Gängkrig i Högalid i slutet av 1940 talet.

För några år sedan gjorde jag ett nostalgiskt återbesök till Högalidsberget nedanför muren vid Högalidskyrkan. Det var ett strålande vårväder och det vimlade av ungar som klängde och klättrade i bergskrevorna. Jag trodde väl inte i min vildaste fantasi att det skulle finnas så mycket ungar samlade på en plats, men det var väl ungefär så här det såg ut när vi lekte här på 40 talet. Nedanför berget gick en medelålders dam som försökte hålla ungarna under uppsikt, det visade sig vara fritidsgårdens lekledare som med fasa i blicken tvingades se ungarnas vilda framfart på bergets avsatser. Men rätt som det var ställde sig en av grabbarna på en avsats och ropade ” hets – brännarna kommer ! ” . Grabbarna sprang sen som om de hade ( passande nog ) eld i baken, och försvann för ett ögonblick över lilla muren som avgränsar till församlingens aktivitetslokaler. Lekledaren som hade rutin på dessa lekar sprang efter och samlade in ungarna snabbt och prydligt. Jag tyckte mig se att ungarna såg lättade ut när lekledaren förklarade att det bara var ett falskt alarm.

Denna händelse fick mig att minnas gängkrigen som vi själva var inblandade i 57 år tidigare.

Våra fiender var inte bara Brännis, det var även Lundagänget med lundaRoffe i spetsen samt Lindvallarna som trots sitt avlägsna läge ibland kom över till oss och muckade gräl.

Reimersholmarna som var lite mer civiliserade höll sig utanför. Nu skall man inte tro att dessa gängkrig var några blodiga tilldragelser. De flesta av oss hade väl på bio sett Robin Hood och hans vapendragare broder Thuck. ( eller hette han John ? ) när dessa hjältar pucklar på varandra med sina långa käppar. Nu kom julens utkastade granar  väl till pass.

En grabb som jag minns mycket väl var Raye Johansson( så småningom fakir i teaterklubben)

Han var en hängiven Högalidare, men en dag när vi hade en mindre uppgörelse i trappan ner till Varvsgatan gick han över till Brännarna ! Detta resulterade i att vi pucklar på varandra ganska ordentligt, men när jag får ett litet övertag viskar han till mig ” pst- jag är bara spion.

Då tog den striden slut. Ett annat minne är när vi några Högalidare i samlad tropp beger oss till Långholmsparken. Där hade Lindvallarna inrättat ett läger i de gamla bunkrarna ovanför stenbrottet. Detta hände 1947, så det var bara ett par år efter att detta taggtrådsingärdade område var mobiliserat av den Svenska krigsmakten för att försvara eller spränga Västerbron

Nåväl, här blir jag tillfångatagen och inkastad i en bunker. Inte nog med det, grabbarna tände eld på en filmrulle ( sen blåste man ut elden med en enorm rökutveckling som följd )

varefter man kastade in denna rökbomb till mig i bunkern. Jag fick panik och sprang med alla mina krafter mot dörren som Lindvallarna lyckligtvis ej hunnit barikadera. Man kan ju så här i efterhand undra vad som hänt om dörren måste ha öppnats inåt ? Dessa händelser hörde dock till ovanligheten, oftast stod vi i varsitt gathörn och hytte nävarna symboliskt i luften.

Gösta Eliasson i Bammarboda den 7/5 2010.


Kommentarer
Postat av: Olle Ivö

Född 1938 - Gick i Högalidskolan till 6:an med Broström som lärare. Var med Högalidspojkarna. Bodde på Reimers.

Kul att spåna bakåt och höra om klasskompisarna

2011-03-31 @ 00:17:06
Postat av: Lars Brandt

Jag var också med i Högalidspojkarna, förberedande elit. Jag och en kompis hade varit och pallat äpplen i Långholmsparken. En äldre gymnast jag tror han hette Bo Stockfors skvallrade för gymn dir Eriksson. Nästa gång vi hade träning kallade han fram mig inför hela truppen och slet bort mitt H som var fastsytt på de gröna kortbyxorna. Jag var nio år, blev suspenderad och slutade med gymnastiken. Så skall barn behandlas. Härliga tider - strålande tider.

2011-07-20 @ 11:27:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0