minnen från tullen

Stig Sandström kan berätta följande,

Kalle Munter hette på riktigt Karl Gustav Söderberg och föddes den 31 mars 1904 och avled den 14 oktober 1967.

Han blev knackig i början av oktober. Sylvia som var bas på Brokafét tyckte vi skulle ta honom till doktorn, varför jag o någon till  körde Kalle till Södersjukhuset. Vi hälsade på efter en vecka. Kalle klagade på att han blivit duschad två gånger annars verkade han pigg.

Han hade ju inte tvättat sig sedan Dackefejden, det blev för rent o desinficerat allting, alla skyddande bakterier försvann. Kalle hade av misstag fått en skattsedel, vilken han vårdade ömt. Om han tyckte någon var snål visade han den med orden: ”Och dig din jävel ska man betala skatt för”!

En trogen vapendragare till Kalle var Jycken. Ingen visste vad han hette. Han hade träben efter en skada i finska vinterkriget och uppbar månatlig pension från finska staten vilken han o Kalle samvetsgrant satte sprätt på. Pengarna kom till Sylvia, allas morsa, på kaféet. De två sötnosarna köpte ett helrör, en låda pilsner och en falukorvsring som tilltugg. Vi blev vittnen till hur dom satt o söp, gapade o skrek i grässlänten nedanför Liljeholmsbron. En tant med en vit pudel ondgjorde sig över deras dåliga leverne. Jycken, som höll på att skära upp korv, stannade upp med hanteringen, skrek något åt kärringen samtidigt som han körde kniven i påken. Tanten svimmade men kunde fortsätta promenaden starkt chockad efter vattenbegjutning.

En vintermorgon kom Kalle andfådd in på fiket o bad om hjälp att få loss Jycken, han var fastfrusen visade det sig. Under natten hade han o Kalle slaggat i ett gammalt bilvrak.

På något sätt hade Jyckens träspira ramlat utanför bilen o hamnat i en vattenpöl. Det blev minusgrader o benet frös fast. Det var turligt nog träbenet som råkat illa ut. Smed-Emil slog loss påken med en hammare. Vi kunde ju inte vänta på vårdagjämningen!

Stig Sandström

__________________________

I början av detta år fick jag ett par tidningsurklipp av Carl Gustaf Törnell i Motala.Det är skrivet av Thorleif Hellbom och är en krönika i DN på stan från Juni 1989. Thorleif bodde i Hornsgatan 147.

 

Minns ni Kalle Munter ?

För första gången sitter jag på brokafeet vid min barndoms Hornstull. Jag sitter här tillsammans med Tage Bergström och pratar gamla minnen. Tusentals gånger gick eller sprang jag förbi här på väg till lekplatserna i Ligna och Tanto. Ibland när larmet var högt därinne stannade jag och skuggade med händerna och försökte se genom fönstret vad som pågick. Där satt Kalle munter, snorig och surögd, med plutande underläpp och kepsen ner i pannan. Där var sångar-Jerker, puckelryggen med klumpfoten. När det var fredags kväll hetsade gubbarna honom att sjunga, och för varje aria blev det en ny omgång bira. Ju längre kvällen led, desto högre och klarare ljöd hans sång. Nu är det lunchdags, en vardag i slutet av Maj 1989. Brokafeet är fullt av vackra människor från kontoren uppe vid Hornsplan.

Det gamla ölschappet har blivit kvarterskrog med rättigheter och konstfullt upplagda rätter.

Annars är nog inte så mycket ändrat. Disken med kassan och korkuppdragare står där den stod. Det var här vi fick korkarna till våra simdynor. De höga träpanelerna finns kvar men färgerna är inte längre murrigt bruna. Och pinkmojen har de flyttat. Kommer du ihåg servitriserna frågar Tage, Silvia som hade världens rödaste hår, och Käty som var så vit i håret så vi trodde hon doppat hela huvudet i vätesuperoxid.

På Brokafeet sköttes ordningen på fredagskvällarna av en hästgardist i spetsbyxor och stövlar. Om gubbarna var på snöret när de kom blev det obönhörligen stopp, men sedan när de väl kommit in var toleransnivån ganska hög. Tage berättar:

Kalle munter, den trognaste av stamgäster, livnärde sig på att gå ärenden och sälja lite skrot hos nicken nere i Ligna , men han var också något av en maskot och alltiallo för grabbarna i Reimers. Han sopade omklädningsrummet och sålde läsk till grabbarna efter träningen. Vid vår och höstfesterna på Långholmen uppträdde han som ett slags vaktmästare och tog emot  poletter och biljetter och hyvlade paraffin på dansbanan så att det skulle bli hyfsat glid.

Så länge morsan hans levde var det ändå en viss ordning på honom säger Tage, men sen började han sova under båtarna i Ligna och blev allt skitigare så ingen ville ha något med honom att göra.  Vi betalar vår nota och går ut för att möta vår barndoms och ungdoms Hornstull.

 

Thorleif Hellbom

_____________________

 

Kalle Munter, en liten man med stor auktoritet, åtminstone bland oss smågrabbar. Som liten grabb  gick man omvägar när man mötte honom på trottoarerna. Vi uppfattade honom som en arg och ilsken luffare. Han bar alltid en brun kavaj och smeck på huvudet  och en cigarett  i mungipan.. Hygienen var han inte så noga med. Många trodde att han kom från den blåblodiga släkten Munte, men han hette Karl Gustav Söderberg. Ryktet ville göra gällande att han sov i gatukontorets sandlådor som stod uppställda på flera platser i församlingen, men i själva verket sov han i lumpbodarna nere i Ligna samt i taxibilarna som stod nattparkerade i det öppna garaget under Liljeholmsbron. Man kan tycka att taxiåkarna skulle ta illa upp för dessa övernattningar men man resonerade som så, att så länge han var i någon av bilarna så slapp man inbrott!  En kort period på 50 talet jobbade han på sprallen som någon form av nattvakt. Pengarna han tjänade spelade han sen bort på Sprallens pokerhjul. Jag minns att han knappt nådde upp till pokerbordets glasskiva och det var alltid en armlängds avstånd till närmaste spelare på grund av hans raseriutbrott när han förlorade. När Kalle Munter fyllde 50 år gjord en tidning i Stockholm en insamling som resulterade i den för den tiden och för Kalle det svindlande beloppet 750 :- Då slog Kalle Munter på stort och tog en taxi från Flamman vid Hornsplan till kafe`Varvet vid Varvsgatan där han bjöd alla från Högalids vårdhem på pilsner.

Calle Törnell berättar.

Kalle munter var trött efter dagens slit i lumpboden nere i Ligna. Han gick och lade sig under en press  på en av oaxens sandpråmar som låg förtöjd utanför cementfabriken. Tidigt nästa morgon blir han väckt av pråmens gnissel mot kajkanten i Södertäljeslussen. Han går upp på däck där han möter kaptenen som berättar att pråmen är på väg till oaxen  för att hämta sand. Kaptenen som är en vänlig själ erbjuder Kalle jobb på båten, men då blir Kalle så förbaskad så han kastar smecken i kanalen. Kaptenen ger Kalle pengar till en tågbiljett. Väl framkommen till Södra station för han ett jäkla liv. Där jobbade min far som gick ut och undrade vad som var i görningen, han mötte Kalle och frågade var han hade smecken ? då fick han denna historia berättad för sig.

Gösta Eliasson

Källor : Calle Törnell / Berra Monster – Berit Lunden vars far hade taxirörelse.

Samt egna minnen.

Gösta Eliasson

____________________

Bosse Nordstrands pappa berättar.

Vägg i vägg med biografen flamman låg ett fik som serverade grötfrukost på morgnarna.

Här kunde man också handla bröd över disk. En morgon när Bosses pappa var där för att handla hör han ett sjujäkla liv från köket. Ut från köket kommer Kalle munter springande med ett leende på läpparna, efter kommer ägarinnan, i ytterdörren skriker hon efter Kalle att aldrig sätta sin fot här igen. Bosses pappa frågar vad som hänt?

Ägarinnan svarar, Kalle drack upp all min arrak !

Bo Nordstrand

 

Kalle frågade ibland någon person om denne visste likheten mellan honom och kronprinsen. Svaret blev oftast nej. Kalles kommentar: För båda fattas det en krona. Snyggt sätt att tigga en bagis!
Den som kastade åt Kalle en femöring som hamnade på golvet blev blåst. Kalle kände igen klangen från en enkrona o gav fan i femöringen. Tablå.

Stickan Sandström

 

Karl Gustav Söderberg, "Kalle Munter"