minnen från tullen

Hornstull kallades bara Tullen i min ungdom, det var litet av en status-grej faktiskt. Var man från Tullen visste alla att man var cool, litet tuff och rapp i käften.

Flera gånger när jag berättat stories från min ”vilda ungdom ” har barnen sagt: farsan varför skriver du inte ner det här, det kan ju bli en bok för fan. Men det har inte varit läge förrän nu, då jag startat släktforskning. Men för ovanlighetens skull kanske jag ska mixa historier med seriösa inslag, eller åtminstone halvseriösa. Mycket som hände vid Tullen, skedde när vi var halvknalla och det vore inte kul om barnbarnen ( om dom får syn på dessa rader ) får uppfattningen att farfar/morfar bara krökade som ett vilddjur dagarna i ända.

Ibland har jag fått frågan: vilket är ditt första minne? Svårt att säga, jag kom bara på två till en början, men när jag sorterade foton till släktalbumet ploppade det upp fler , som i sin tur genererade ytterligare flashbacks. Minnen förresten, det låter så högtidligt, jag tänker bara berätta hur det var att växa upp på Heleneborgsgatan 21 sett ur min synvinkel. Och med facit i hand kanske historien blir mer nyanserad .

Till minnena räknas även det som jag fått mig berättat, främst från farsan Viktor, som var väldigt talför på äldre da´r, men också från farbror Virgo och hans fru faster Lisa samt från älsklingfaster´n Verna. Jag var ofta hos farmor på Brännis 98 och högg ved och handlade åt henne men hon sa´inte så mycket om äldre tider; jag vet att det inte var någon dans på rosor att bo på Söder under slutet av 1800 talet.

Min brorsa Leif bidrog med en del också eftersom han var 10 år äldre än jag och själv upplevde vissa händelser.

Vid ett tillfälle träffade farsan, brorsan och jag farbror Virgo och hans son Nisse med tummen på stamlokuset Brocafét. Vi tog några pilsner, men i sanningens namn drog vi nog i oss några stänkare i smyg, vilket var förbjudet på fiket. Då berättade våra farsor skrönor om släkten och vi blev nog både överförfriskade och högljudda varför ett annat gäng vid bordet bredvid klagade. Det skulle dom inte ha gjort.

Det slutade med full kalabalik och råkurr, Sandströms mot övriga.

Gubben Niklasson, som ägde fiket satt upp en lapp på dörren dán därpå där det stod: Nobbade på obestämd tid, stora och lilla Sandström ( farsan och Virgo ) och deras söner.

Så blev ju den lilla incidenten en historia också som många garvade åt, utom möjligtvis morsan Hildur som sá att er får man ju skämmas för. Men antalet uppkäftiga personer i vår omgivning minskade markant, det måste erkännas.

Det får duga som ingress till släkten Sandströms öden och äventyr.

Jag träffade inte farfar speciellt många gånger och min bild av honom har färgats av de foton jag sett. Men med säkerhet kommer jag ihåg att gubben satt i fåtöljen på Lundagatan 35 ( 37 ) där dom bodde då och klappade mig på huvudet och muttrade någonting, fan vet vad.

Han hade valross-mustasch och var liten och satt. Eftersom han dog 1 juni –40 kan jag ha varit fyra år.

Från samma tid och samma gata, fast i 33:an, minns jag att vi hälsade på Virgo och faster Lisa. Morsan hade tydligen lärt mig att sjunga någon korkad barnvisa som jag alltså skulle framföra för menigheten. Men i helvete heller, först skulle faster Lisa och jag köra vår ritual.

Den innebar att jag parkerade under rumsbordet, sedan skulle Lisa som faktiskt var en aning överviktig krypa in till mig under bordet. När det var klart sade jag ” smörblad faster Lisa”.

Varpå hon bet mig i arslet och jag garvade som fan. När vi kört det programmet ett par gånger var det dags för musik, inte förr.

I 21:an Heleneborg fanns varken varmvatten eller värme. Vi eldade i spis och kakelugn. Oftast med ved men ibland med koks eller antracit-briketter, fast sistnämnda bränsle var dyrt.

Ved fanns som regel i överflöd eftersom farsan jobbade på bygge, det var bara att kånka hem och lägga i vårt källarförråd och hugga efter behov. Farsan Vicke, var ofta lagbas eller bod-tomte och det innebar div. privilegier. Bland annat att han kunde mygla till sig en egen vedhög av så kallat skålvirke. Det fick han vanligtvis ta om han snackade med byggaren eftersom det var rivningsvirke och fullt av spik, dock icke Vickes vedhög.

De gånger jag hittade spik när jag högg ved kan räknas på ena handens fingrar.

Varmvatten fick vi alltså värma på vedspisen eller på gasspisen. Vi hade två gaslågor. Det var en livsfarlig inrättning egentligen eftersom man måste kolla noga att lågan tändes, annars flöt gasen ut i köket. I lagom stora doser var den dödlig, det var många som kolade därför att dom glömt gasen .Likaså om någon tände ett bloss med gas i kvarten, då blev det en jävla smäll sedan var det god natt.

Gasen levererades i järnledningar via en mätare som laddades med gaspolletter vilka vi tjackade i mjökbixen för 25 öre/st.

När vi värmt vatten i kastruller tog Hildur fram en gigantisk zinkbalja som ställdes mitt i köket. Sedan stoppade hon ned Stig Agne i den och skrubbade mig frenetiskt, fy fan vilken plåga man tyckte det var .Dessutom skedde detta med en viss regelbundenhet, så det är klart att jag minns detta glasklart. Ett annat återkommande fenomen var flyglarmet varje måndag.

Jag tror det var kl.1900 på kvällen. Under kriget 1939-1945 var vi tvungna att ha rullgardiner nerdragna för fönstren, s.k. mörkläggning i händelse av

flyganfall.Och flyglarmet provades alltså varje måndag. Det enda goda det förde med sig var att man visste vilken dag det var.

Apropå ved, den fick vi bära upp fem trappor och lägga i vedlåren. Vi hade stora jutesäckar att bära i, tur att vi bara eldade vintertid.

Samma sak fast tvärtom med sophinken. Ner fem trappor och sedan upp igen Det fanns inga plastpåsar att lägga skiten i, utan vi hade en plåthink som tömdes direkt i soptunnan som stod på gården. Den i sin tur hämtades av sopgubbar som satte fast träreglar i hakar på var sida av tunnan och bar den ut till sopbilen för tömning.

Bilen påminde om en jättelik halvmånformad brödburk vars lock löper inuti burken. Fy satan vad det kornade mellan varven. Jag kommer ihåg att åkeriet hette Zachrisson.

Morsan hade ett helvete när hon skulle tvätta minns jag, hela familjen var inblandad.

Vi hade två klädkorgar av något bambuliknande material. Tvättstugan låg i källaren, så det var ned med trasorna dit först. Där fanns en stor rund pyts, ca 150 cm i diameter.

Den kallades för pannmur. Den fylldes med kallt vatten som sedan värmdes genom att vi eldade med ved under så att morsan kunde koka tvätten. Det fanns mindre baljor också i vilka hon gjorde rent mindre plagg på en tvättbräda, likadan som hillybilly-band har som kompinstrument nu på senare tid.

Sommartid kunde tvätten hängas på gården ( om det inte regnade förstås) på klädstreck som spändes upp på krokar mellan  två träställningar. Men det var inte helt riskfritt, det kunde ju hända att vi grabbar ville lira brännboll eller fotboll på gården men då blev det fart på käringarna i kåken, det vara bara att fly fältet. Titta i Sthlmsliv sidan 417, fast vår gård var snyggare.

Sedan skulle ju alltihop upp fem trappor igen för att strykas på köksbordet. Stackars morsan, men i ärlighetens namn hjälpte vi henne för det mesta, både med tvätt, sopor och ved. Och att handla och övriga ärenden också för resten.

Vi var ju tre boys i familjen, farsan, brorsan och jag.

På vintern skulle tvätten till torkvinden som för säkerhets skull låg sex trappor upp, och då var klädkorgarna tyngre av våt tvätt, fy fan vilket slit och släp.

Barn och barnbarn hajar inte ett skit när jag berättar sånt här.

I det här läget kan det väl vara dags att berätta litet om 21: an Heleneborg. Jag föddes på Folkskolegatan 16 eller 18, det är inte så kinkigt vilket. Mitt emot Högalidsplugget.

Fast vi bodde i båda kåkarna.

Familjen tog en sväng till Högalidsgatan 42 och Heleneborg 21 B innan vi hamnade i 21 A.

Det var vanligt då att man flyttade ofta, därför att man kunde bo tre månader hyresfritt innan man bestämde sig. Många satte detta i system naturligtvis och bodde gratis i åratal.

Inget större besvär heller eftersom folk inte hade så mycket pinaler. Vedhandlarn på Långholmsgatan 1 lånade ut sin stora tvåhjuliga kärra ganska billigt, det räckte oftast.

Samma kärra var aktuell på eftersomrarna under krigsåren då Sandströms rullade ut till Västberga för att ta upp potatis. Viktor och Hildur hade potatisland vid Riksväg 1 där bageriet San Remo och industriområdet nu ligger. Jag gillade det stället.

I backarna mot Solberga växte det skitgoda smultron och så hade morsan mjölk och bullar i en korg med sig. Farsan fick en bira och en hutt, som mamma sade. Det var ju söndag och farsan var ledig från jobbet. Vardagar fick pluggen vara i fred.

Tillbaka till Heleneborgsgatan 21. Kåken låg i kv. Skrufven och vid gatorna Heleneborg – Högalidsgatan – Pålsundsgatan – Långholmsgatan och ägdes av Ingenjör G. V. Steen.

Gubben var så snål att han skrek när han sket. Alla reparationer gjorde han själv och det blev som det blev, litet halvdant och provisorisk för jämnan.

Han var uppe på taket i 75-årsåldern och skottade snö.

En gång bar vi ut all snö från gården till gatan för vi skulle göra isbana, men jävlar vad lack han blev. Gatukontoret tog betalt för att köra bort snön. Den hindrade trafiken.

Müchenbryggeriet som låg i början av Heleneborgsgatan hade häst/vagn för att distribuera öl och läsk. Vi hade tre mjölkaffärer i närheten. Och hästarna sket så klart. Då var gubben Knotan som han kallades ute med en skyffel och tog hand om hästskiten som han sedan la på blommor och buskar inne på gården, som gödning. Och det är klart, det växte så det knakade, och alla käringar tyckte gården var så fin. Gråsparvarna också, dom gillar hästskit. Den stärker deras benstomme antagligen. Och kanske potensen, nuförtiden är det tunnsått med sparvar sedan alla kusar försvunnit

När vi skulle betala hyran som var 40 spänn i månaden gick vi ned till Knotans kvart på 1 trappa. Där satt gubben med en DN uppslagen framför sig. Han lade stålarna under blaskan och sedan skrev han på kontraktet att vi pröjsat. Ibland kunde han muttra något om cyklar i porten pangade doror eller annat jävelskap som man givetvis nobbade till.

Käringarna i kåken minns jag bättre än deras gubbar kanske för att dom var hemmafruar.

Det finns ett foto i släktalbumet där Knotan tagit sig i arslet och bjudit tanterna på fika på gården en sommardag på 40-talet. I min uppgång bodde förutom vi Erikssons på fyra trappor.

Dom var sex pers i en etta med kök. Alla ungar hette på r, Runo, Runa, Rune och Ruby.

Sen hade vi Charles och Roland Andersson, dom bytte till Allersand senare.