatan 2 där ett ölkafé tidigare legat. Det var ombyggt till lägenheter och i en av dessa fick vi ha vår klubb. Vi köpte in läsk, målade o fixade, skaffade bord o stolar. Tjejerna grejade gardiner o dukar samt städprylar osv. Kyrkoherden kom på inspektion och var nöjd med vad han såg, vi skötte ruljangsen ganska bra tror jag. Gösta Eliasson hade målat en fånge bakom galler på väggen samt en racket med texten ”bibelton”. Bilden kanske påminde om en zebra men eftersom våra tankar bara hade en inriktning på den tiden och associerade till området under bältet på brudarna, blev det ett ”ljudhärmande” namn. Fibra klubb fick det heta, våra klerikala vänner hajjade ingenting utan tyckte att vi enbart var kreativa ungdomar. Vi höll nog på med kortspel, musik och träffar i ett par år innan vi växte ur den kostymen. Jag tror vi var pionjärer på området, faktiskt. Jag har lagt in foton här o var som jag laddat ner från Stockholmskällan på nätet.
Emellertid finns många fler på en CD som heter Söder i våra hjärtan. Fotona i den låter sig inte laddas ner men kan skrivas ut. CD:n finns på Stadsmuseum vid Slussen, den rekommenderas på det varmaste. Förutom foton finns kartor men framför allt Rotemansarkivet med alla som bott på Söder mellan 1870-1930, plus massvis med historia o annan info.

Jag har gått igenom cirka 2000 foton och antecknar som berör vår stadsdel. Ska göra en lista med rubriker i fallande ordning.

Rubrik: Stigs minnen-Foton i Söder CD-lista.

Stig Sandström Maj 2010


Gängkrig i Högalid i slutet av 1940 talet.

För några år sedan gjorde jag ett nostalgiskt återbesök till Högalidsberget nedanför muren vid Högalidskyrkan. Det var ett strålande vårväder och det vimlade av ungar som klängde och klättrade i bergskrevorna. Jag trodde väl inte i min vildaste fantasi att det skulle finnas så mycket ungar samlade på en plats, men det var väl ungefär så här det såg ut när vi lekte här på 40 talet. Nedanför berget gick en medelålders dam som försökte hålla ungarna under uppsikt, det visade sig vara fritidsgårdens lekledare som med fasa i blicken tvingades se ungarnas vilda framfart på bergets avsatser. Men rätt som det var ställde sig en av grabbarna på en avsats och ropade ” hets – brännarna kommer ! ” . Grabbarna sprang sen som om de hade ( passande nog ) eld i baken, och försvann för ett ögonblick över lilla muren som avgränsar till församlingens aktivitetslokaler. Lekledaren som hade rutin på dessa lekar sprang efter och samlade in ungarna snabbt och prydligt. Jag tyckte mig se att ungarna såg lättade ut när lekledaren förklarade att det bara var ett falskt alarm.

Denna händelse fick mig att minnas gängkrigen som vi själva var inblandade i 57 år tidigare.

Våra fiender var inte bara Brännis, det var även Lundagänget med lundaRoffe i spetsen samt Lindvallarna som trots sitt avlägsna läge ibland kom över till oss och muckade gräl.

Reimersholmarna som var lite mer civiliserade höll sig utanför. Nu skall man inte tro att dessa gängkrig var några blodiga tilldragelser. De flesta av oss hade väl på bio sett Robin Hood och hans vapendragare broder Thuck. ( eller hette han John ? ) när dessa hjältar pucklar på varandra med sina långa käppar. Nu kom julens utkastade granar  väl till pass.

En grabb som jag minns mycket väl var Raye Johansson( så småningom fakir i teaterklubben)

Han var en hängiven Högalidare, men en dag när vi hade en mindre uppgörelse i trappan ner till Varvsgatan gick han över till Brännarna ! Detta resulterade i att vi pucklar på varandra ganska ordentligt, men när jag får ett litet övertag viskar han till mig ” pst- jag är bara spion.

Då tog den striden slut. Ett annat minne är när vi några Högalidare i samlad tropp beger oss till Långholmsparken. Där hade Lindvallarna inrättat ett läger i de gamla bunkrarna ovanför stenbrottet. Detta hände 1947, så det var bara ett par år efter att detta taggtrådsingärdade område var mobiliserat av den Svenska krigsmakten för att försvara eller spränga Västerbron

Nåväl, här blir jag tillfångatagen och inkastad i en bunker. Inte nog med det, grabbarna tände eld på en filmrulle ( sen blåste man ut elden med en enorm rökutveckling som följd )

varefter man kastade in denna rökbomb till mig i bunkern. Jag fick panik och sprang med alla mina krafter mot dörren som Lindvallarna lyckligtvis ej hunnit barikadera. Man kan ju så här i efterhand undra vad som hänt om dörren måste ha öppnats inåt ? Dessa händelser hörde dock till ovanligheten, oftast stod vi i varsitt gathörn och hytte nävarna symboliskt i luften.

Gösta Eliasson i Bammarboda den 7/5 2010.


Sprallen, tivoli och dans på Långholmen

Låg från början under skanstullsbron men flyttades i början av 50 talet till Långholmen, närmare bestämt under Västerbron. På långholmen hade det till och från funnits tivolin från 1915. Tivolit som nu kallades sprallen var kommunalägt och permanent vilket  innebar att båda dansbanorna ( Stora under Västerbron och den lilla närmare kanalen ) slapp rivas under vintersäsongen. Stora dansbanan gästades ibland av storbandsorkestrar och på lilla dansbanan spelade Tore Callmer med sin trio gammeldansmusik.
Övriga attraktioner var slänggungan ( karusell ) Ville man prova sin styrka så fanns det en anordning där man med en slägga skulle slå upp ett klot på en stolpe där det sa pling om man nådde enda upp.
Det traditionella pokerhjulet stod mitt i smeten och besöktes ofta av Kalle munter som redan nu betraktades som ett original i Hornstull. Han nådde knappt upp till pokerbordets glasskiva, men han hördes desto mer när han förlorade.
Det fanns också pornografiska inslag, nakenposering kallades det. Det gick till på följande sätt. När tältet var fullt med gubbar släcktes lamporna  och man hörde  ett lätt rasslande uppe på scenen. Lamporna tänds, och där står hon som gud skapat henne lutad mot en stol. Ett uppskattande sorl hörs från gubbarna, men när lamporna åter släcks hörs ett uppgivet stön från publiken. Nu rasslar det återigen på scenen och lamporna tänds. Där är hon igen, men nu i en ny blickstilla pose`sittande på stolen. Dessvärre hade hon nog trosor på sig.
Inträdet till denna begivenhet kostade en bagis, smågrabbarna fick offra både knän och byxor när de kröp under tältduken för att få en flukt på denna Venusgudinna. Lagen i denna tid tillät inga rörliga poseringar.
En annan begivenhet var världens starkaste man ( å hans brorsa) Jag kommer inte ihåg vad de kallade sig. Men deras specialite´var att räta ut hästskor plus lite annat buskisbetonad skåpmat. I slutet av 1990 talet såg jag dessa herrar i ett tv program där de intervjuades från sin stuga någonstans i Hälsingland. Spisen var igengrodd och odiskad porslin stod travat nästan upp till taket.
Fakiren Johansson var en annan attraktion, han stack nålar genom tungan och kinden, han både åt och låg på glas. Vår egen fakir Raye Johansson på teaterklubben i Högalidsbergen hade förmodligen gått i lära hos denna självplågande artist.
1957 hade Sprallenepoken gått i graven. Under alla år som tivolin varit uppställda på långis så hade både fångar på kronohäktet och båtklubbarna klagat på oljud och förstörelse.
Spiken i kistan var när Heleneborgs båtklubbs föreningsstuga samt ett antal båtar blev nerbrända.
Så här i efterhand kan konstateras att människan är ett lättroat släkte !

Jag citerar ” båtklubbarna på långholmen ” Heleneborgs båtklubb HBK
Som klubbhus och kansli användes idrottspaviljongen vid bollplanen. Denna brann dock ner vid en stor eldsvåda 1956 då samtidigt 13 båtar blev lågornas rov. Man satte omedelbart igång med att planera ett nytt klubbhus som stod färdigt 1959 med samlingslokal , kök och kansli. Som vanligt ett resultat av medlemmarnas trägna arbete.
Bekymret med skadegörelse på båtarna kvarstod även sedan man 1949 fått tillstånd att sätta upp staket och grindar kring bryggorna. Det fick sin kulmen under den kommunala parkdansen med tivoli vid bollplanen i början av 1950 talet, med åtföljande nerskräpning , stölder och skrän. Det gick så långt att även fångarna klagade. 1957 avskaffades parkdansen.

Källa: Långholmen den gröna ön.
Källan nämner inte med ett enda ord att denna parkdans kallades Sprallen ! Tivolin har dock funnits av och till ända sen 1915.


Stugorna – Kolonin på Barnens Ö


Själv var jag på kollon åren 1945 och 1946. Från första året kommer jag inte ihåg ett skvatt !

För att komma till Barnens Ö åkte man tåg från östra station till Norrtälje. Därifrån åkte man med ångbåten Norrtälje till ångbåtsbryggan som låg i närheten av det stora badet. Stugorna bestod bl.a av tre stycken hyfsat stora trähus som benämndes storstugan – mellanstugan och gammelstugan. På tåget upp till Norrtälje gick magister Sture som var gymnastiklärare i Maria  skola och anvisade unge för unge i vilken stuga och i vilken sovsal man skulle inkvarteras. Första året fick jag ligga i övre gammel, andra året fick jag bo  på nedre gammel. Jag tror det fanns plats för 8-10 ungar i varje sovsal.

Det första vi fick göra när vi kom fram var att i samlad trupp gå till bondgården som låg nästgårds. Där fick vi fylla kuddvar  och madrass med halm. Hit fick man så småningom återvända när kudden på grund av alla kuddkrig blivit för tunn.

På barnens Ö fanns flera kolonier. Granne med stugorna låg Östergården som var en tjejkoloni . Att det fanns 30 tjejer inom ett stenkasts avstånd kunde man med det ungdomliga förståndet föga utnyttja. Föreståndaren på stugorna hette Sunnerdahl. Han hade två barn, Christer som var i min ålder och Katarina som var ett par år äldre.  Familjen bodde i en liten lägenhet i nedre storstugan.

Christer var inte sen att utnyttja sin position som son till föreståndaren, ibland växte hornen ut i hans panna. Det föreföll för oss andra ungar att han hade fri tillgång till godis som han i sina allra sämsta stunder slängde ut på andra sidan staketet på landsvägen. För den godissugne var det lätt att falla för frestelsen att klättra över staketet och plocka upp godsakerna. Här på stugorna rådde sträng disciplin, att klättra över staketet innebar någon form av straff – det kunde vara utegångsförbud eller i bästa fall badförbud. Beroende på vilket humör Christer hade för tillfället så kunde man bli anmäld för rymningsförsök. Att plocka upp godiset var således någon form av rysk roulett .

Förutom de tre sovstugorna fanns det här på kolonin en matsal med stort kök. Catering var i denna tid inte uppfunnet, maten lagades av ett par tanter från trakten, om någon frågar mig hur maten smakade, blir svaret – vet ej ! Jag vägrade kategoriskt att äta lagad mat, det gällde inte bara kollo, så var det i hela min barndomstid. ( pannkaka undantaget )

Lite längre ner på koloniområdet fanns hemlighuset, där kunde vi sitta fyra i bredd på varsitt hål och längta hem. I samma hus fanns en pissoar, den var så listigt inrättad så man kunde stå på varsin sida om ett ganska högt plank. Detta renderade att grabbarna som i den här åldern kunde kissa långt även försökte att kissa högt, när det lyckades var det inte roligt för den som stod på den andra sidan.

Sommaren 1946 blev jag av magister Sture anvisad att sova med sängvätarna på nedre gammel. Orsaken var att jag året innan  gjort stort i byxan. Detta var hans hämnd. Jag hade dock inga problem med denna  sovplats, jag fick varje lördag en rund mintchoklad i staniol.

Jag har hela tiden trott att det var för att jag bäddade så bra, men först nu har det gått upp för mig att det var för att jag inte kissade i sängen.

Hygien och tandborstning sköttes på baksidan av det hus som emellanåt användes som teaterlokal. På lördagarna fick de äldre grabbarna uppdraget att ordna någon form av underhållning, jag tror att det som i skolan kallades för roliga timmen.

Skuggfilm var nog det som oftast förevisades, det tillgick på så sätt att ett lakan spändes upp på scenen, en stark lampa riktades mot lakanet. Bakom lakanet kunde sen aktörerna spela upp dramatiska och blodiga scener, oftast i sjukhusmiljö. Här kunde man få se en tjock gubbe liggande på en brits, in kommer en kirurg med en stor kniv som han på ett konstfullt sätt sprättar upp gubbens mage med ( i bakgrunden utom synhåll står en grabb och häller vatten i en hink för att illustrera hur blodet skvalar ) Ur gubbens mage plockar sen kirurgen ut både bollar – hästskor och dockor !

Bortanför fotbollsplanen fanns en lergrop. I denna grop kunde man ofta se Per Olof Troberg sitta och modulera små bilar. Så småningom blev han känd som Picko i bilsport och bilbudsbranschen .

Trots att koloniområdet var en strandtomt så gick det inte att bada här, stranden var helt igenväxt av rörvass. En gång i veckan kom en simlärare som hette Sterne, då samlades alla ungar som inte kunde simma under den stora eken som växte nedanför storstugan. Torrsimning kallades det. Det fungerade alldeles utmärkt. Bada fick vi göra på andra sidan ön i en skyddad vik, för att komma dit fick vi gå över natursköna kohagar och lövskogsdungar. Magister Sture som samlade på fjärilar bad de äldre grabbarna fånga de mera ovanliga exemplaren, vilket innebar en eller annat dyk  i en komocka. Det var i den här viken  man tog simmärken av de lägre valörerna. Jag tog järn och brons. Mitt minne från den här badviken var att det var så förbaskat kallt. Simmärken av de högre valörerna togs på den stora badplatsen där det fanns hopptorn. På 2010 talet fick jag av Bengt Grisell  reda på att denna badplats uppkallats till Sterneborg efter den legendariske simläraren Sterne. Det var också på denna badplats som man en gång i veckan fick gå för att tvaga sig. Efter intvålningen fick man springa ner till bryggan, där stod magister Sture som såg till att man blev ordentligt doppad. Hur kul det än var på kollo så tror jag att de flesta hade någon form av hemlängtan. Dagen före hemresan gick de flesta och nynnade på melodin

Idag är det sista dan-idag är det sista dan
Imorgon far vi hem till stan
Och käkar en banan

Vad vi sjöng 1945 då det inte fanns några bananer kommer jag inte ihåg.

I god tid före hemresan hade de flesta av de äldre grabbarna gjort en vindsnurra, det var en propeller som satt på en rundstav på en spik. Under tågresans gång sträckte man ut snurran utanför kupefönstret. En del snurror roterade så snabbt så de började ryka, då blev man rädd och släppte snurran. Hur många små eldsvådor dessa leksaker orsakade vill vi inte veta.

1944 fick vi en ny kvällstidning i Stockholm, Expressen blev tidningens namn. Farsan som tidigare läst Aftonbladet och AT blev nu en trogen Expressenläsare. Tidningen blev  en stor glädje även för mig. Tidningens näst sista sida var fullspäckad med serier, där fanns  riddaren Olle Bull – Knallhatten – Dagobert – Dick Tracy och många andra. Olle Bull, det var nog tack vare honom som man lärde sig läsa. När jag kom hem från kollot 1946 hade farsan bundit in alla seriesidor som jag missat under sommaren till en stor bok. Jag måste ha blivit överlycklig.

Gösta Eliasson / Bammarboda i April 2010.

__________________

Bengt Grisell berättar ocm Stugorna

Jag var på Stugorna 1950, -51,-52 samt 54. Grannkolonin hette Östergården (inte Parkudden) Jag är regelbundet där ett par gånger om året. Numera är mycket rivet men stugorna finns kvar. Jag går nästan alltid till Stugornas badplats och tar ett "minnesdopp" om vädret tilåter. Jag (och Arne Rising) träffade Christer Sunnerdal för ett par år sedan, han bor på Lidingö men har tyvärr inte mycket att komma med i form av fotografier etc. Jag har dock filmat  (video) Stugorna tidigt åttiotal då allt var som på femtiotalet. Benny "Apa" Gustafsson smög in på ena gaveln av toa på Stugorna, skulle tro det var 1954, och gick på plankan i mitten till andra kortsidan där det var två personaltoaletten. Han gjorde kanske tyvärr något väsen och blev avslöjad. Sunnerdal kallade samman hela kolonin framför matsalen och steg upp på trappan och höll Benny i ena örat och berättade vad han gjort.Han avslutade det hela med att säga "om någon vill se ett arsle så kan han komma in på mitt kontor och få se mitt". Snacka om konstiga sexuella preferenser! Man får ju komma ihåg att Benny då var 14 år och en av de äldsta på kollot. Vi som var tolv hade kanske inte samma utvecklade intresse ännu som Benny. Jag har en känsla av att man endast i speciella fall fick komma till kollo efter man fyllt tolv år. Benny var säkerligen ett sådant fall som bodde på Folkskolegatan 7 hos sin farmor eller mormor. Benny dog i december 1986. Jag var på kollo också redan 1947 (Eknäs nära Enköping samt Steninge Barnkoloni 1948. Skulle gärna vilja träffa någon som var på dessa kolonier idag. Har träffat förståndarinnan på Steninge förra året. Skall besöka föreståndareinnan på Eknäs i vår. Dessa två föreståndarinnor var endast kring 20 år då de var föreståndare på kolonierna. Barnen var endast ca 20 och mellan 5 och 7 år.

Bengt Grisell


Sanda, Maria och Högalids skolkoloni

När sommarlovet kom kunde man ansöka om att få åka på kollo. Det fanns för oss som gick i Högalids folkskola, två varianter. Stugorna uppe på Väddö eller Sanda som ligger utanför Strängnäs. Man fick inte välja koloni. Sanda var det bra stället enligt vad alla sa. Hur man nu kunde veta det, hade man en sommar varit en koloni, fick man alltid komma tillbaka till samma kollo. Det förutsågs förmodligen att man trivdes där man hade varit tidigare, eftersom man hade ansökt igen. Kollo vistelsen varade i 2 månader, man åkte bara någon dag efter skolavslutningen i början av juni för att sedan komma hem i mitten av augusti. Det var ungar från bägge skolorna Högalids Folkskola och  Maria Folkskola
Jag var på Sanda, det bästa kolonin, somrarna 1953, 1954 och 1955. Avresedagen samlades man vid Centralstation på Vasagatan får att ta tåget till Strängnäs. Morsan hade ordnat matsäck, resan var ju lång. Tåget gjorde ett stopp, i Södertälje. På perrongen i Södertälje kunde man köpa kringlor. Södertälje heter ju kringelstan, berömt för sina kringlor på den tiden. En kringla kostade 25 öre och var ett måste för matsäcken var ju redan uppäten när vi passerade Tumba. Väl framme i Strängnäs väntade bussar som tog oss till Sanda. Sanda ligger ca 7 km utanför Strängnäs. Resan gick över den smala bron över Mälaren när man rundat rådhuset vid torget, sedan via Aborrberget. Efter att passerat det gamla tegelbruket och handelsboden i Sanda var vi framme vid kolonin. Husen som i skrivande stund ser lika dana ut utvändigt i dag som på 50 talet. Det var en stor huvudbyggnad i två våningar som innehöll fyra sovsalar, tvagningsrum samt en lägenhet som föreståndaren bodde i. Inga toaletter fanns i detta hus. I ett separat hus var det en stor matsal med kök. Övriga byggnader var: en stor lekstuga, en länga där kökspersonalen bodde ock till sist dasset.

Sovsalarna, var fyra till antalet två på varje plan och rymde 20 sängar var. Mellan sovsalarna, på varje plan, fanns ett rum där majen bodde. En sommar arbetande lärare som bla. hade till uppgift att hålla reda på oss ungar så vi höll oss i sängarna efter läggdags. Förutom sängarna 10 på var sida, fanns i kortändan av rummet en vedeldad kamin och framför den en gulemaljerad pisshink. Bredvid varje sängen fanns en liten hurts där man förvarade sina ägodelar. Sängkläderna bestod av över och underlakan, kudde och en röd filt med ett par svarta dekorationsränder på samt märkta med MSK, som stod för Maria skolkoloni. Vi sa förstås att det betydde "Majens stora ..."
Matsalen, när det var dags att äta ringdes det i välling klockan, en stor skeppsklocka i brons med kläpp och rep som kökspersonalen drog i på bestämda tider för mat. Till frukost var det alltid gröt och ost smörgås. Det fanns två sorters gröt, inte samtidigt. Det var havregrynsgröt eller rågmjölsgröt. På gröten fick man lingonsylt eller sirap. Smörgåsen var på Wasa mjölkbröd med en ostskiva på. Mat på andra tider bestod av husmanskost som genomgående var ganska bra.

Lekstugan, ett stort hus, ca 35 kvm, högt i tak med takbjälkarna synliga. Ett av mandomsproven på kollot var gå på dessa takbjälkar, läskigt som sjutton. Lekstugan användes för pingis och regniga dagar. Jag har dock inget minne av att det regnade.

Dasset, var av typen flersitsig torrtoalett. Två fyrsitsiga rum med ingång på var sida om dasset. Man kunde alltså sitta och konversera med andra nödiga som gjorde stort. Det var bara personalen som hade en ensitsig toa. Toaletterna budades av "bonden Jansson". Man hämtade tunnorna från en mittgång från dassets gavel. Här smög sig en nyfiken Olle in i mittgången för att kolla in rumpan på en av tjejerna i kökspersonalen, underifrån. Olle avslöjades dock. Som straff fick Olle gå, en hel vecka, med en skylt hängande runt halsen som det stod "DASSHARE" på. Inga gredelina kuvert här inte.

Indianbyarna, Vi byggde kojor som vi ibland fick övernatta i. Bestod av granar som bands ihop i toppen ungefär som ett indiantält, dessa kläddes med wellpapp ova det ett lager vitmossa och ovan på det granris. På golvet lades ut ormbunkar. Det luktade verkligen gott, ormbunkar. Kojan höll ungefär en sommar och var inte helt regntäta. Vi hade två indianbyar, Varg byn och Tiger byn. Byarna låg alltid i fejd med varandra och det smiddes hela tiden sattyg.

Aktiviteter, som ordnades av koloni personalen var bland annat en olympiad, med många olika grenar, som löpte över hela sommaren. En fotbolls turnering med ligaspel, allsvenskan. Varma dagar ringdes det i vällingklockan vid matsalen som förkunnade att nu är det bad. Vid badstranden fanns en rökbastu, brygga och en byggnad där man hände av sig kläderna. Vid badet kunde man ta simborgarmärket och kandidaten. Simborgar märket fick man om man klarade att simma 200 meter.

Pissruskor, sängvätare som av nervositet eller hemlängtan blötte ner i sängen. Vilket blev väl aldrig klarlagt. En pissruska hade en fördel mot andra. Man fick nämligen en kvällsmacka. Mackan hade ett tunt lager med salt och idén var förstås att saltet skulle binda vätska i kroppen och hålla lakanen torra. Det funkade dålig och pissruskan gjorde det han behövde i sängen ändå.

Parisare, några av grabbarna hade ett utvecklat affärssinne. En liten business, man sålde Parisare. En Parisare bestod av två stycken Mariekex, mellan dessa lade man en klick av Findus jordgubbsmarmelad i pappburk. En parisare kostade 5 eller 10 öre. Som försäljare av Parisare måste man se upp och ha koll på sin hurts, annars såg svartmyrorna till att man gick i konkurs. Många år senare tvingades Findus att upphöra med försäljningen av denna goda marmelad. Anledningen var att den inte var gjord på jordgubbar, utan av äpplen smaksatta med jordgubbssmak.

Lokalderby, en gång varje sommar spelades en fotbolls match mot grabbarna som bodde i byn Sanda. Det var en match mot bönderna. Vi var lika förhoppningsfulla varje år, vi var alltid fast övertygade att vi skulle sopa backen med bönderna, som i förhandssnacket inte kunde och begrep någonting. Dom var ju för djävulen bönder.
Sedan när matchen kom igång var det samma visa som året innan. Deras lag var bestod av stabila grabbar i våran ålder  vana vi kroppsarbete vid tegelbruk och på åker. Killarna från byn spöade oss varje år. Vi var ju dåligt tränade, man får ju inga muskler av en tio pirra på skolgården. Men vi förstod aldrig hur det gick till, vi var ju egentligen bäst.

Snattra, tillverkning av snatterpinnar skedde bakom vedboden. Det var flera som var duktiga på att snattra. Snatterpinnar gjordes i tre olika längder, två av varje längd, ca 6,8 och 10 centimeter långa och ca 2,5 cm breda 5mm tjocka. En uppsättning för varje hand. Pinnarna skulle brännas i  nedre ändan för att få ett bättre ljud. Att snattra låter ungefär som kastanjetter och spelades i takt med musik eller sång. Dom flesta kunde bara snattra med ena handen,  jag kunde med båda.

Bestraffning, någon fysisk bestraffning förekom aldrig. Däremot kunde man få kökshandräckning som straff om man gjort något sattyg. Om man vistats utanför kolonins område utan lov kunde man få skala potatis till middagen några dagar, vilket var skit trist.

Hygienen, lämnade en del att önska. Det fanns ingen tvättmöjlighet för händer vid dasset. Att man skulle tvätta händerna efter toalett besöken, den frågan var det ingen som drev vad jag minns. Jag har heller inget minne av att vi borstade tänderna, tvättade håret eller duschade regelbundet. En av grabbarna hade hårbotten helt täckt av mjäll vilket en lärare uppmärksammade. Då fick vi tvätta håret allihopa, fast bara den gången. Övrig hygien bestod av bad i Mälaren ett par tre gånger i veckan vid bra väder. Samt rökbastu någon gång. Rökbastun bestod av ett skjul med centimeterstora springor i vägarna, stor koppar gryta, som tidigare använts för tvätt. Under gryta eldade man, skorstensröret var avtaget så att röken gick ut i skjulet. När grytan var varm hälldes det i vatten och man gick sedan in i det varma, fuktiga och rökiga skjulet . Det hostades flitigt av röken. Att man inte blev koldioxid förgiftad är en gåta. Men det rensade luftrören och man kände sig fräsch efteråt när man fått hoppa i Mälaren.

Kollopaketet, rekorden, det fanns en massa rekord på kolonin. Det var viktigt att inneha ett sådant. Det behövde inte vara något märkvärdigt, bara något man var bättre på en andra. Så for man fick kontakt med morsan, var det bara pengar och paket man ville ha. Morsan hoppades på att man längtade hem. Men icke, det var ett paket man vill ha. Kollopaketet. Ett paket som var större något paket som någon annan nånsin fått. Kommer inte ihåg om jag fick något paket, i varje fall var det inte något kollopaket. Däremot hoppade jag 3,40 i längd, längre än någon annan kolonin. Det fick duga som rekord.

Persikan, en av grabbarna fick paket av sina föräldrar. Grabben hade vänligheten att låta mig smaka på godsakerna han fått. Bland annat hade han fått något som såg ut som ett hårigt  äpple. Jag hade aldrig sett ett ludet buller tidigare. Fick veta att det inte var något äpple utan att det var något som heter persika. Det var första gången jag fick smaka på en sådan. Tack skall han ha om jag inte sa det 1954.

____________

Arne Lindqvist skriver:

Hej Bosse

Det är riktigt att jag var både på Sanda och Stugorna. På Sanda var jag 1945 eller 46.
Då var jag 5-6 år gammal och vad jag minns var alla ungar  5-8 år gamla.
Att jag fick komma på kolloni för skolåldern kann bero på att min pappa då var gengasförgiftad och var på vilohem. Resan dit och hem gick med båten Mariefred. Jag minns tydligt hur jag sitter i aktersalongen med en stor Svensk flagga utanför - någon pekar ut kungshatt uppe på ett berg.
Vid framkomsten till ångbåtsbryggan lade jag märke till en räls som slutade där - förmodlingen fraktades tegel från tegelbruket på den.
Minna minnen från Sanda är inte många - en som jag då tyckte jättestor gran med grenar ned till marken där man kunde krypa in som i en koja. Det otrevligaste var badning i tvättstugan nere vid vattnet - hård skrubbning med borste + svidande tvål i ögonen. 
Vid resan hem är det starkaste minnet Våsterbrons lyktor tända som ett pärlband över himelen - på den tiden började stockholm där.

När jag läser dinna minnen från Sanda på "minnen från tullen" (bra och kul idé) undrar jag när verksamheten gick från småbarnskolloni till den du var på.

Hälsningar Arne

 

 



Gymnastik, lek och idrott.

Under denna rubrik tänkte jag samla ihop minnen om vad vi pysslade med på fritiden. Gympa var det väl bara Rolf Björk och syster Ingvor som utövade.

Övriga viftade med armar och ben i skolan.

Rolf har lovat att bidra med tiden i Högalidspojkarna/flickorna.

Någon form av gympa förekom säkert i Högalid men jag har inget minne av det.

 

På Södra Latin däremot, hade vi en gymnastiklärare som hette Montan. Gubben var egentligen militär (kapten i något vapenslag) och det märktes.

Vi delades upp i grupper à 6-7 grabbar och lärde oss avlämning före varje pass,

precis som i lumpen senare.

Vi måste svara ”ja (nej), kapten” vid tilltal och fan vet om vi inte gjorde ställningssteg också.

Han var gammal fäktare med florett som specialare, han hade ett par på sitt rum med en knopp i änden för att inte skada någon.

Om någon gjort jäkelskap blev han ombedd att ”hämta svärdet”.

Därefter kommenderade gubben framåt, nedåt böj och utdelade ett rapp i häcken. Det sved som tusan o en röd rand påminde illdådaren att hålla sig på mattan i fortsättningen. Ibland frågade gubben om det gjorde ont.

Svarade man ja var saken utagerad.

En o annan ”tuffing” svarade nej, vilket renderade honom ett nytt rapp.

I stort sett var gubben bra, vi fick lira handboll, hoppa stav, så kallade fria aktiviteter, men tidvis också gympa i traditionell mening.

Han var förtjust i övningar på bom och kommenderade ”fatta” (tag i bommen).

Ofta med tillägget: När en Södra Latinare fattar, ska det bli märken i bommarna.

 

Jag gillade handboll och var mestadels målvakt, främst för att det var minst ansträngande. Jag stod i klasslaget och vid några tillfällen även i skollaget.

I stavhopp svingade vi oss över allt från 1.40 till 2 meter.

”Staven” var en gammal, tung träpåk som mätte 3 meter.

Vid en idrottsdag på Zinken landade jag så tokigt att jag bröt vänster handled.

Det var slutet på min stavhopparkarriär.

 

Jag vet inte om kulspel platsar under rubriken men det var en populär gren i min barndom. Den utövades oftast på våra gårdar. När man uppnått en hyfsad nivå var det Högalidsparken som gällde.

Långkrock var väl vanligast. När man krockat motståndarens kula vann man den. Det var tidsödande och man vann väldigt litet.

Pyramid kom väl härnäst i hierarkin. 10 kulor i en ”pyrra” krävde rätt stort avstånd annars blev det för lätt. Sprängdes hela pyrran vann man rubbet men å andra sidan rullade det in ganska många ”lulor” så det brukade gå ihop sig.

Om bara de översta kulorna rasade så vann man dem.

Det gick också bra att göra en ”snikpyrra” om fyra kulor.

De små pyramiderna kallade ”judepyrra”.

 

Streck gick ut på att den som kom närmast ett uppritat streck vann de övriga som låg framför strecket. De som hamnade bakom tillföll ”banken”. Jag tror att man hade en kula var att kasta men reglerna var diffusa och orsakade ofta ett visst rabalder.

 

Grop var samma som streck fast man grävde ett litet hål i stället och de kulor man lyckades pilla ner i gropen vann man.

När vi spelade med dank användes en blank järnkula som ofta var större än de övriga kulorna. De var dyrare i inköp och därmed värdefullare.

Fast man var tvungen att fråga först för en dank sänkte ju en pyrra utan bedövning. De flesta grabbar hade en kulpåse som vårdades ömt. Jag tror att många sydde dem i syslöjden i plugget.

 

Tjejerna hoppade hage eller hoppade rep när vi grabbar lirade kula, de var sällan med i kulspelet, varför har jag inte en aning om. Hagarna ser likadana ut i dag med tio numrerade rutor i rad där 4 o 5 och 7 o 8 låg bredvid varandra och sista ”rutan” var en cirkel.

Det fanns också en kvadratisk variant med nio rutor.

De hade en sten som skulle skjutsas ut i rutorna och plockas upp på återvägen från cirkeln, där man vände. De hoppade på ett ben så det gällde att hålla balansen. När man passerade en hage kunde det hända att man petade till en brud i röven så hon stod på öronen men sedan var det bäst att kuta.

 

Ränna lirade vi på trottoaren utanför porten.

Det finns ännu rännor i trottoaren som leder ut vatten från stuprören till rännstenen. Vi kastade en tennisboll som skulle studsa tillbaka från kanten och fångas i en lyra. Avståndet brukade vara 6-7 trottoarstenar.

Den som tog flest lyror vann.

 

Våra första hockeymatcher utspelades vid Pålsundskanalen. Vi skottade själva en bana på isen och använde då lock till fisklådor som vi fick av handlare Ekheden i 21:an. Med annat spillvirke från samma källa byggde vi mål.

Målvakten hade skydd gjorda av jutesäckar. Hjälmar, specialhandskar o tandskydd fanns inte på kartan.

Vi höll oftast till vid/underVarvsbron.

De första grillorna var av typen som skruvades fast i pjäxorna med en nyckel.

Några lyckliga grabbar fick riktiga ”rör” i julklapp.

På kanalen höll vi till ganska länge men det fanns möjlighet att lira på Zinken, men bara vissa tider. På Zinken kunde man se bandy också, vilket hände då o då ihop med brorsan, Reimers var vårt gäng.

Fast mest blev det ”fri åkning” vilket innebar att vi jagade brudar per skridsko.

 

Övningarna på kanalen skördade några offer vill jag minnas, fast inte ur vårt gäng. Isarna bar ju inte alltid, så det var i princip livsfarligt vid töväder o innan isen lagt sig. Ibland förirrade vi oss till Trekanten, insjön i Gröndal, där det blev is först men där också isen smälte snabbast.

Här hölls traditionsenligt tävlingen ”årets första bad”, fy satan vad kallt det var. Man var uppe innan man kommit i.

 

Fotbollen var mest poppis. De första trevande stegen togs nog i Högalidsparken men det var knepigt att få till planer o mål där, mest beroende på ”parktanterna” som övervakade ordningen o inte tillät bollspel bland småglin i klätterställningar, rutschbanor o gungor. Pingis kunde vi dock lira. En kul variant var rundpingis. Vi kutade runt bordet o den som missade blev utslagen, till slut var det bara två kvar som lirade om vinsten.

Efter parken var det nog ”kaninburen” som gällde. Det var en grusplan inhägnad med Gunnebo stängsel i hörnan av Bergsundsgatan och Högalidsgatan.

Dammigt o jävligt var det men det var bara att traska över till Långis eller Reimers o ta sig ett dopp – inga problem.

Fast fotboll kunde vi lira var som helst där det fanns gräs eller grus.

I Tantolunden finns än i dag en stor grusplan där vi lirade ibland. Stadens tjänare förlade en ”festival för bögar o flator” där i några år. HBT-gänget fått en annan plats numera.

Här i Tanto fanns även en hoppbacke för skidhoppning, numera är den riven.

Jag gjorde ett försök i den, flaxade som en kråka några meter och slog i marken

så att det sjöng i snöhögarna, sedan var det sluthoppat för min del.

 

En ofta frekventerad plats för fotboll var ”fångarnas plan”.

Den låg, som namnet anger, bredvid fängelset fast utanför murarna. Medan övriga planer var litet mindre så var denna ”full-size” varför vi ofta lirade långsida mot långsida när vi var mindre.

Ibland hände det att vi fick lira mot ett lag av interner som hade en viss frigång.

Det stod några sömniga plitar nedanför centralvakten och låtsades vakta killarna. Flera av dem kände vi då de bodde vid Hornstull eller i alla fall på Söder.

 

En klassisk match var den då Salle kom smygande i halvtid. Salle var en småtjuv som bodde i Tanto. Han var helt harmlös i nyktert tillstånd o hade faktiskt ett hjärta av guld. Men på fyllan gjorde han en massa dumheter som renderade honom ”en volta” då o då.

Han hade varit på permis från kåken men kom tillbaka några timmar för sent och riskerade ”durken” (isoleringen).

Runt om vakten fanns en stor trädgård där vi ”pallade” ibland. Vi distraherade plitarna genom att fejka fruktstöld under äppelträden o bland jordgubbarna.

Plitarna hasade sig motvilligt iväg för att avvisa oss och då plankade Salle in på kåken. Han var nog den ende som gjorde sig besvär med att ta sig in på fängelset, alla andra försökte ta sig därifrån.

 

Iskanor förekom både i Tanto o Högalidsparken och hade som huvudsyfte att tafsa på brudarna. Vi åkte på brädbitar, gamla mattor, wellpapp, ja allt som gled hyfsat. Kanan i Högis var bäst därför att den var brantast o längst med en lång svepande kurva ner mot Borgargatan som slutkläm.

Men även vid Lorensbergsgatan hade vi kanor som slutade vid Söder Mälarstrand som vid den tiden hade rätt gles trafik.

Ibland fixade vi till kanor i Långholmsparken och Tanto också men Högalid var mest centralt.

Brännboll vill jag minnas att vi spelade på 21:ans gård till en början. Vi slog inte så hårt så den räckte till för det mesta. Men när vi började slå iväg bollen till gårdarna som tillhörde nr 48 och 50 på Högalidsgatan, tvingades vi byta arena. En gång stod jag för nära utslagsplatsen och fick lyrträet i skallen med påföljd att ögonbrynet sprack. Det blev ”iltransport” med 3:ans spårvagn till Ringvägen och närbelägna Samaritens barnsjukhus mitt emot Zinken.

Doktorn sydde sex stygn, satte på gasbinda o ett plåster – klart!

Grabbarna lirade fortfarande brännboll när jag kom tillbaka, ordet sjukhuskö var inte uppfunnet.

När jag skriver detta tänker jag givetvis på vilken skillnad det är mot nutid.

Bara vår fantasi kunde sätta stopp för vad vi kunde hitta på. Och det mesta var gratis utom då skridskor, skidor och en fotboll exempelvis.

Nuförtiden är allting så jädra tillrättalagt och kostar oftast massor av pengar.

Om barnen ska bada i dag, måste föräldrarna åka till en utom/inomhuspool eller ett äventyrsbad, ibland kanske till en badplats.

 

Våra första stapplande simtag, om man kan säga så, tog många av oss i ”plaskdammen” i Högalidsparken. Det var en stor, grund pöl med gröna bänkar vid sidan där morsorna kunde sitta o sticka och sladdra med grannkäringar medan ättlingarna stänkte vatten på allt o alla.

I en mycket strategiskt placerad kiosk bredvid parken kunde vi tjacka godis om vi inte blött ner för många sura tanter. Bredvid ”tjorren” låg en telefonkiosk minns jag och en ”pissmoj” med svängdörr, men ungarna pissade oftast i plaskdammen tror jag. Dörren öppnades utåt o stängdes med en fjäder så att några fick en dagsedel i röven o hamnade i rännan med gråt o tandagnisslan som följd.

 

Ungarna vid Tullen samlades sommartid vid Lindvalls plan vid 9-blecket där den så kallade Parkleken fixat en buss som gick till Flatenbadet i Skarpnäck.

Det första vi lärde oss var att simma, annars blev det bara skvalp i strandkanten under uppsikt av en ledare.

Alla hade med sig baddräkt, handduk och en mugg som var avsedd för mjölk till vilket serverades ”släta bullar”.

Vi stod uppradade i fållor som kor o skramlade med muggarna.

Möjlighet att lira boll fanns också så klart. Vi åkte hem vid två/tretiden, alltid via Tantogatan som hade två stora gupp så ungarna for som vantar i luften.

 

Nästa anhalt var ”dambadet” på Långholmen, en liten vik omgiven av klippor och små gräsplättar på den norra sidan. Där fanns det bommar som hindrade ungarna att vada ut för långt, det var faktiskt sandstrand också.

Där höll morsor med småglin till. I närheten låg ”flottarna” där varvet lagrade allehanda flytetyg som inte användes.

Flottarna var nästa steg i badhierarkin, det var sommarens motsvarighet till vinterns ”jumpa på isflak”. Med dagens ögon var stället livsfarligt med stockar o flottar fulla med spik, kedjor och trasiga vajrar, men kul var det.

Jumpade gjorde vi utanför varvet i kanalen eller på Årstavikens isar. En vinter jumpade några grabbar i rännan på Riddarfjärden. En båt passerade, varvid grabbarnas flak blev liggande bland issörja o småflak som inte gick att jumpa på. Brandkåren tillkallades, killarna blev räddade o hamnade i Expressen med foto, de blev veckans hjältar i Hornstull.

Nakenbadet låg i mitten på ön, nedanför Fasta Paviljongen, fast utanför murarna förstås. Det var stenigt o bökigt men hade en kulvert att dyka ifrån.

Det låg liksom i en gryta och hade sol hela dagen.

Jag vet inte hur det hade kommit sig men här badade bara killar/gubbar nakna. Många hojade hit efter jobbet o vaskade sig sommartid.

Västerbrons betongfundament där brospannen var fästa var livligt frekventerat när vi blev äldre. Bra plats att dyka ifrån och det var bråddjupt.

Det gick att ta sig över till Kungsholmen inuti spannen som innehöll rör och ledningar. Servicepersonalen glömde ibland att låsa luckorna.

 

Stränderna/klipporna vid Årstaviken använde vi som badplats senare i livet, ofta kombinerat med några friska starköl eller en 75:a Renat. Många intog lunchmackorna där i stället för på fiket. Men en del överraskningar fick vi.

Nästan varje vår eller sommar ”flöt det upp” gubbar i dubbel bemärkelse.

 

Jag minns speciellt ”Jätten”, en kille på 1,55 som körde slagg. Det var ett skitigt jobb och han brukade tvätta sig i sjön efter jobbet.

När vi tog ett dopp fick en av oss syn på något mystiskt under bryggan. Det visade sig vara Jätten som stod rätt upp o ned i vattnet med bara flinten ovanför ytan. Han var ju död så klart men vi drog upp honom på berget och ringde snuten. Konstaplarna kom, morsade och frågade varför vi ringt.

Hela gänget (inklusive Jätten)låg utsträckta i solen på berget.

”Vi har problem med Jätten för han har slutat röka”.

?

Det tog någon minut innan sheriffen fattade den bisarra humorn, men då var de tvungna att garva och såg till att Jätten fick skjuts till bårhuset.

 

Vintertid var det Liljeholmsbadet som gällde, den flytande pråmen i Årstaviken mitt emot Gröndal. Många av oss hade inte varmvatten eller dusch hemma.

Nästan varje lördag träffades ett blandat gäng på fiket för vidare befordran badet. Oftast var vi iförda ett par pilsner, en liten virre eller annat drickbart.

Vi borstade varandra på ryggen, tog en bastu och ljög i godan ro.

Övriga dagar i veckan fick man ”kattvaska sig” som farsan sade, det vill säga använda det lilla handfatet på muggen hemma.

Någon gång förirrade vi oss till Medis, som Forsgrenska badet kallades.

För min del hände det sedan jag börjat på Södra Latin som låg nästgårds.

Sammanfattningsvis kan jag säga att hygienen var god trots knackiga förutsättningar att bada o duscha i bostaden.

 

Femkort, poker och kasino får väl räknas in i sportkategorin.

Dessa spel utövades hemma hos någon av oss som hade gott om plats.

Vi var ofta hos Beckman, Raye Bergström o Rune Gustis.

Vi spelade om mycket blygsamma belopp sett med dagens mått. 5 eller 10 öres femkortspoker med knektöppning och följa färg var vanligast.

Krypkasino förekom ibland, på senare år stopp då alla satsade en hundring. Den som fick 12 kort kvar åkte ut, resten lirade vidare tills en slutlig vinnare tog hem hela potten, vars storlek givetvis berodde på antalet spelare.

Tjugoett höll jag på att glömma, det var ett riktigt hasardspel med många tjuv- och rackarknep. Min favorit var att ”mörka” o köpa ett eller två kort, sedan var det upp till banken att ”straffa”. Pappa Viktor var en god läromästare i denna eminenta sportgren, mammas protester till trots.

 

Under 50 och 60 talen fanns det en snubbe som hette Olle Nygren, Varg Olle kallad, som var svensk mästare i speedway. Han blev en ikon för ungdomar som skaffade gamla hojar, strippade dem från alla onödiga tillbehör och satte på nya styren och så vidare. Men då vi inte kunde hålla speeden upp i kurvorna blev det för det mesta en typ av motorcross i parkerna.

Käringarna skrek som stuckna grisar när vi for fram mellan bergknallar och lekande ungar, och undra på det!

 

Minigolf ägnade vi oss åt på en bana under Västerbron strax ovanför Sprallen,

Den drevs i regi av Reimers fotbollsklubb tror jag eller någon Högalidsklubb.

Högalids allt i allo och gårdskarl skötte fotarbetet.

Banan blomstrade några år under tivolitiden men försvann sedan.

 

Här tänker jag nämna något som inte är en sportgren, men näst intill i alla fall.

Det är inget man minns med stolthet men var dock ganska oskyldigt, vi visste inte bättre på den tiden.

I Långholmsparken fanns det på somrarna ambulerande glassförsäljare med en låda (kylbox) på magen. Två stycken, Rödtotten och Pelle, återkom varje sommar och båda var bögar. Vi insåg nog redan då att det inte var en tillfällighet.

Kombinationen glass, park, småpojkar var ju uppenbar.

I grund o botten var dessa två ganska harmlösa typer och vi anmälde aldrig dem till polisen och de aldrig oss, vi levde i en namnlös symbios.

Någon i gänget distraherade glassgubben med löften om himmelska fröjder (som aldrig blev av) resten försåg sig med glassar ur lådan och ibland också med 5 eller 10 spänn till röka. Det märkliga var att de gick på samma mina varje år.

När vi mötte dem på gatan morsade vi på varandra som kompisar, no hard feelings. Det fanns andra exemplar också men de hade inget att erbjuda i gengäld så de avspisades ganska bryskt, dock aldrig handgripligen vad jag minns.

 

Sånt var livet vid Tullen, jag har bergis glömt en massa men Högalidsgänget får hjälpa mig att fylla i eventuella luckor.

Sammanfattningsvis tycker jag nog att vi hade ganska mycket att stå i och definitivt inte var sysslolösa under fritiden. Dessutom hade alla sitt skolarbete att tänka på precis som dagens ungdom, yrkesskola för en del, den var bra men sossarna skrotade den i sann socialistisk anda.

Alla fick ett jobb efter skolan, tror jag.

Vi hade också tid att odla specialintressen, musik för min del.

Jag har en känsla av att dagens ungdom har en torftigare och mer detaljstyrd fritid men jag kan ha fel, det kanske bara är nostalgi.

 

Uttran i mars 2010.


Pantbanker i Högalid på 50 talet

I Högalid fanns det 2 pantbanker som man kunde gå till när avlöningen var slut. Pantbanken eller stampen som det kallades var en inrättning där man i princip lånade pengar av sig själv mot en viss ränta. Jag tror att den belånade värdesaken fick sitta en månad, hade man då inte råd att lösa ut den så kunde man sätta om, då fick man mot straffränta  en månad till. Ville man inte lösa ut värdeföremålet, kunde man sälja pantkvittot. En del av det guld som idag finns i vår familjs ägo kommer från inköpta pantkvitton.
Sveriges första RI FI FI kupp utfördes mot pantbanken Långholmsgatan 25. Hörnhuset skulle rivas så de flesta lägenheterna var utrymda. Inbrottstjuvarna som enligt ryktet var från Hornstull hade från lägenheten som låg ovanför pantbanken tagit hål i golvet, och på en stege klättrat ner till pantbanken. Inbrottet klarades aldrig upp.

 SVANBERGS pantbank låg på Långholmsgatan 3 1 tr. Pantbanken hade 2 anställda. Jag minns dem som om det vore igår, den ene var lång och mörk, den andre var kort och rödlätt. De hade korta svarta rockar. Alltid när man kom dit så stod den långe bakom den korte. Jag stampade ibland på min Certinaklocka, jag fick 25 bagis och den kostade 30 att lösa ut.
På Heleneborgsgatan bodde en känd och duktig dragspelare som hade det lite si och så med sina finanser. Han var stamkund med sitt dragspel hos Svanberg så det gick lite slentrian i belåningarna. En dag när han fått en helgspelning och dragspelet var belånat gick han upp till Svanbergs och bad att få låna dragspelet över helgen, det gick bra om han löste eller lämnade tillbaka dragspelet efter helgen. Tiden gick å dragspelet åkte ut och in. Utan bedräglig baktanke när dragspelaren behövde både pengar och dragspel, så lade han ett par tegelstenar i dragspelslådan och belånade ånyo och löste sedermera ut lådan. Sanningshalten i denna historia kan diskuteras, men en sak är säker, världen är bra liten, nu bor jag granne med Svanbergs sondotter Caroline !

Gösta Eliasson


Den Stora Smällen

Den stora smällen

Blev namnet på denna fruktansvärda explosion som fick varenda människa på Reimersholme att vakna natten mellan den 26-27 februari 1946.

Explosionen hördes och märktes i hela Högalid och tryckvågen som blåste ut vartenda fönster på Reimersholme krossade även de stora skyltfönstren på biografen Flamman vid Hornsplan.

Vad händer ? är det bombanfall ? är det krig ? ja frågorna är många denna natt.
Chocken är förödande. Ingen sover mer den här natten. Explosionen kom från spritfabriken på Reimersholm och orsakades av : Det fanns en byggnad på fabrikens område där man tillverkade kroton för denatuering av sprit. Med röken från denna kroton tillverkning följde det alltid med en del ångor och gaser. Detta var vid normal väderlek inga problem. Men den här natten smällde det emellertid till och det  blev mycket kallt  i Stockholm. Kontrasten mellan det varma gasbemängda ångmolnet och den kalla luften utanför gjorde att det bildades ett slags tak som hindrade röken från att sprida sig. Dessutom var det vindstilla. Röken som nu inte kunde stiga uppåt trycktes istället ner till marknivå där det spred ut sig. Det växte och växte och så småningom trängde en del av gaserna in i den smidesverkstad som fanns på fabriksområdet. Där hade man tidigare på dagen arbetat vid ässjan och där fanns fortfarande kol som låg och glödde. Mer behövdes inte för att gasen skulle explodera. Explosionen fortplantade sig och smidesverkstaden flög i luften och flera av byggnaderna raserades.

Som ett under skadades inga människor.

Källa:  Reimersholme en ö i förvandling – utgiven av HSB år 1980.

 

Min klasskamrat i första klass: Karl Gustaf Törnell berättar.

Vår fröken i första klass hette Eriksson, hon bodde på Reimers och blev i högsta grad berörd av denna olycka. Som så många andra blev hon tvungen att stanna hemma och sanera och framförallt plocka ut små glasbitar som fastnat i möblernas mjukdelar. Således gav hon hela klassen ledigt denna dag. Glädjen för denna påkomna ledighet var stor kan man tänka, men detta berörde dock inte mig, jag hade långt tidigare fått ledigt för att växa till.

 

Gösta Eliasson

Bammarboda  in medio Februari 64 år efter den stora smällen.


Kalle Munter

Stig Sandström kan berätta följande,

Kalle Munter hette på riktigt Karl Gustav Söderberg och föddes den 31 mars 1904 och avled den 14 oktober 1967.

Han blev knackig i början av oktober. Sylvia som var bas på Brokafét tyckte vi skulle ta honom till doktorn, varför jag o någon till  körde Kalle till Södersjukhuset. Vi hälsade på efter en vecka. Kalle klagade på att han blivit duschad två gånger annars verkade han pigg.

Han hade ju inte tvättat sig sedan Dackefejden, det blev för rent o desinficerat allting, alla skyddande bakterier försvann. Kalle hade av misstag fått en skattsedel, vilken han vårdade ömt. Om han tyckte någon var snål visade han den med orden: ”Och dig din jävel ska man betala skatt för”!

En trogen vapendragare till Kalle var Jycken. Ingen visste vad han hette. Han hade träben efter en skada i finska vinterkriget och uppbar månatlig pension från finska staten vilken han o Kalle samvetsgrant satte sprätt på. Pengarna kom till Sylvia, allas morsa, på kaféet. De två sötnosarna köpte ett helrör, en låda pilsner och en falukorvsring som tilltugg. Vi blev vittnen till hur dom satt o söp, gapade o skrek i grässlänten nedanför Liljeholmsbron. En tant med en vit pudel ondgjorde sig över deras dåliga leverne. Jycken, som höll på att skära upp korv, stannade upp med hanteringen, skrek något åt kärringen samtidigt som han körde kniven i påken. Tanten svimmade men kunde fortsätta promenaden starkt chockad efter vattenbegjutning.

En vintermorgon kom Kalle andfådd in på fiket o bad om hjälp att få loss Jycken, han var fastfrusen visade det sig. Under natten hade han o Kalle slaggat i ett gammalt bilvrak.

På något sätt hade Jyckens träspira ramlat utanför bilen o hamnat i en vattenpöl. Det blev minusgrader o benet frös fast. Det var turligt nog träbenet som råkat illa ut. Smed-Emil slog loss påken med en hammare. Vi kunde ju inte vänta på vårdagjämningen!

Stig Sandström

__________________________

I början av detta år fick jag ett par tidningsurklipp av Carl Gustaf Törnell i Motala.Det är skrivet av Thorleif Hellbom och är en krönika i DN på stan från Juni 1989. Thorleif bodde i Hornsgatan 147.

 

Minns ni Kalle Munter ?

För första gången sitter jag på brokafeet vid min barndoms Hornstull. Jag sitter här tillsammans med Tage Bergström och pratar gamla minnen. Tusentals gånger gick eller sprang jag förbi här på väg till lekplatserna i Ligna och Tanto. Ibland när larmet var högt därinne stannade jag och skuggade med händerna och försökte se genom fönstret vad som pågick. Där satt Kalle munter, snorig och surögd, med plutande underläpp och kepsen ner i pannan. Där var sångar-Jerker, puckelryggen med klumpfoten. När det var fredags kväll hetsade gubbarna honom att sjunga, och för varje aria blev det en ny omgång bira. Ju längre kvällen led, desto högre och klarare ljöd hans sång. Nu är det lunchdags, en vardag i slutet av Maj 1989. Brokafeet är fullt av vackra människor från kontoren uppe vid Hornsplan.

Det gamla ölschappet har blivit kvarterskrog med rättigheter och konstfullt upplagda rätter.

Annars är nog inte så mycket ändrat. Disken med kassan och korkuppdragare står där den stod. Det var här vi fick korkarna till våra simdynor. De höga träpanelerna finns kvar men färgerna är inte längre murrigt bruna. Och pinkmojen har de flyttat. Kommer du ihåg servitriserna frågar Tage, Silvia som hade världens rödaste hår, och Käty som var så vit i håret så vi trodde hon doppat hela huvudet i vätesuperoxid.

På Brokafeet sköttes ordningen på fredagskvällarna av en hästgardist i spetsbyxor och stövlar. Om gubbarna var på snöret när de kom blev det obönhörligen stopp, men sedan när de väl kommit in var toleransnivån ganska hög. Tage berättar:

Kalle munter, den trognaste av stamgäster, livnärde sig på att gå ärenden och sälja lite skrot hos nicken nere i Ligna , men han var också något av en maskot och alltiallo för grabbarna i Reimers. Han sopade omklädningsrummet och sålde läsk till grabbarna efter träningen. Vid vår och höstfesterna på Långholmen uppträdde han som ett slags vaktmästare och tog emot  poletter och biljetter och hyvlade paraffin på dansbanan så att det skulle bli hyfsat glid.

Så länge morsan hans levde var det ändå en viss ordning på honom säger Tage, men sen började han sova under båtarna i Ligna och blev allt skitigare så ingen ville ha något med honom att göra.  Vi betalar vår nota och går ut för att möta vår barndoms och ungdoms Hornstull.

 

Thorleif Hellbom

_____________________

 

Kalle Munter, en liten man med stor auktoritet, åtminstone bland oss smågrabbar. Som liten grabb  gick man omvägar när man mötte honom på trottoarerna. Vi uppfattade honom som en arg och ilsken luffare. Han bar alltid en brun kavaj och smeck på huvudet  och en cigarett  i mungipan.. Hygienen var han inte så noga med. Många trodde att han kom från den blåblodiga släkten Munte, men han hette Karl Gustav Söderberg. Ryktet ville göra gällande att han sov i gatukontorets sandlådor som stod uppställda på flera platser i församlingen, men i själva verket sov han i lumpbodarna nere i Ligna samt i taxibilarna som stod nattparkerade i det öppna garaget under Liljeholmsbron. Man kan tycka att taxiåkarna skulle ta illa upp för dessa övernattningar men man resonerade som så, att så länge han var i någon av bilarna så slapp man inbrott!  En kort period på 50 talet jobbade han på sprallen som någon form av nattvakt. Pengarna han tjänade spelade han sen bort på Sprallens pokerhjul. Jag minns att han knappt nådde upp till pokerbordets glasskiva och det var alltid en armlängds avstånd till närmaste spelare på grund av hans raseriutbrott när han förlorade. När Kalle Munter fyllde 50 år gjord en tidning i Stockholm en insamling som resulterade i den för den tiden och för Kalle det svindlande beloppet 750 :- Då slog Kalle Munter på stort och tog en taxi från Flamman vid Hornsplan till kafe`Varvet vid Varvsgatan där han bjöd alla från Högalids vårdhem på pilsner.

Calle Törnell berättar.

Kalle munter var trött efter dagens slit i lumpboden nere i Ligna. Han gick och lade sig under en press  på en av oaxens sandpråmar som låg förtöjd utanför cementfabriken. Tidigt nästa morgon blir han väckt av pråmens gnissel mot kajkanten i Södertäljeslussen. Han går upp på däck där han möter kaptenen som berättar att pråmen är på väg till oaxen  för att hämta sand. Kaptenen som är en vänlig själ erbjuder Kalle jobb på båten, men då blir Kalle så förbaskad så han kastar smecken i kanalen. Kaptenen ger Kalle pengar till en tågbiljett. Väl framkommen till Södra station för han ett jäkla liv. Där jobbade min far som gick ut och undrade vad som var i görningen, han mötte Kalle och frågade var han hade smecken ? då fick han denna historia berättad för sig.

Gösta Eliasson

Källor : Calle Törnell / Berra Monster – Berit Lunden vars far hade taxirörelse.

Samt egna minnen.

Gösta Eliasson

____________________



Bosse Nordstrands pappa berättar.

Vägg i vägg med biografen flamman låg ett fik som serverade grötfrukost på morgnarna.

Här kunde man också handla bröd över disk. En morgon när Bosses pappa var där för att handla hör han ett sjujäkla liv från köket. Ut från köket kommer Kalle munter springande med ett leende på läpparna, efter kommer ägarinnan, i ytterdörren skriker hon efter Kalle att aldrig sätta sin fot här igen. Bosses pappa frågar vad som hänt?

Ägarinnan svarar, Kalle drack upp all min arrak !

Bo Nordstrand

 

Kalle frågade ibland någon person om denne visste likheten mellan honom och kronprinsen. Svaret blev oftast nej. Kalles kommentar: För båda fattas det en krona. Snyggt sätt att tigga en bagis!
Den som kastade åt Kalle en femöring som hamnade på golvet blev blåst. Kalle kände igen klangen från en enkrona o gav fan i femöringen. Tablå.

Stickan Sandström


 


Karl Gustav Söderberg, "Kalle Munter"


RIXI konditori, fiket

ixi var fiket som gällde i Tullen på 50 talet. Källgården och andra får ursäkta.

Konditori Rixi ägdes av Birger Sjöborg, stor gubbe med en blick av stål. Alla var skiträdda när Sjöborg var på besök för att tömma jukeboxen. Jukeboxen var en guld grvua, en blejd per låt, 25 öre. Maskinen gick hela dagarna. Maria var föreståndare för Rixi. Som föreståndare hade Maria ett tufft jobb att se till att man inte var där utan att beställa, men man kunde stitta en hel kväll på bara en Coca cola. Man var för det mesta utan pengar, men om man var stadd vid kassa beställdes en räkmacka som var Rixis top of the line 1955, gärna med en kopp choklad och visp grädde förstås.
När vi blev lite äldre, femton eller så, och man hittade någon som ville köpa ut, späddes colan på fiket ut med renat.
Detta sågs men oblida ögon av Maria, kom hon på en åkte man ut. Rixi var ett fint fik. Lackerad ribbpanel, galonklädda stolar och väggfasta bänkar i grönt. Bordsskivorna i brun Perstorp. Entrédörren i etsat glas med Stockholmsmotiv. Innanför entrédörrana vänster fanns en liten butik där det såldes tårtor och andra bakverk. Brödet bakades av Lagerstedts bageri. Bagetiet låg Vallingatan och även det ägdes av Birger Sjöborg. När Maria var i brödbutiken passade man på att smita in igen om man blivit utkastad.

Bo Nordstrand



RIXI Lars Almér "Kamelen", Kjell Jonsson Lill-Kjelle" och Ulf Tistam "Korpen"



RIXI


Skutan Cristian 1961.

Skutan Cristian låg förtöjd på Söder Mälarstrand nedanför Munchenbryggeriets stallar vid Eolsgatan. Skutan var en enmastad Galias som hade gått som vedskuta mellan Åland och Stockholm. Skutan var lite krum så det hette att skutan var hårt seglad. Båten hade köpts in av en nybliven mångmiljonär som vi kallade Bolle. Skutan var ett första klassens renoveringsobjekt och Lasse ( kamelen ) Almer var anlitad som kapten och arbetsledare. Under en tid var denna kajplats mer en samlingsplats än en arbetsplats. En dag när det var ovanligt många grabbar vid skutan, passade kaptenen på att fråga om vi kunde hjälpa till att slå bort en järnring som satt högst upp i masten.
Enda sättet att komma upp i masten var att manuellt låta sig hivas upp på en sittbräda. Kaptenen frågar om det finns någon frivillig som vill hivas upp ? Då kliver Imme Johansson fram. Med en handslägga låter han sig hivas upp. Hej å hå hiva å dra, det var ganska tungt. Jag tror vi var 6 eller 7 grabbar som slet med tampen. Väl uppe försöker Imme slå av järnringen, men utan resultat. Han ber att få bli nerfirad. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig ? Då kliver jag fram. Jag hivas upp, väl uppe får jag en mindre chock. Under järnringen som skulle slås bort satt det en järnögla som hissanordningen hängde i. Järnöglan var så sliten att det endast återstod ett par tre millimeter av slitytan.  Utan resultat försöker jag slå bort järnringen och blir nerfirad. Jag kommer inte ihåg om jag delgav kaptenen denna upptäckt. Kaptenen frågar ånyo om det finns någon frivillig, då kliver halta Benke fram, han var låghalt därav öknamnet. Han hivas upp och slår bort järnringen på första slaget. Man kan förmoda att Imme och jag i detta ögonblick önskade att vi var någon annanstans. Innan denna händelse hade det till vårt gäng anslutit sig en främmande fågel. Han var spanjor i vår ålder som tagit sig hit  från Spanien på en lätt motorcykel ( ett konststycke). Han fick jobb på skutan där han övervintrade innan han åkte hem följande vår. Hur han hamnade i vårat gäng berodde nog på att konditori Rixi som låg på Långholmsgatan var det första fik han såg när han kom åkande över Liljeholmsbron. Tinto var en glad och oblyg grabb och blev snabbt accepterad i vårt gäng. Efter incidenten med mastringen kallade han mig för mr. Bird. Hans vidare öden är okända men skutan Cristian förliste så småningom i Gibraltar sund.

Gösta Eliasson


Skutan Cristian


Parkvakten

Parkvakten i slutet av 1940 talet.

Det slog nästan aldrig fel, när man hade hittat en lämplig nyponbuske för att tälja sig en pilbåge, så stod han där i sin gröna uniform ( liknande dagens lapplisa ) och viftade med anteckningsblocket.

Det var parkvakten, jag minns honom som om det vore igår, det var en sympatisk man.

Om man lovade att aldrig mer tälja av grenarna så skulle han glömma förseelsen.

Parkvakterna är idag en utdöd yrkesgrupp, men man kan förmoda att dom under de två senaste världskrigen hade en mission att fylla, framför allt med tanke på alla kakelugnar och vedspisar som fanns i städerna. Veden i parkerna måste ha varit en åtråvärd energikälla.

 

Gösta Eliasson


RSS 2.0