minnen från tullen

Kaféer. Se filen ölkaféer på Söder i mappen bildgalleri gamla Söder.
21:an låg ganska centralt i sta´n, faktiskt.
Spårvagn nr. 3 hade ändstation på Pålsundsgatan (runt hörnet) och gick via Slussen, Tegelbacken, Odenplan till Haga. 10:ans trick stannade på Brännis vid Långholmsgatan och gick via Slussen, Norrmalmstorg, Stureplan till Värtan. Tidigare gick 10:an Långholmsgatan-Heleneborg-Varvsgatan-Hornsgatan. Vid ändstationen på Brännis låg, mycket strategiskt café Anders och vid Borgargatan låg Systemet. Det fanns 10-12 caféer i Högalid har jag räknat ut. Runt 21:an låg 3:an i hörnet Pålsundsgatan/Heleneborg. Jag tror det kallades Jonas också.
Skitiga Duken(mitt emot Högalidsparken) och Ölhallen(vid Västerbron). Runt Hornsplan fanns Tjoget på Långholmsgatan 20 (lokalen ännu kvar 2009), Brocafét i slutet av dåvarande Hornsgatan (nr 149 tror jag) och Horn (mellan Lignagatan och Varvsgatan). På Varvsgatan låg fiket i hörnan där alla Dihlströmare gick, Café Varvet och runt hörnet Café Sven.

Gubbhuset i Ligna kallades för Dillis.
Det var ett hem för alla fattiga o arbetslösa stackare som levde under vedervärdiga förhållanden där. Det var döpt efter en fabrikör Dihlström som hade en fabrik på Stora Glasbruksgatan i mitten av 1800-talet men som inte hade det minsta med fattigvård att göra. Fru Pettersson hette ägarinnan till ett fik vid Bergsundsgatan/Brännis som hette La Porta. Där ligger nu en krog som heter Moldau.
Hon serverade starköl (av märket Pripps) i smyg, vilket var förbjudet men uppskattat av oss grabbar. Hon var känd för sitt skitiga förkläde som man kunde koka soppa på och för sin kroppshydda: hon mätte 1,55 både på bredden o höjden. Hon tog också ordentligt betalt för starkölen naturligtvis.
Någon lustigkurre frågade käringen vad Pripps betydde. Hon visste inte så klart. Då slog han till med Pengarna Räcker Inte På Petterssons Sylta. Han blev nobbad.
Fiket hette La Porta och Gösta Eliasson jobbade där under 60-talet. Här måste jag parentetiskt berätta om Mager, jag minns inte hans riktiga namn, men tror det var Henry Svensson. Han bodde hos morsan ovanför fiket och ägde Tullens fetaste katt, 20 kg. Mager var inte särskilt begåvad men hade en specialitet, nämligen att utdela ”danska skallar”, vilket en del grabbar utnyttjade. När Mager var litet halvfull och utan drift till mer dricka, skramlade polarna till ett kvarter mot att han skallade en buckla i ett stuprör. Det lyckades för det mesta!
Plåtisen som jobbade granne med fiket hade en trägubbe hängande i stupröret, som reklam. Han hade bytt nedre delen av plåtröret mot gjutjärn, vilket inte Mager visste. Mager satsade för fullt, det sjöng till i röret (ett dovt ettstruket A). Mager svimmade o fick bäras upp till morsan. När han vaknade inkasserade han kovan som grabbarna gett till morsan och gick o köpte sin Renat.

Pappa Viktor ”bodde” på Ölhallen vissa vintrar då han var arbetslös. Anledningen var att han, som var med i facket, stämplade sin bok på AK (arbetslöshets-komissionen). Han fick då skotta snö för att få understöd(i form av pengar). (Detta borde praktiseras nu i stället för att en massa slashasar dräller runt o gör ingenting och får betalt för det!). Han såg till att han fick trakten runt fiket och höll alla tillfartsvägar och trapor till hallen snö- och halkfria. Som tack fick han fri pilsner/fika.
Morsan ringde dit o tala om när arbetsdagen var slut o att middag var serverad.

Vid Ringvägen/Hornsgatan låg Hundtvåan (förkortning av hundratvåan) eftersom det var husnumret. Längre ner bredvid bion Strix, i samma kåk som Bysis fanns ett fik till som hette Uven. Dessa låg litet för långt bort för oss.

I hörnet av Bergsundsgatan/Högalidsgatan låg också ett café där vi senare huserade med vår Fibra Klubb. Det hette Tvåan (Bergsundsgatan 2).

Det mest uppseendeväckande med den syltan var väl, att en lustigkurre som bodde 4 trappor ovanför entrén fyllde en påse med vatten och släppte den i skallen på vaktisen som stod utanför dörren till fiket och nobbat honom för fylla. På den tiden serverades mat o mackor, pilsner o kaffe på fiken till vettiga priser. Man öppnade kl. 6 på morgonen o stängde 1800 på kvällen. Nu är det tunnsått med den typen av matställen.
De flesta gästerna var hantverkare/knegare och många både började o avslutade sin dag på fiket. Det blev en social inrättning där man mötte sina kompisar. Ofta fixade man jobb åt varandra och behövde man hjälp, fanns alltid någon att tillgå. Men det är klart, många var osäkra kort (läs: väldigt törstiga). Men i nyktert tillstånd var de mycket duktiga yrkesmän. Berra Ersson, till exempel, var en duktig elektriker men var överförtjust i kluck-kluck och började dagen med ett par flaskor dessertvin. Plastkapsylerna var perfekta att proppa rören med, påstod han. När han firade från jobbet brukade han vara vakt på gatan åt plåtslagarna när de skottade snö, det jobbet krävde inget större intellekt. Han kallades Högalids elektriska takskottare

Vid våra träffar i Högalidsgänget har Gösta påmint om några fik till.
På Verkstadgatan 14 låg Mälaren, som jag inte har något minne av. Där finns nu en pizzeria. Arne Ahlboms farsa hade livsmedelsaffär där tidigare. På Högalidsgatan mitt emot Tobaksspinnargatan fanns Lasse i Parken som bara var öppet sommartid. Numera är det öppet året om tror jag och det serveras något vegetariskt hopkok. Ett kul inslag nu för tiden är levande jazzmusik från en scen i parken. Kåken är sned o vind men charmig, jag undrar vad det har varit förr.

Efter denna långa utvikning återgår jag till kommunikationerna.
Jag avslutar så småningom detta kapitel med krogarna i trakten.

Bussar o spårvagnar.
Spårvagn nr. 4 var en ringlinje som gick runt hela sta´n, det fanns flera hållplatser vid Tullen. Vagnparken bestod i början av motorvagn + ett eller flera släp av den gamla typen. Främre plattformen på varje släp var rök-kupe´, med öppna dörrar. Föraren skötte det hela med en ”vev” som reglerade farten. Bromsen var en typ av ”svänghjul”. Han bytte spår med ett ”spett” o öppnade då den främre doran. Vintertid var det kallt o djävligt, han hade ofta både pälsmössa o kraghandskar. Konduktör fanns i varje vagn som tog pröjs via en liten lucka i dörren till plattformarna. Han hade en sorts ”myntbössa” med hål för olika mynt och knäppte fram växel. Sätena i konstläder var ganska bekväma, före min tid var det pinnsoffor i trä. Ringlinjen delades upp i två linjer och blev då 4:an och 8:an. I samband med det kom det nya vagnar, så kallade mustanger, med hydraulisk dörrstängning. På så sätt omöjliggjorde man att vi kunde ”hänga utanför”.
Mustang nr.1 vid Åsögatan
Det var populärt vid högtrafik men livsfarligt. Likaså att hoppa på i farten som var rätt frekvent. Vi kutade längs med vagnen, högg tag i handtaget och svingade oss ombord. En vinter praktiserades det tricket av en grabb från Borgargatan men han halkade i snömodden och ena spiran blev manglad i småbitar. Doktorn lyckades inte få ihop alla benbitar utan han amputerades och fick leva med träben. Hans öknamn var givet: Pusslet.

Trådbussar är ett fenomen som inte finns längre annat än utomlands.
Två byglar i ett fjädrande rep greppade om eltrådarna i luften. De bussar som gick vid Tullen var 36:an som hade rutten Duvnäsgatan (i Sofia) till centrum via Hornsgatan/Västerbron/Fridhemsplan och nr. 30 som gick från Reimersholm till centrum (Vasagatan/Kungsgatan och Stureplan).
Till och med på Drottninggatan var det dubbelriktad trafik med dessa stora bussar. Rune Persson från 21:an var chaffis på 42:an. Den första avgiften jag minns var 15 öre för enkel resa. Fast stor del av året hojjade man ju. Farsan o morsan tjacka´ en Union åt mig hos Andersson & Olsson vid Borgargatan. Den var gul o röd men utan växlar, det hade blivit för dyrt.
Det var tunnsått med privatbilar, brorsan köpte en 7-sitsig Buick i mitten av 50-talet som han raggade med. Fritz Nordwall i 46:an hade en gammal T-Ford, det var väl allt, förutom en o annan Ford Anglia med eker-hjul.
Bror Leif hade en 125 kubiks MC ett tag och min dåvarande fästmö Ulla skaffade en typ av Vespa, en Lambretta för att lättare ta sig ut till landstället i Tullinge. Jag fick låna båda vid olika tillfällen och lyckades med konststycket att köra omkull två gånger (utan att skada mig allvarligt). Min karriär som Mc-förare var över.
Min första bil var en ljusblå VW bubbla som jag tjacka av pralen för 1000 bagis när han bytte till SAAB. Min andra bil var av samma märke, fast gul och med kromade stötfångare. Jag köpte faktiskt en ny, tredje Volka, mörkblå. Det var fantastiska bilar, jag fick in Anita, bas o dragspel, förstärkare utan problem. Jag minns att vi kunde trycka in Astrid, Anitas kompis, i kärran också. Men hon var smal som ett spjällsnöre. Fönsterputsar prylarna låg i ”bagageutrymmet” fram, där det också fanns en bensindriven motorvärmare av märket Ebersprächer. Stegen satt nästan jämt på taket, den var för jobbig att flytta varje dag.
Bilen startade i alla väder o gick sällan sönder.

Krogar
Mitt första minne av en ”krogsväng” är från Söderport (vid Liljeholmsbron).
Krogen finns ännu kvar men är numera pub.
En krogsväng tog vi innan kvällens dansövningar och bestod i två 6:or Renat o en lättgrogg, cirka 15 cl. Kostnaden var 4 kronor 36 öre. Det var ”mattvång”, vilket innebar att man måste käka vare sig man ville eller inte. Det var samma krubb som åkte ut o in eftersom de flesta var mest intresserade av borsten men ibland hade vi ett ”matoffer” i sällskap, det vill säga någon kompis som inte hade pengar till käk. För att slippa kuta i väg o ställa sig i kön utanför på nytt, brukade vi byta bord.
Det funkade om det var mycket folk och vi fick en annan servitris, då tog vi två svängar på samma bysa.
Lägsta ålder för spritservering var 21 år (dåvarande myndighetsålder) men vi hade tumme med tjejerna som serverade och krånglade oss in från 18 år, lätt. Söderport var vårt stamhak Nummer två var Örnen på Brännis/Ansgariegatan. Det var en gammal krog, jag har inga uppgifter om stället men den revs troligen på 50-talet o i stället byggdes punkthus i gult tegel. Min gissning är att den var en vägkrog vid Hornskroken som ledde ner mot Södertullen och över flottbron för vidare befordran Fittja o Södertälje.
På bilden syns apotekare Wirwachs Malmgård i fonden, taget från Brännkyrkagatan österut.
Efter tre svängar var vi lagom knalla. Örnen var som sagt nummer två i ordningen, den sista krogen, om vi pallade, var Södergård vid dåvarande Adolf Fredriks Torg (nuvarande Mariatorget). Den hade, förutom 3:an, en så kallad 2:a klass krog en trappa upp. Så där hade vi dubbla chanser ifall något sket sig.
Drar mig till minnes att Örnen hade det också, ett litet rum med 5-6 bord. På 2:an var det vita dukar på borden. Jag kommer osökt att tänka på 60-talets unga, arga västerradikaler som sjöng: ”bourgeoisien, stora, feta svin – kaviar o champagne, rena, vita dukar. Vi ska pinka i erat vin, vi ska hänga upp er i era……?”. Gänget satt på Örnens 2:a när vi hörde en röst fråga om han fick slå sig ned.
Det var min pappa Viktor. Grabbarna kände ju farsan så det var klart dom sade ja, fast jag kände mig rätt billig. Servitrisen kom och frågade farsan litet skämtsamt om alla var hans söner. ”Närå, bara en, men killarna har lovat bjuda på en sväng”. Det är klart vi bjöd, inte för att han skulle hålla morsgumman utanför, det gjorde alla farsor utan för att han var juste mot oss. Det blev ju bara någon krona per skalle. Det visade sig att Viktor på detta eleganta vis bytte bord också, vilken gubbe! Södergård liknade dagens ”Grållan”, Grå Kvarn som är Bajens krog nr 1. Vid sidan av Den gröne jägaren, då. Grållan ligger på Tjärhovsgatan, Jägaren på Götgatan snett emot teatern Göta Lejon. Samma stuk hade också ”Pottan” eller Port Artur på Blekingegatan. Jättestora halvrunda fönster med spröjsar som inramade en väldig mathall, vilket stim och surr det var där inne! Men vi kände oss som fisken i vattnet. Pottan öppnade 1904 och döptes om 1969 till Pelikan, ett namn som en krog vid Slussen tidigare haft. 100-årsjubileum 2004.Maria Kyrka, Brunnsbacken, Pelikan, Järngraven 1919.

Rixi.
var gängets kondis som låg i huset bakom spårvagn nr 8 (vid skuggan).
På tomten framför reklamskylten låg Margarinbolaget med en mur mot Långholmsgatan.
Ägaren hette Sjöborg o var rätt hyvens. Där spelade vi jukebox à 25 öre, drack grogg i smyg, snackade skit, umgicks helt enkelt. Visste man inte var folk höll till var Rixi en bra utgångspunkt. Ibland ruttnade ägaren på buslivet o slängde ut oss men oftast blev vi tagna till nåder så småningom. Jag träffade honom efter många år på en 50-årsfest i Saltsjöbaden när jag lirade med Thore Callmars band. Han trodde inte sina ögon när han såg mig i bandet men uttryckte samtidigt glädje över att ”någon lyckats av busgänget från Högalid”.

Fibra Klubb.
I vår tidiga ungdom fanns inte många ungdomsgårdar. Jag minns bara en som vi kallade Urakajpagården i Aspudden, men det var sent 50-tal. Jag spelade där med Jerry Bergströms orkester. Vi kände väl att vi ville ha större frihet än vad Rixi erbjöd. Då kom något ljushuvud på att vi skulle fråga pastor Movinger eller Malmberg. Nästan alla grabbar hade konfirmerat sig för någon av prällarna i Högalid. En av dom främsta anledningarna till det var att man som regel fick en ny svid och en klocka. Det var liksom kutym. Min första klocka var av märket Tissot med blå urtavla. Movinger var populärast för att han tog grabbarna på en resa till Köpenhamn.Nåväl, kyrkan ägde fastigheten Bergsundsgatan 2 där ett ölkafé tidigare legat. Det var ombyggt till lägenheter och i en av dessa fick vi ha vår klubb. Vi köpte in läsk, målade o fixade, skaffade bord o stolar. Tjejerna grejade gardiner o dukar samt städprylar osv. Kyrkoherden kom på inspektion och var nöjd med vad han såg, vi skötte ruljangsen ganska bra tror jag. Gösta Eliasson hade målat en fånge bakom galler på väggen samt en racket med texten ”bibelton”. Bilden kanske påminde om en zebra men eftersom våra tankar bara hade en inriktning på den tiden och associerade till området under bältet på brudarna, blev det ett ”ljudhärmande” namn. Fibra klubb fick det heta, våra klerikala vänner hajjade ingenting utan tyckte att vi enbart var kreativa ungdomar. Vi höll nog på med kortspel, musik och träffar i ett par år innan vi växte ur den kostymen. Jag tror vi var pionjärer på området, faktiskt. Jag har lagt in foton här o var som jag laddat ner från Stockholmskällan på nätet.
Emellertid finns många fler på en CD som heter Söder i våra hjärtan. Fotona i den låter sig inte laddas ner men kan skrivas ut. CD:n finns på Stadsmuseum vid Slussen, den rekommenderas på det varmaste. Förutom foton finns kartor men framför allt Rotemansarkivet med alla som bott på Söder mellan 1870-1930, plus massvis med historia o annan info.

Jag har gått igenom cirka 2000 foton och antecknar som berör vår stadsdel. Ska göra en lista med rubriker i fallande ordning.

Rubrik: Stigs minnen-Foton i Söder CD-lista.

Stig Sandström Maj 2010